Midsommarafton.

Dagen var nog bra för dem som dansade kring lövade stänger. I våra trakter. Men i kväll smattrar regnet på tak, fönster och… vedtrave. Vi har inte ens börjat köra in den. Visst måste det bli mer än ett par dagars sol i rad … någon gång i sommar. När detta lågtryck passerat, alltså.

Dagen firades hos Vännerna på balkongen. Lugnt på trakten. Fridfullt rent av. Tornsvalorna fyllde luftrummet. Gladdes åt deras bon på hyreshusens tak. Stora seglare, de där, vilka man annars vanligen ser högt i skyn.

Dagen inleddes med filmning i arla morgonstund. Redan klockan sex låg solen som bäst på ladusvalornas inflygningshål i vår lada. Och där satt jag på pass. Missade svalans attack på nyfiken kråkunge uppe på nocken då ’ekonomiläget’ valde att stänga av kameran. Just då. Sen flöt det på. Fångade flera passager i ’svaleporten’.

Attans kvicka rackare. Fåglarnas jetflygare. När sekvenserna kollades på datorn anades endast två genomfarter. Först i slow motion-läget framträdde sex sådana tillfällen! Nöjd.

Varma dagar vilar grodorna på näckrosbladen i dammen. Mysigt sällskap. Inte för att de säger så mycket.  Men de FINNS DÄR. Näckrosorna blommar. Skogssniglar parar sig i parken. Två flugsnapparpar häckar hos oss, ett par i trädgården och ett par i parken. Allt filmas.

Men idyllen är inte total. Ibland får man sina chocker… Som när Husbonden under barfota läsning av gårdagens blad hade en orm ringlande över foten. Den sniffade faktiskt en bit uppåt benet! I tron att det var en fluga sparkade Husbonden ut med benet… och vips fick ormen sig en luftfärd och sedan väldigt bråttom ned i dammen. Puh… det var bara en snok, men vad hade hänt om det var huggorm…?                                            Klicka för större bild

Ännu en vargattack i Kolmårdens Djurpark, idag med dödlig utgång. En ung djurskötare vistades ensam i varghägnet för en arbetsuppgift, tydligen utan radiokontakt med kollegerna. När arbetskamraterna saknade henne och letade låg hon redan död. Ingen vet exakt vad som hänt, bara vargarna är vittnen. Man spekulerar nu om att ”något har gått snett, kanske har hon snubblat…”

Kolmårdsvargarna som är ’socialiserade’ är alltså inte tamare än att attack- eller mobbningsbeteendet kan utlösas när någon snubblar. Låter livsfarligt. Vem kan inte snubbla till ibland. Som att leka med elden. Leka var tydligen vad djurskötaren skulle göra därinne, en normal arbetsuppgift för att hålla kontakten med vargflocken.

När samspelet varg - människa är så darrigt är det ju klart riskabelt att tillåta gruppbesök med främlingar i varghägnet, vilket varit en attraktion i Kolmården. Bussresor har ordnats i många år. Åtskilliga vargkramare har varit där. Nu är det slut med det. Tack!

En sådan här attack har inte hänt i Sverige tidigare, enligt text-tv. Rena turen och tack och lov, tillägger jag. Kanske är det dags att inse att vargen INTE är en hund. Hur naiva får vi vara i detta land? Nu blir detta omskrivet i hela världen. En liknande händelse skedde i Minnesota, USA, för några år sen. Där var det också en kvinna som gick in ensam, vilket var emot reglementet där.

Efter att ha studerat vargar i över 30 år säger Hans-Ove Larsson, en av Sveriges främsta vargexperter, till SVT att det inte finns någon självklar regelbok för hur de uppträder. (Just det. Min anm.)

Uppgifterna från SVT, SR och Text-TV.

Stödstrumpor hör till den dagliga rutinen sedan blodtrycket pumpade iväg uppåt. Faktiskt tio år sen. Vad tiden går! Det ledande märket i branschen är Mabs. Strumporna köptes först hos Apoteket, men numera direkt hos tillverkaren. Tyvärr har strumporna under tiden förändrats, så att jag fått svårt att hitta rätt modell och storlek. Varje gång! Är säkert inte ensam om det.

Vid varje förändring har strumporna gjorts längre i benet och större i foten (varför?). Nu hände det igen. Strumporna räckte långt upp i knävecken, vilket är direkt skadligt. De bildade därtill en stor extrapåse framför tårna (varför?). Så det kan bli...  

Mabs är hjälpsamma, inte tu tal om det. Fick besked om att jag nu bör kunna gå ner en storlek för att ”strumporna sys på annat sätt”. Ett provpar sändes till mig bums. Därmed gjordes temporär bekantskap med ny ljusbeige färg. Storleken var perfekt och jag bytte de tidigare beställda utan problem. Till mina vanliga vita då. Snabb service och leverans.

Häpnar dock över provparets färgbeteckning – solbrun…!!! Hur har någon kunnat ge denna blekbeige lattefärg namnet SOLBRUN?  Strumporna är ju blekare än solbruna ben! Nougatfärg kan jag möjligen få det till. Inget annat. Så dumt det kan bli.

- Klicka för större bild - 

Varför kan vi inte bara vara glada när någon tänker framåt?

Äntligen har någon köpt SAAB. En kines (Kai Johan Jiang) ska utveckla och tillverka elbilar för kinesiska marknaden. Med japanska batterier. I Sverige. Låter långsökt, men nu har han valt den här affärsmetoden. Och det är hans problem.

Skeptiska kommentarer från svenska ’tyckeriet’ lät inte vänta på sig:

Det kommer inte att gå. Det blir för dyrt. Det säljs för få. Elbilar är för dyra. Batterierna är för dåliga. Det finns inga laddstationer. Och så vidare i oändlighet. Så övermåttan grinigt.

Nä, just det! Elbilar har det just inte blivit mycket med. Det är en marknad som behöver utvecklas. Som måste utvecklas. Om vi vill komma bort från oljeberoendet. Det tar tid. Det kostar pengar. Ska vi då inte vara glada att någon försöker!

Det ger i alla fall jobb under tiden det pågår – i Sverige. Och det är inte vi som riskerar pengarna. Om nu någon tror på detta och vill försöka… fine. Varför detta griniga mottagande?

Själv tycker jag det påminner om gammal hederlig entreprenörsanda. Som man såg förr. När järnvägen byggdes. När elen drogs fram. I telefonins barndom. När uppfinningarna stod på kö för att förverkligas. När de första automobilerna utvecklades. När galna idéer testades, gick åt helsikke eller... lyckades. När folk hade framtidstro.

Så var glad att någon vill och vågar. Det är beundransvärt. Det KAN gå vägen.

Plötsligt en dag var det bara stopp. Hade i ett enda slag intet att säga världen. Min enahanda tillvaro tycktes just då inte tillföra omgivningen något. Varför ska jag skriva om detta, kände jag.

Tröttheten var enorm. Kompisens yttranden och överklagningar till F-kassan sög rätt mycket energi. Tog bloggsemester på obestämd tid. Kanske bevittnar vi just nu början till slutet på mitt bloggande, tänkte jag. En konstig känsla när man levererat dagliga inlägg i fem år.

Visst har ett och annat hänt, värt att berätta. Men orken är svag. Har inte heller orkat läsa andras bloggar. Energin läggs på lösning av filmredigerandet. En enorm uppgift. Nya program testas, konverteringar av filformat, mm. Vars alla detaljer känns tjatigt att belasta omvärlden med. Målet är fortfarande inte uppnått, men jag är på spåret. Som en enveten blodhund. Det går långsamt fram, men det går ändå fram.

Detta inlägg får väl betraktas som ett livstecken. En liten hälsning till bloggosfären. Kommer tid, kommer råd…