Vår lille blå lessonpojke sjunger sin sorgesång i voljären ikväll. Han miste sin fru i morse. Lilla 'Blåsan' blev med tiden allt sämre. Åldrades liksom väldigt snabbt. Flygandet gick allt sämre och den sista dagen i livet vågade hon inte ens hoppa mellan grenarna. Till sist satt hon bara i ett hörn på golvet. Orkade inte mer.

I ett obevakat ögonblick tog jag bort henne. Utan att han såg. Och sen har han ropat… och letat. Både ute och inne.

- Mitt hjärta brister, sa jag. Vad gör man? Vi skulle ju dra ner på antalet sparvpapegojor.

Lessonen är svåra och man kan inte släppa in dem till vilka fåglar som helst. Ibland är de även i stånd att mörda.

- Det får väl bli naturlig avgång, tyckte förnuftet. Men när lessonpojken ropade sådär tog känslorna över. Det sitter redan en ny liten 'blåsa' i reservburen. Hon hämtades idag. Han har förstås sett henne. Men ikväll ger han luft åt sin sorg i skymningen. Vemodigt.

Det har hänt lite tråkigheter på fågelfronten under vår och försommar. Svårt att bara tränga undan. Man blir lite nedstämd. Omöjligt att då låta förnuftet få göra allt som är rätt. Känslorna tog över. Man är ju inte mer än människa;-)

Klicka för större bilder.