Direktlänk till inlägg 13 april 2012

Sigrid har somnat in

Av Margus - 13 april 2012 23:53

Tron och viljan kan förflytta berg, det vet västgötaspetsar. Och en hög målsättning är aldrig fel. Men vår lilla Sigrid blev inte 18 som hon tänkte sig. Inte heller 14. Hon fick somna in i kväll. Det var hjärtat…

Varningsskottet kom i tisdags kväll. Hon skulle uppför trappan själv. Ibland bar vi, men en västgöte vill klara sig själv och inte daltas med. Med bronkit och ett gammalt hjärta var trappan en pärs. Nu blev det för mycket. Väl uppe vinglade hon till. En kraftig attack golvade henne, följd av en kraftig kramp. Sekunden därpå låg hon slapp som en trasa i mina armar. Jag trodde faktiskt att hon dog. Men nejdå, hon vaknade till. Helt utmattad och lullig. Lyftes småningom upp i Husses säng och somnade på stört.

Nästa morgon var man lycklig över väckningsskallet. Hon lever ännu! Men den attacken visste var den tog! Hon var helt utmattad och håglös i ett och ett halvt dygn efteråt. Tunga dagar. Veterinären var i våra tankar redan då. Så plötsligt, torsdag middag, återvände glansen i blicken, spänsten i kroppen likaså. Hon hoppade till och med upp på kökssoffan. Det höll ett dygn…

Idag, fredag den 13:e vidtog pustandet. Hon hade det jobbigt. Var åter lite vinglig och håglös och vårt beslut mognade under dagen. Veterinären tog emot. Plågorna lindrades. Så slutade Sigrid Storråda sina dagar. 13 år och nio månader – ett rikt och innehållsrikt hundliv.

Klicka för större bild

Lilla Huset har sorg - igen. Fyra hundar har vi haft och mist. Den sista är alltid värst. Nu blir det tomt på allvar. Undrar hur länge vi kommer att titta runt hörnen. Och att inte stänga dörrar utan att se oss om. Sigrid fick ett drygt år som ensam hund. Fick njuta av all uppmärksamhet och kontakt - bara för henne. Hon fick verkligen blomma ut. Sov gott, mammas lilla docka.

Voffarna

Dela

Väninnan och maken

14 april 2012 00:12

Ledsna. Igen. Men ändå tacksamma över att vi har fått vara med om dessa fina hundar under årens lopp, Lisa, Hanna, Ulrik, Sigrid och vår egen Toste. Nu är alla borta men glöms aldrig. Vi tänker på er.

Margus

14 april 2012 16:05

Tack, kära ni. Men vi har ju också underbara minnen.

Erika

14 april 2012 11:10

Nu vet jag vad ni återigen går igenom. Var det inte nyligen ni miste Ulrik, skriver jag rätt namn nu? Det känns som det inte är så länge sedan ni gick igenom detta ni nu gör igen. Det är så ledsamt att mista sitt - sina älskade husdjur och sorgen är påtagligt under lång tid. Minnen kan inte alltid trösta, inte precis i första skeendet när det händer, men med tiden läker sorgen, det tar sin tid, måste tar sin tid, med allt vad det innebär med stor sorgsenhet!

Tänker på er.

http://enstrimmaljus.blogspot.com

Margus

14 april 2012 16:04

Jo Ulrik gick bort i februari för ett år sen. Innan dess miste vi en sexåring 2004 och en 13-åring 2005. För att inte tala om ett antal marsvin som gått hädan. Egentligen borde man därför alltid ha nya liv på gång, men det är också bundet - som vi vet.
Just nu känns det som det räcker med marsvin och fåglar. Ett tag.

skogsfrua på dal

14 april 2012 14:58

Kära nån så sorgligt! jag gråter en skvätt vid tanken. Hur klarar du detta! Det tar på en varje gång så man tror hjärtat ska brista.
Själv klarar jag inte att vara utan hund en endaste dag och hade nog sett till att ha en ny på lut och i huset direkt efter...
Sörja färdigt -när blir man färdig med det?

Tröstekram i bedrövelsen!

http://barasaras.bloggplatsen.se

Margus

14 april 2012 16:00

Tack, snälla du. Sörjer gör man livet ut, alla som man känt och närt. Vi ska vara hundlösa ett tag, och sen får vi se...

Ewa

14 april 2012 15:43

Näää, vad tråkigt!!

Vi sörjer oxå en fyrbening.

Kram!

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

Margus

14 april 2012 15:59

Ja, jag såg det lite hastigt. Alltid lika trist och jobbigt. Livet och döden går hand i hand, på nåt sätt.

Elisabeth

14 april 2012 22:08

Neej, jag får tårar...tänker på er

http://belara.bloggplatsen.se

Margus

14 april 2012 22:29

Jo, så är det. Allt har ett slut. Tack, snälla.

Berit Elisabet

14 april 2012 22:58

Så svårt! Så tungt att mista en älskad vän. Även om man tankemässigt är "beredd".
Men så är det ju de där känslorna - gudskelov att de finns, även om de gör fruktansvärt ont ibland.
Sigrid är så vacker på bilden!

Jag kan berätta för dig att jag i många månader efter Klaras död aktade hennes svans (hon var en collie) så att inte skrivbordsstolens hjul skulle köra över den... Och småningom blev det att fortsätta samma försiktighet med Kasper. Inte rulla stolen en centimeter utan att kolla att ingen svans kommer i kläm. Så ahr vi det förstås fortfarande.
Hittills har jag aktat yviga svansar i 16-17 år, och kommer nog aldrig att kunna rulla en kontorsstol utan att först se mig om på golvet.

Just nu känns det som att all glädje har ett pris, och priset heter sorg.
Jag tänker just att man nog kan vända på det också - på något sätt. Fast jag inte riktigt kan formulera hur jag tänker. Är nog helt enkelt inte färdigtänkt...
Men tänker på dig, det gör jag.

http://beritelisabet.blogspot.se

Margus

15 april 2012 00:03

Tack, för kloka tankar i sorgens stund. Du beskriver våra 'aktsamma kringseenden' väldigt bra. De blir liksom till betingade reflexer.
När min första hund dog, sa jag länge (först sa - sen tänkte) "mamma kommer snart" varje gång jag gick ur bilen. Hon hade hängt med på reporterjobb i flera år.

Ruth

15 april 2012 23:08

Så tungt det blev denna dag, men tror att Ulrik blev glad och tog emot sin saknade Sigrid med ett glatt svansviftande och slick i mungipan.
Känner er sorg och smärta, tyvärr så är ett hundliv inte så långt som önskat.
Fäller åter en tår, vi fik ju ta bort våran kära Tarraz dagarna innan vi åkte hit upp till stugan. Ni har också många kära och goda minnen att minnas tillbaka på och det är så man får tänka, sorgen lägger sig vad det lider även om det tar tid.
Vila i frid lilla Signe, nu har du fått ro från smärta.
Tröstekramar.

http://bernamis.bloggplatsen.se

Margus

15 april 2012 23:36

Jag läste om din stora förlust också, och beklagar den förstås. När man ger offentlighet åt saken märker man och får stöd av att det händer överallt, och ibland nästan samtidigt. Man är inte ensam.
Ja, nu ligger de tillsammans vid växthuset. Hela flocken. Och Husbonden ska slippa vara 'dödgrävare' på ett tag - en nog så tung uppgift.
Tack för tankar och kram.

Bloggen gör uppehåll

Kommentarer (4)

Av Margus - 19 september 2015 23:25

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

Två och en halv mil

Kommentarer (0)

Av Margus - 19 september 2015 23:10

Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

Stenvalvsbron i Fåglum

Kommentarer (0)

Av Margus - 19 september 2015 22:53

Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

Öbrona - bara namnet är musik

Kommentarer (0)

Av Margus - 19 september 2015 22:17

Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

Trösksafari och sensommarglädje

Kommentarer (0)

Av Margus - 14 september 2015 23:50

Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...