En stilla och spänd förväntan. Euforiskt bubbel inombords. Lite elektriskt laddat, sådär. Som när man ser fram mot att nåt fantastiskt ska hända. Jag är laddad. Husbonden kände det… ”Du ser fram mot att pröva, eller hur?” Samtidigt nervös. Vågar knappt trycka på knappen… ifall det inte fungerar. Ifall jag ska bli besviken. Suger lite på det än så länge. Har väntat ända sen middagstid. Nä, jag skriver nog ett inlägg i bloggen först.

Det handlar förstås om filmteknik. Igen. Helgens rådbråkande bland sladdar och manualer har lösts. Hivade upp kameraväskan laddad med sladdar och kamera på disken hos Byns datashop: ”Vad är vad… kanske en firewire behövs…?” Johan tittade med kännarmin på DV-kameran, pekade på den lilla luckan märkt DV, nickade och sa: "FIREWIRE". Kikade på min handgjorda skiss över datorns baksida med den markerade kontakten: "FIREWIRE". Bubblet inom mig steg. Han sträckte sig efter en förpackning. ”Får jag pröva för säkerhets skull”, sa jag. Skeptisk efter alla nitar. Jojomän, den passade. Hemförde trofén i ett lyckorus. Ooooo… nu ska det kanske lyckas….!!

Alla onödiga kopplingar har sopats undan. Nu ska det räcka med EN. Allt är framdraget. Och hopkopplat. Stilla väntan.

Bloggens läsare har säkert egna erfarenheter av sladdeländet under arbetsborden. Trångt och bedrövligt och ett virrvarr som ger lätt ångest. Stön, stånk och pust. Aj, slog man i huvudet också. Och aj…knäna. Man ligger på rygg, på sidan och sitter på knä - halvstrypt av hängande sladdar. Och rätt som det är så sitter man på ficklampan… Glasögon fastnar, faller av och hamnar fel. Hur man än försöker fästa upp kablarna är det alltid några som behöver ’svängrum’ och dinglar fritt. Och efter detta… en stilla euforisk väntan. Snart är det dags.