Minutiös och djuplodande röjning i bokhyllan är inledd. Eftertänksamt och tyst medan man sjunger 'långsamhetens lov'. Mitt sätt att vila efter alla händelser. Att mitt i denna röjning återfinna försvunna diabilder via ett stickspår på helt annan plats är inget mindre än ett under. Men så blev det...

Först överraskat hojtande, stunden därpå missnöjt grymtande... "minst hälften saknas fortfarande". Jo, så är det allt. Men i alla fall roligt till 50 procent;-)

Bilderna på tjejkompisens premiär som jockey på galopphästen Shangri-La var himla kul att återse, liksom de från Flyinge Hingstdepå och Stuteri samt ett fåtal från Skottland och England - alla från vårt ljuva 60-tal.

Trösterikt var också att återse en försvunnen ungdom och så här drygt 40 år efteråt kan inte ens Jantelagen hindra mig från att vara rätt nöjd. Det råttgråa blev blonderat och extrakilon var inte ens uppfunna.

Den lilla käcka och inte alltför vanliga göktytan, en hackspettart, blev också ett kärt återseende där den så totalt smält in i miljön på den gråmurkna vindskivan. På en diaduk syns den förstås bättre, det var ju så det var tänkt på sin tid.

Det lilla tittskåpet, den ålderdomliga tingesten, var förstås stendött. Konstigt nog hade batterierna inte ärgat alls (trots fuktig omgivning). Tur man har ljusbord! Ser riktigt proffsigt ut.

Bokhyllan rensas nu på allt "som jag sedan inte kommer att sakna" - en bra målsättning. Syftet är att kasta all barlast som bara tynger, den har bara ökat och ökat under 60 år. En liknande röjning har aldrig någonsin tidigare skett i mitt liv.