Så har vi kommit dithän med ’vargeländet’ att tidningarna nu ger oss råd om HUR VI SKA AGERA VID VARGATTACK. Tror knappt mina ögon. För flera år sen behövde allmänheten ingen uppfostran i varghantering. Nu får vi läsa i Aftonbladet:

”Skrik och vifta, gör dig stor. Kasta gärna sten. Och om vargen trots allt angriper: slå och sparka så mycket du kan.”

Men, hallå… det är något fel på den här bilden…

Vargen skulle ju inte angripa människor, har vi fått höra av vargkramarna hela tiden under de senaste åren. De är ju så skygga och fredliga. Och de angriper bara drivande jakthundar. Så det så.

Efter Rialavargarnas attack vet vi bättre. En av dem dräpte häromdagen sällskapshunden Tajson, 10 år. Kvar fanns bara en del av hans ena ben (tänk om det skulle varit våran Ulrik eller Sigrid...). Förmodligen tack vare ägarinnans rådiga agerande har hon sitt ettåriga barn oskadat. Hon kunde fått för sig att fly, hon kunde snavat och tappat sitt barn och attacken hade varit ett faktum...

Jo, för så säger viltskadecenter i AB (se nedan): ”Spring inte. Det kan starta ett förföljande och öka risken för att du snavar, vilket kan utlösa ett angrepp.”

     klickbara textrutor

Här, svenska folk, gäller det att vara beredd och hålla huvudet kallt. EN varg kanske är skygg. Nu var de TVÅ, nästa gång kan de vara TRE eller ännu fler. I Riala "finns minst fem vargar som har dödat fyra hundar sedan i höstas" enligt AB.

Jag är neutral i vargfrågan men använder ordet ’vargelände’ ty jag har från början insett att detta inte blir så enkelt som vargkramarna vill göra gällande. Det är ett fasligt velande i vargfrågan med oseriös jakt och ologiska resonemang om genetik. Samt en överspänd miljöminister som inte vet på vilket ben han ska stå. Hur försvarar han det här? Hur skyddas tamdjur? Hur skyddas allmänheten?   

När det stod klart att vi kunde förvänta oss varg i omgivningen var det jag som kopplade hundarna. Slut på trygga promenader i skogen med lösa hundar (våra var under järnkoll). Plötsligt var trevliga skogspromenader fyllda av oro. Vi hade fyra hundar på den tiden. Vad göra om en varg skulle angripa oss? I sådant skede har man ingen kontroll på en liten flock skräckslagna hundar. Vad som helst kunde hänt.

Nu har vi facit. Detta kan inte snackas bort. Det är fakta. Först trodde man att kvinnan i Riala sett hundar, men man tvangs konstatera att det faktiskt VAR vargar som tog hennes hund - bara "100 meter från hustomten". Och nu uppfostras allmänheten i varghantering vid eventuell attack… Näärå, jag är ingen varghatare, men lätt blir detta inte.

Sörjer min trygga barndoms ohämmade lekar i skogen, vilka nu omöjliggörs för flera generationer uppväxande barn - vilka behöver det mer än nånsin. Suck.

 

Ruth

18 april 2011 23:55

Det är sanslöst att folk inte kan få njuta av att vara i skog och mark med risk för att bli anfallna av vargar. Skall vi behöva anpassa oss till vargen och inte tvärt om, det här kommer att gå över styr. Jag vågar inte gå på skogsvägar med hundarna här omkring, ej heller med dom i koppel på dessa mysiga vägar, vi har vargrevir här. Känner mig starkt begränsat som hundägare. Kan villigt erkänna att jag skulle njuta av en vargfri natur.
Kram vännen.

http://bernamis.bloggplatsen.se

Margus

19 april 2011 16:23

Tydligen är det så man har tänkt här. Tror man kan påstå att svenska folket förts bakom ljuset. De vargexperter som träder fram nu kunde gjort det tidigare.
Och svenska folket är ett tåligt släkte som lever i samförstånd (konsensus, ett nytt modeord), "var glad och håll med". Kram.

 

Erika

19 april 2011 18:49

Jag har funderat över det där med vargarna... Hur klarade vi oss egentligen utan dem tidigare? Jag tycker att allt nuförtiden handlar om vargarna och deras vara eller icke vara. Må hända att de är en naturlig del av vår fauna men faktum är att de inte fanns här förut och sen plötsligt dök det upp vargar och då blev det ett väldans sjå att bevara dem, se till att de inte blir alltför inavlade och så skjuta av en del...

Margus

19 april 2011 21:45

På 1800-talet var vargen en landsplåga i Sverige då stora flockar dödade våra husdjur. Det var så illa att vargen förföljdes och utrotades i rent självförsvar. Vargdreven, där det var en medborgerlig skyldighet att delta, utlystes i kyrkan fyra gånger om året. Läs gärna mitt inlägg om detta: http://margus.bloggplatsen.se/2009/11/06/2159472-sista-vargen-avrattas/
Efter utrotningen har jägarna haft 'monopol' på all jakt och nu får de konkurrens om älgarna i skogen, vilket retar dem.
Själv tyckte jag det var rätt skönt utan varg i skogarna - särskilt då vi inte har skjutvapen för självförsvar. Det hade de på 1800-talet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...