Läkning av 'visselnerven' pågår å det grövsta. Det är nu sju månader sen min halvsidiga anisktsförlamning var ett obestridligt faktum. Höger sida var helt utslagen i en 'perifer facialis pares' av okänd orsak, vilket är det vanligaste. Läkarna följer upp läkningen förvånansvärt väl, med tre kontroller - den sista efter ett år. Så lång tid tar det alltså. Just nu pågår sista fasen, med alla smånerver. Och det känns...

        klicka för större bilder

Vid näsvingen mot läppen pågår sedan någon månad tillbaka ofrivilliga ryckningar. I början var det långa intervaller, just nu måste läkningen ha nått kulmen med 30-50 millisekundsnabba sammandragningar åt gången. Det pågår dagligen sedan två veckor tillbaka, ibland så envetet som en kvart i taget. Och start igen efter ännu en kvart.

Rätt jobbigt, särskilt om man pratar med en obekant person just då, eller ska sova. Ibland känns det som om jag börjat få spasmer, att det är jag själv som orsakar dem av bara farten. Men så är det inte, ty jag kämpar emot. Ibland nyper jag tag i skinnet för att slippa känna det. Man känner sig som en hare när den vädrar i luften. Hoppas det läker som bäst nu också, för det här är kittligt.

Förra veckan var ögonlocket med också. Ofrivilliga halvstängningar av ögonlocket med täta intervaller. Dessemellan även en riktig stängning då ögonlocket slår igen. Men jag talar om KÄNSLAN för det är inte alltid en betraktare ser allt detta. Det KÄNNS STÖRRE än det är. Husbonden ser det ibland, men inte alltid.

Inget ont som inte har nåt gott med sig... JAG KAN VISSLA IGEN! Starka genomträngande toner, och det går allt bättre. Visst fasen är det jobbigt medan detta pågår, men jämfört med förlamningen en 'piss i Mississippi'. Jäklar nu drar det på igen... 

Ny besökare i bloggen som vill läsa mer om mina erfarenheter av ansiktsförlamning hänvisas till kategorin Ansiktsförlamning till höger.