Orange är en rar kanariehona, både mor och mormor till några av våra stamfåglar. Men så slutade det att bli något. Hon brukar bygga och ruva men inget mer. Ibland i tomt bo, ibland på något tomt ägg. Men hon får hållas. Nu bor hon som ensam hona med de fyra undanflyttade hanarna i Royal Suite. Hon är tuff nog att inte låta sig trakasseras. När det stod klart att Nacki och Rosa skulle bo i egen kupé tänkte jag flytta dit Orange också. Men hoppsan… plötsligt låg hon visst på två ägg! Hon fick stanna kvar förstås. Vem vet vad som händer.

Lägger ut några bilder på aktiviteten i fågelhuset. Pricken och Nacka matar sina kullar duktigt. (Klicka för större bilder.)

En unge i Helmuts bo tittar förundrat på fotografen och duckar sedan raskt ner i sänghalmen igen.

Skönt med egen kupé, tycker Rudolph & Pärlvit. De höll på att bli galna i den andra voljären med två andra par. Nu har de flyttat till stora reservburen och coolat ner sig. Man måste alltid observera hur djuren mår, alla kan inte älska alla och ibland kan det gå snett. Det höll det på att göra när holkarna kom upp…

Sigge valde Isadora, bara så där. De gick i holk och låg snart på fyra ägg, helt okomplicerat. Gustaf och Lili tog längre tid på sig men till sist kröp de in i egen holk, de också. Kvar satt Rudolph och Pärlvit, provocerade av att vara sist. Kanske fick de prestationsångest.

De var helt fixerade vid Sigges holk. Det började försiktigt, men till slut satt de mest hela tiden och kikade in på det ruvande paret. Tänk att inte få ha nåt privatliv i bostaden utan ständigt ha ett par bevakande ögon i dörrhålet. Störtlöjligt.

Vanligen brukar hona och hane turas om med ruvningen men Sigge vägrade lämna Isadora ensam därinne för det hände att Rudolph eller Pärlvit dunsade dit in och störde. Och när båda blev störthungriga och kom ut för att äta och duscha samtidigt fick de ingen ro eftersom holken var obevakad. Helsjukt. Rudolph höll på att bli galen och steppade runt på holktaken som en pirre. Där bröt vi.

------------

Det innebar att lilla lessonfamiljen måste flyttas igen, tillbaka till sin gamla bur. Saken komplicerades av att honan just lagt fem nya ägg i holken och börjat ruva. Flyttningen gjordes när honan gått in i holken. Med ena handen för hålet lyftes holken med honan och ägg tillsammans. Då vet honan att det är hennes ägg och holk fast på nytt ställe. Operationen lyckades och honan fortsätter ruva men rusar ut varje gång vi kommer in. Det lugnar sig nog med tiden. Samtidigt fick vi städat alla reservburarna och det känns alltid skönt.

Nu har Rudolph lugnat ner sig totalt. Pärlvit har alltid varit cool. Nu sitter de lugnt tillsammans, äter tillsammans, har varit och tittat i sin egen holk och Rudolph sjunger sina trevliga serenader tätt intill nätet när man står och pratar med honom. En väldigt rar liten nymfpojke som behövde särskild ro.

Den större voljären är nu riktigt tom. Där syns bara de två holkarna för paren fortsätter ruva gemensamt av bara farten. Det tar väl ett tag innan dom litar på att ingen stör. Nu kan de åtminstone äta och duscha tillsammans och koppla av en liten stund. Frid och fröjd.

Nu tror jag minsann guldfebern är lös. Sveriges andra OS-guld togs av Björn Ferry i dag. Gastkramande. Ska inte orda mer om saken, för vi ska lägga oss nu. Grattis, till Ferry, grattis till Pichler, till hela OS-truppen och skidskyttelaget! Må lycka och välgång följa er i spåren. Yes. Där satt den.

Men funktionärsschabblet vid starterna i dag är inget mindre än en skandal. Både Ferry och Anna-Karin Olofsson drabbades av världens oreda vid ivägsläppet. Har aldrig sett nåt liknande. Och det var inte bara de som drabbades, flera tävlande fick sina tävlingsplaner störda å det grövsta. AKO var sååå nära bronset. Tyvärr drabbades Helena Jonsson av nervdallring och tappade fokus. Men hon har fler chanser. Pichler får peppa henne. Seiern är vår!

Två som fått lämna kanarieflocken är Rosa Blind och Nacki Blåtira. Rara lilla Rosa som trivs så gott i stora kanarievoljären fick tyvärr flyttas på. Hennes flygturer är vanskligt vingliga och tafatta för att hon ser dåligt. Troligen har hon grå starr för hon är inte helblind. Hon klarar sig bra och har lärt sig hur man kommer sig upp i tillvaron.  Hon har en bedårande uppsyn och är en rar och trevlig liten fågel som aldrig vill något ont. Hon vill bara ha det gott.

Därför gick hon och la sig hos Kopian. Där låg hon varmt och gott, tryckt kind mot kind med den ruvande honan. Det var så vansinnigt sött att vi lät henne hållas ett tag. Men till slut låg Rosa underst och mamman kom inte åt att vända sina ägg… och hur skulle det gå när äggen kläcktes? Skulle Rosa bry sig? Nej, det gick bara inte.

Nacki har för vana att lägga sig i andras bon och mest vara i vägen. Vart åker såna…? Jo, till nymferna i Royal Suite. Men en dag satt Nacki med en präktig blåtira, stackarn. Troligen hade de undanplockade kanariehanarna "Fyra Frustrerade Föredetta Fäder", som också bor där, blivit lite väl hårdhänta i sin uppvaktning. Vi har sett såna tendenser.

Så nu bor Nacki och Rosa tillsammans i en extra reservbur i fågelhusets köksavdelning, väldigt provisoriskt. I väntan på soliga sommardagar då allt ska bli som förr igen. Nacki, vars öga var helt igenmurat de första dagarna, har fått sulfa för blåtirans läkning och den har gått tillbaka fint. Klickbara bilder.

Med djur i husen händer saker hela tiden.

Nu låter det som det brukar så här års i fågelhuset. Barnskrik i varje vrå blandas med kanariehanarnas sång. Sebrafinkbarnen tutar inne i ett korgrede med jämna mellanrum och snart ska vi väl få se dem också. Man längtar. Kanarieungarnas matningspip ljuder från flera håll. Helmut & Loa matar fyra kraftiga ungar som sträcker långa halsar med fjuniga huvuden, inte så olika strutsar faktiskt. Gulan får hjälp av Nacka med sina fyra. Whitney har två där Pricken hjälper till.

Grynet tycks mata sina två själv. Tuva har lämnat fyra tomma ägg och får börja om. Brynja och Gretchen hade visst också för bråttom i starten och letar nu nya bon. Honorna brukar inspireras av allt matande runt om. Piggy som inte gjort nåt på två år ligger plötsligt på tre ägg och Ebbe uppvaktar. Spännande. Tolv kanarieungar växer för fullt.

Vi räknar också med att risfåglarna har ungar som snart ska märkas. Måsfinkarna har vi bara låtit vara i fred med sina projekt. Vad som finns där blir en överraskning. Det är så mysigt att bara stå och iaktta alla med sina bestyr. Det känns som ett under hur de kan komma överens och häcka i koloni så här.

Dagen har gått i CHARLOTTE KALLAS tecken, vi har sett hennes guldåk från igår. Från start till mål... flera gånger. Hört alla intervjuer och samtalet med farfar mm. Samt läst en hel bilaga – bara om Kalla - vi är helt uppdaterade på varenda muskel i hennes fantastiska lilla kropp. Alla är som förälskade i henne. Underbart. Det ska man suga på så länge det går.

Men vad poppar upp i denna glädjeyra om inte Elake Gubben som för länge sedan passerat bäst före… dvs. Patrik Sjöberg. IGEN! Nu hade han synpunkter på Kalla också, jag har redan glömt vad. Men... finns det inget roligare och vettigare att skriva om en sån här dag, än att låta den grinollen komma till tals. Han borde bara förbigås med tystnad och glömmas bort. Det enda han klarar numera är att tråka hela sin omgivning. Hans synpunkter är inte värda luften med vilka de uttalas. Vad han tycker och tänker är mindre intressant än en myras liv. Varför anses det så roligt att torgföra vad just den elakingen anser.

Jag följer i OS särskilt vad som händer i skidspåren, längd och skidskytte. Husbonden (således även jag) tittar även på flera galna sporter man annars inte ser så mycket av. T.ex den spännande CROSSBOARD med fyra pers i samma bana där vad som helst kan hända, det hysteriska SHORTTRACK på kort isbana med massor av deltagare i en vansinnig fart och egendomliga stafettregler eller PUCKELPISTEN där de tävlande ser ut att bara släppa iväg skidorna och helt lealöst hänga med, för det går väl knappt att påverka. Herregud, de får nog både diskbråck och artrosknän vad det lider.

För övrigt kändes min ryggtavla som en enda puckelpist, hela den, när Husbonden skulle massera bort spänningar efter min genomgångna vintervärk häromdagen. Kära söta, vad knöligt där var!

Att det sen har snöat hela dagen PÅ NYTT har inte fördärvat mitt humör. Kanske var det guldmedaljen…? Mest tror jag dock på det underbara vädret som hållit sig runt nollstrecket… YES.

Två trögproppar lämnade idag Lilla Huset för att 1) lämna in Lotto och 2) lämna blod på labbet. Återkom med lite mat och två säckar solrosfrön till vildfåglarna MEN UTAN ATT HA GJORT VÅRA EGENTLIGA ÄRENDEN. Jag hade åkt ifrån labbremissen hemma (med nödvändig streckkodsetikett) och Lottot bara glömde vi. Knäppt. Struntade sedan i att gå på PRO-mötet. Hoppas på gladare klimat i Mars.

Bloggen sänder de varmaste grattis och lyckönskningar till vår Kalla!

Charlotte Kalla grejade GULDET. Sveriges första, i kväll på 10 km fristil. Hon ledde hela tiden i skidspåret och även om experterna tjoar att det ska räcka till guld tror man dem inte. Inte förrän man ser det själv. Vi höll på att sätta hjärtana i vrångstrupen när hon stapplade till på stumma ben i sista utförslutan och man trodde hon skulle ramla. Men nejdå, inte Kalla. Hon grejade det, ända in i mål. Isen är bruten – nu kan det bli mer. Önskar alla i vår OS-trupp lycka till!

Hon är ju så söt och charmig, tjejen. Kan man tänka sig en finare OS-bild än den här från SVT:s sändning. Sverige har härliga färger i sina kläder och OS-mössan. Om jag varit virkvan skulle jag gjort en sån själv för att fira framgången. Någon har hittat mönstret till OS-mössan, SE HÄR.

Precis vad vi behövde i denna energislukande vargavinter, en liten boost som man säger numera.

Äntligen var då OS igång. Damkronorna vann sin första match med 3-0 mot Schweiz, det var då för väl. Första skidskyttetävlingen blev en besvikelse för "experterna" som räknat in den ena svenska medaljen efter den andra. Och våra medaljhopp fattade inte vad som var fel för "allt kändes bra". Inte första gången sånt händer.

Vi har upplevt OS förr där inget stämt. OS där hela skidlaget fått maginfluensa i tur och ordning, OS med rena vallningskatastrofer och OS där en dopad vinnare åkte ifrån alla som en raket och flinade över axeln. JAG GLÖMMER ALDRIG JOHAN MÜHLEGG I SALT LAKE CITY SOM KNÄCKTE VÅR PER ELOFSSON SÅ HAN GICK IN I VÄGGEN OCH ALDRIG BLEV SIG LIK IGEN.

Man är luttrad och räknar därför inte med något. På OS blir det aldrig som man tänkt. Vissa talanger toppar formen och slår alla med häpnad, andra blir så nervösa att inget stämmer. Nu diskuteras om det ändå inte var vallningens fel för vår svenska skidskyttetjejer. Men det ordnar sig säkert - det gör det!

OS-medaljer är egentligen orimligt överskattade och den eländiga dopingen kan fördärva allt. Sedan Mühleggs doping i Salt Lake räknar jag alltid med att det händer igen - som t.ex nu med Kuzmina som vann skidskyttet och plötsligt åkte fortare än någonsin. Ja, varför inte...? Man kan inte lita på nån.

Låter jag grinig så är det bara förnamnet. Värken är tillbaka, det rycker galet i mina "restless legs", vännerna har haft "vinterkräk" och kölden håller sitt gastkramande grepp om vårt Nordpolen. Idag fick Husbonden hacka bort halvmeterhögt med is under garagets luftvärmepump för att den ska kunna fortsätta tappa ut vatten. Något är galet med den där... den är säkert dopad ;-)