Rysningarna sköljde genom hela kroppen. Tårarna flödade i kapp med dem som fick gå. TV-programmet Kraschen HÄR skildrade stämningen vid uppsägningarna så himla bra. Herregud, så ledsna de var. Precis så är det. Detta bör ses av varje svensk med tryggheten kvar, av sympati med dem som drabbas nu. Det bör sändas på tv om och om igen så att ingen missar det. Egentligen borde vi bära sorgband om armen allihop över vad som nu sker med människor i vårt land.

Plötsligt kom alla känslorna tillbaka från 1991. Jag kände igen stämningen, kände den inpå bara kroppen. Jag vet hur det är att undra vem som får gå. Vet hur det känns att få lappen om uppsägning. Vet hur det känns att få mattan undanryckt och att lämna arbetskamrater. Och kastas ut i en OBEFINTLIG arbetsmarknad. Ingen gjorde ett sådant tv-program på den tiden. Enda trösten: vi var i "gott sällskap".

När själen hamnar i kris bryter kroppsliga sjukdomar ut. Så är det. Jag fick min kroniska tarmsjukdom omgående. Många av de som nu drabbas kommer också att bli sjuka. Och nu är det värre. Jag var 40+ och "för gammal". Så var det då. Alla arbetsgivare hade fått för sig för att aldrig anställa någon över 28 år. Där gick gränsen. Det stod nästan klart utskrivet i jobbannonserna. Senare har de insett hur mycket kompetens som gick förlorad, men för sent. Då hade jag efter elva års slitsam arbetslöshet och två operationer fått sjukpension. Äntligen befriad.

Under 90-talet försvann EN HALV MILJON arbetstillfällen inom loppet av TRE år. Sug på den! Arbetslösheten ökade från 2 procent 1990 till drygt 8 procent 1993. När man räknade alla totalt, även de som var i åtgärder, var vi 20 procent arbetslösa i mitt område 1993. EN FEMTEDEL AV BEFOLKNINGEN. Enligt en undersökning upplevde 43 procent av de drabbade arbetslösheten som omskakande eller direkt plågsam. Så blir det nu också.

Starta eget-mantrat var nytt då. Det blev till ett hån för den som var akut sjuk. Vi fick stämpla obegränsat, vi deltog i åtgärder för nya jobb, om inte det lyckades fick vi nya a-kassedagar, en ny frist. Sjuka kunde sjukskrivas utan att jagas. Så gör det goda samhället för dem som råkar illa ut. Ett samhälle som inte ser ner på de försvagade.

Jag blir bedrövad när folk lite slarvigt och småhurtigt svarar "tja, arbetslösheten kommer väl att öka förstås" när de tillfrågas om vad man tror om 2010. Det är ta mej sjutton inget som ska avfärdas slarvigt. Inte heller utsagor som "det har samhället klarat förr, så det går bra nu också". Samhället, ja. Men för de drabbade är det inget mindre än en personlig katastrof som kan slå ut i kronisk sjukdom och psykisk ohälsa. Samhället ska ta hand om dem som slås ut i strukturomvandlingens spår.

I kväll ser jag del 2 av Kraschen av sympati med de drabbade.

 

Elisabeth

8 januari 2010 15:02

Kan du maila till mig så jag får din adress. Den försvann i datorkraschen ser jag nu när jag skulle skicka en bild till dig

http://belara.bloggplatsen.se

 

Flanören...

8 januari 2010 23:14

Även jag reagerar som du.
Varje nyhet som rullar upp om neddragningar eller nedläggningar, så kommer bilderna från början av 90-talet fram.
Jag var i den situationen då, att jag var klubbordförande och förhandlare, ja resten förstår du.
Vi blev lite av trendsetters, med en uppgörelse, som många andra följde efter.
Vi träffade särskilda avtal för de äldre och de yngre fick vara kvar.
Man kan säga att företagen föll på eget grepp.
De tyckte ju turordningsreglerna var så kass.
Vi synade deras kort och dom torskade.
Ingen äldre som inte ville själv, behövde gå.
Ett 60-tal utnyttjade möjligheten, bara 2 avstod.
De som fick gå, fick en "retroaltiv lönehöjning", som kompenserade den lägre A-kassan, fick komma tillbaka och jobba upp ett nytt villkor och efter ett på omgångar så gick de i pension.
Trots att vi gjorde habrovinker, folk som ville sluta, börja läsa och annat, så var det ändå allt för många som mot sin vilja och utan att se några möjligheter, som fick sluta.

Ett flertal kom tillbaka när uppgången kom igen, men det var inga roliga historier de hade att berätta.
Tyvärr, blev det en stor "restpost".

Den "restposten riskerar att bli ännu större den här gången.

http://www.nabbsjuan.bloggplatsen.se

 

Erika

9 januari 2010 09:02

Jag såg programmet. Mina ord har sedan länge tagit slut.
Jag minns vid ett tillfälle i programmet hur dem som misskött sig fick stanna kvar, medan dom som plikttroget skött sitt jobb, fick gå. Om jag inte minns alldeles fel nu så uppfattade jag att den kvinnan som sa att hennes svenska inte var så bra..aldrig hade varit sjukskriven en enda dag under sina 22 år på Volvo. Hon hade bott i Sverige i 25 år, därav 22 på sin arbetsplats. Hon fick gå, och fler med henne.

Vem som få stanna, vem som få gå, är en dragning som på ett lotteri. Det drabbar bara den enskilde individen, ingen annan. Ingen Chef, ingen VD osv. Dom sitter säkert som Amén i kyrkan. Jag har sagt det förr och säger det igen. Hur länge dröjer det innan vi står med mössan i dikeskanten och bockar-niger för överheten?

Den lilla människan på vår jord bollas det numera med som på en fotbollsplan, spark efter spark tills alla ligger helt utslagna, apatiska och ser ingen annan utväg än den enkla som många väljer till slut. När jag tittade på programmet så blev jag så illa berörd att jag inte kan formulera det i ord- meningar. Hur kan man utan det minsta samvete behandlar människor på det viset, ja, det kan nog bara dom som gör det svara på. Egen vinning skull kanske?

Nu har har vi fått snö och kallt är det också. Men en vinter till slut som var välkommen.

Vink och har en bra helg.

http://mintidmittliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...