Läste om hur Fyrabarnsmamman mötte 'Van Veeteren' (dvs. Sven Wollter) i en kö och fann sig enastående fyndigt. Hur många kändisar ser man när man bor på landet i en Byhåla…?

Jo, skådespelaren Lars Lind har varit här i ett ärende som rörde mig. Men för övrigt är det tunnsått. Hagge Geigert har jag intervjuat. Svårpratad, hade väl en dålig dag, så jag lade inte ner mer möda än nödvändigt.

Men man behöver bara lämna Byhålan för en dag. Bums som jag kom på Stockholmståget för några år sen mötte jag imitatören m.m. Erik Blix. Hade fullt sjå med att låtsas som inget fast hela jag VILLE SÄGA HEJ. Snacka om kluvenhet. Man känner dem så väl…. men ändå inte.

Sen kan man ju inte vara riktigt säker… jag menar, det kanske bara är en dubbelgångare, en som är väldigt lik. Men jag tittade i smyg, det gjorde jag. Ville vara säker. Det kändes konstigt.

Jo.. och för många år sen på Ikea i Göteborg såg jag Jörgen Weibull, historiker i tv-succén Fråga Lund. I shorts!

Några politiker har jag intervjuat som lokalredaktör; Ulf Adelsohn (m), Karl Frithiofson (c) på sin tid, Sven Hulterström (s), men även om de är rikspolitiker är de ju inte kändisar på det viset.

Som lantis i en Byhåla är man inte bortskämd med livs levande kändisar, det känns konstigt helt enkelt.

Ett vägmöte på landet… hur kul kan det vara? Helt underbart. Jo, det är sant. Ett par timmars glad samvaro med närmaste grannarna. Trevande om stadgar, ordning och protokoll men med god vilja lirkade vi oss igenom styrelsemötet. Jag är INTE med i styrelsen, men Husbonden var utan sin vetskap (!) vald till suppleant och jag var välkommen med.

Snart ska årsmöte hållas, det första på tre år (!) och ordföranden sitter kvar. Fast det var sekreteraren (!) som fick kalla till mötet och ledde detta. Kassören som haft stroke och bor på rehab fick ha sysslan kvar så länge han ville för sin självkänslas skull! Men nu klarar han det inte längre.

Dessa regelvidrigheter får det att vända sig i magen på en föreningsmänniska som mig, men man måste beundra generositeten och empatin. Jag älskar dessa människor med sitt underfundiga leklynne och sin folkhumor. Okomplicerade, prestigelösa och försiktiga samtidigt som ohämmade i en härlig blandning.

Med allvar och kvickhet ventilerades trasiga vägtrummor, grusning, skrapning och dikesrensning med all den sakkunskap som bara jordbrukare är mäktiga. Kvällens återkommande gyckel rörde det lass koskit som en av bönderna lyckats välta vid en trasig vägtrumma. Avhandlades livligt hur det gått till och hur han skulle få det därifrån.

Efter det böljande mötet skulle man under stoj och glam naturligtvis ned i källarn och inspektera värdens nya pelletspanna. Halvvägs i trappan påbjöds lämpligheten med skor.

- "Och mössa!" ropade en lustigkurre. Ungefär där bröt jag ihop och fnittrade sedan hejdlöst hela vägen hem.

Den vanliga morgonkonserten i fågelhuset avstannade för en stund i morse när radion spelade "I en klosterträdgård" med Jan Lindblad. De tystnade och var helt förstummade inför den nya sången. Arter de aldrig hört förut.

Jag höjde volymen och nymferna som var närmast kom fram på nätet och tittade mot radions håll, lade huvudena på sned och lyssnade uppmärksamt. Dom var så söta. (Den vackra fågelsången i bilagd video är dock en annan låt: A nightingale Sang In Berkeley Square.)

Sen shakade vi loss, Husbonden och jag, till den femtiotalslåt som följde. Topsy nymf satt käpprak på sitt oefterhärmliga sätt liksom "med händerna knäppta på magen" som bara hon kan. Hon såg ut som en fin liten dam som undrade om detta passade sig.

Kanarier och sebrafinkar slutade äta och kom fram till nätet för att titta på spektaklet, helt förundrade.

----

Det var annan låt det än "kråka som kôvna". Vidhåller stavningen enligt Västgöta-Bengtsson trots kommentar om uttalet i föregående inlägg. Han visste vad han gjorde, den mannen. Säkert finns fler uttal, men här på bôggda råder faktiskt samma uttal som i skrift: kôvna (alltså kövvna).