... nu dansar Rönnerdahl.

Vi har en underbar liten ekorre i vår park. De senaste dagarna har den setts vid fågelbordet och i dag hittade den upp till talgbollen.

Det var längesen vi såg korrar nu. Har de blivit färre, tro? Denna får så gärna äta frukost med fåglarna, och det gör den.

Synd att vi har en häck mellan oss och fågelbordet, annars hade jag fått fina bilder på ekorre och fåglar tätt intill varann i fröhuset. Nu kikar vi mest mellan pinnarna.

Den här lille pajsaren tröttnade till slut på att hänga uppochned. Det var för roligt att se honom pröva med alla möjliga akrobatiska ställningar.

En bekant berättade hur en ekorre hos honom tuggade loss nätet till talgbollen och stack iväg med den som en stor handboll i munnen. Tänk vad han måste ha varit lycklig över sin fångst!

Roliga ekorrbilder kan man se HÄR.

Experter har räknat på vad nyårsfyrverkeriet släppt ut i en mig närbelägen stad. Upphovet var den lokala naturskyddsföreningen som krävde fyrverkeristopp.

- Utsläppen över staden en nyårsnatt är försumbara, tyckte expertisen. Fyrverkerierna fortsätter.

Men fine... då kan JAG ha apparaterna i standby-läge och strunta i lågenergilampor mm mm. För vad JAG gör måste ju vara försumbart, eller hur?

Vilka signaler ger detta?

Fästingen, detta irriterande lilla djur med sin fantastiska utvecklingscykel och överlevnadsstrategi, är upphov till mycken förtret. Inte minst med de svåra sjukdomar den sprider.

Många har ställt sig frågan om vilken roll i ekosystemet fästingen egentligen spelar. Är den egentligen bra för någon?

En mig närstående bekant brukar säga att "den enda som kan älska fästingen är väl fästingens mamma", hihi.

Men...

INGEN ART PÅ JORDEN ÄR HÄR FÖR NÅGON ANNANS SKULL.

ALLA ÄR HÄR FÖR SIN EGEN SKULL.

(Hört i dagens Naturmorgon, P1)

Men människan då? För vems skull är vi här? Vi ställer ju bara till elände och förstörelse varhelst vi drar fram.

"Den enda som kan älska människan är väl människan själv".

Det kanske är vi som ingår i fästingens ekosystem och inte tvärt om?