Hästtokiga tjejer kan visst hitta på precis vad som helst. Fnissar förtjust när jag tänker på de tokiga lekar som utvecklades på skolgården när jag var i tolvårsåldern. Då pratades mycket häst och vi hade långt till ridhuset i andra änden av stan. Några hade börjat rida och andra drömde mest. Men vilken underbar egenskap fantasin är...

Vi började helt enkelt rida på varann. Där rabatter löpte utefter skolbyggnaden hade man satt upp små räcken för att vi inte skulle kliva upp i buskarna. Oftast satt vi väl på räcket och pratade men när Hästen kom in i våra liv blev det annat av.

Vi ställde oss framåtlutade med händerna på räcket och lät kamraterna rida på ryggen. Stående på detta sätt kan man faktiskt härma häströrelser lite. Man kan trava, låtsas galopp och skritta (och kasta av...). Sen byttes vi om så att alla fick rida.

Som mest var vi en lång rad hästar som frustade och gnäggade. Någon var ridlärare och kommenderade vilka gångarter som skulle utföras. Vi hade väldigt roligt och störtade ut på rasten för att fortsätta ridlektionerna. Härligt galet.

När alla andra hade tröttnat forsatte min bästis Carina och jag på skolans baksida där vi travade omkring i skogsmark. Upprätta denna gång. Nu var vi både häst och ryttare samtidigt, ungefär som centaurer fast utan bakdel. Vi stakade ut en liten oval för övningarna. Jösses vad vi travade omkring där. Outtröttligt. Vi hann knappt äta lunch innan vi kutade ut och förbrände alltihop genast. Mest var det dressyr och här gick det lättare att trava och galoppera med "frambenen". Vi red i passage och piaff med höga benlyft och skänkelvikning. Den som sett dressyr på tv känner igen termerna. Nog la vi ut lite hinder emellanåt också och hoppade.

Detta var ju inte okänt på skolan men vi var så inne i vår värld att vi struntade i vad andra tyckte. Jag minns inga ifrågasättanden. Jag red! Men så här efteråt inser man ju hur tokigt det måste ha sett ut med två småtjejer springande runt, runt på den där ovalen. Men vilken kondis vi hade... Hästkondis.

Dammen vaknar till liv och vattnet är grumligt efter grodornas nattliga lek. De hörs kväka hela nätterna igenom och om dagarna vilar de ut liggande i ytan. De orkar inte ens fly fotograferingen.

Vattnet är så grumligt att fiskarna bara kan anas glida omkring som suddiga ubåtar därnere. Nu är reningsanläggningen inkopplad och snart hoppas vi på bättre sikt.

En vår för flera år sedan hade vi ett 40-tal grodor lekande i dammen. Det urartade till rena orgierna, de klev och klättrade på varann huller om buller. Den sommaren blev det många grodbarn som hoppade omkring på gräsmattan, man fick akta dem för gräsklipparen. Numera blir det inte så mycket mer rom än vad fiskarna äter upp.

Eftertraktat vårväder fick ut mig på härlig promenad. Äntligen lite lättare klädd utan kapuschong och ingen jäkla marsnare som bet i öronen... bara lugnt och härligt. Hängde till och med av mig lilla koftan på en snöpinne, det räckte med vårjackan på.

Således tycks min vinterstrejk vara avblåst, nu går gångandet igång igen. Viporna följde mig kvidande över fälten, lärkan drillade och vårens första kalv kesade runt sin mamma. Men betesvallarna är hårt åtgångna av klövar på klafsigt underlag. Frågan är om de repar sig efter den blöta vintern.

Men påskliljorna stod pall för 'påskavintern' och ska ge sig till att blomma. Och Husbonden har gett sig av att skaffa mer marksten. Nu börjar det...