- När jag hamnar på demenshem vill jag ha med mig mina gosedjur.

Sa jag till Husbonden idag när jag satt med gorillan Boo-Boo i famnen. Kände plötsligt att ett liv ’ständigt i nuet’ kunde bli riktigt tryggt och mysigt med dem omkring mig.

Gamle Nalle från -57 och hans vänner, Råttan, Kaninen och Bumbi ska också med, tänkte jag vidare... Och alla grisarna i ’julstian’ förstås. Husbonden lovade att så ska ske.

- Kanske bäst du skriver ned det, tyckte Väninnan. Man vet ju inte hur rörig Husbonden är när det bär till.

Nu är det gjort.  Vem kan förresten neka en gammal vimsig tant något så harmlöst... Undrar om åldringsvården läser bloggen?

’Isbjörnarnas Land’ i Norden har fått jojoväder. Först permafrost och nu ishalka så till den grad att landet står still. Husbonden kom visserligen till jobbet men högst osäkert av starten att döma. Bilen rörde sig knappt ur fläcken. Vår två kilometer långa framfartsväg som plötsligt förvandlats till skridskobana togs på krypväxel.

DUBBFRIA DÄCK…. tssssss! Måste ha varit stockholmare som kläckte den idén. Landsbygdens folk kan inte roa sig med tramsiga experiment. Vi måste fram. Efter två rejäla snövintrar borde även den mest inbitne miljömuppe inse att Sverige måste ha en viss beredskap. Tur man har dubbar.

Många behöver tänka om. Till exempel svenska tillverkare av snöslungor och snöskovlar vilka hittills trott att vintern är slut i september. Ja, dom sa så när vi ringde. ”September var säsong” skrattade dom. Skrattar bäst som skrattar sist - här gick dom miste om att tjäna grova pengar.

Och när vi precis lagt julen bakom oss är vägsaltet och sanden slut...! Hört talas om lager? Och nu är det även ont om ved… Sen när slutade man elda i december? Att kommuner inte budgeterat för snöröjning är dumt nog, men VAD TÄNKER företagarna på - det heligförklarade näringslivet som ska ombesörja alla våra behov? Det är en GENOMRUTTEN AFFÄRSIDÉ att sluta tillverka snöslungor och skyfflar i augusti och sen inte ens ha ett lager.

Hur blev näringsidkare så naiva? Har man glömt hurudana vintrar vi kan ha i ’Isbjörnarnas Land’ – eller kanske dom inte var födda då? Det kunde ju ursäkta en viss naivitet, om jag säger så. Eller trodde dom att vi med EU-inträdet blev européer på riktigt och att vindruvs- och apelsinlundarna skulle växa upp som svampar ur jorden? BAKLÄXA ÅT NÄRINGSLIVET, säger jag bara.

För övrigt har vi medelst hasning förflyttat oss på allt kortare rastningar runt Lilla Huset. Man skrider, steppar och halkar. Vår gammelpojke Ulrik har haft ett par hemska dagar. Trots fyrbensdrift med dubb och nära till marken har han stått på tänderna i isgatan, ramlat på sidan, benen har glidit isär (aj, diskbråcket...) så till den grad att han vägrat göra sina behov - vi behövde vägsalt.

Äntligen måndag och vi finner vi att saltet är slut... Vi länsade istället lanthandelns lager av hushållssalt i lanthandeln. Sanden var slut – vi tog fågelhusets. Ulrik kunde äntligen göra det han behövde.

Därtill har lagårdstaket gjort SINA behov. Sssschwoooooff, lät det och där låg hela efterbörden i en lång tung isig sträng - 21 meter lång - och mitt för garagedörrarna. Husbondens bil var på jobbet och fick bo ute två nätter - min kom ingenstans. Även snöslungan var så att säga… insnöad, hehe. Det blev till att ringa efter Bonden Med Stora Traktorskopan även denna vinter.

"Jag är på rymmen från ålderdomshemmet. Om ålderdomshemmet tycker jag - inte."

"Där får man leka barnlekar med Lilian Runestam. Och så måste man vara religiös, annars får man ingen tårtbit till kaffet."

"Ta t.ex min hustru, hon lyssnar aldrig på mig... batteriet är slut."

Det är några citat av Hasse Alfredsson i sketchen 'Gamle man' från 1960-talet. Den är full med s.k klassiker, som gått rakt in i hjärtat hos svenska folket och som generationer upprepat i alla möjliga situationer. Själv låg jag raklång i soffan och vred mig av skratt när man såg den första gången. Ändå visades inte ett enda klipp från denna i kvällens tv-porträtt av Hans Alfredsson. Jag - och många med mig - kunde (och kan fortfarande) långa stycken utantill.

Undrar om inte Gamle man var den sketch som blev Alfredssons stora genombrott. Ja, åsså 'Guben i låddan' förstås, tillsammans med Martin Ljung. Men den var med i programmet, med citaten 'gube', 'lådda', 'magge', och 'en egen kuppe' som lever vidare än i dag. Sketchen slutar med att ML tack vare sitt retsamma sätt får tågkupén för sig själv.

Snacka om att vara odödlig. Tänk på alla 'Lindemän' han gjort, på alla revyer... Överallt sprutade fantasin och hugskotten som svenska folket förvaltar i sin själ med odödliga citat. Måtte de inte dö ut med oss. Livet var roligare på den tiden... ja, humorn också.

Något så sällsynt som att vrida sig av skratt... har jag inte uppplevt på många, många år nu. Men på trettondagsafton hände det... TV visade 'Gröna Hissen' från Eva Rydbergs Fredriksdalsteater i somras och äntligen utbröt förlösande skrattsalvor i Lilla Huset. Efterlängtat. Så himla skönt... och NYTTIGT. Den var verkligen jätterolig och rekommenderas alla som missade. Länk till SVT Play HÄR.

Till sist denna dag kommer några rader i bloggen. Såg kommissarie Barnaby kl 21.00 på tv och då blir inget skrivet. Sen damp Rolling Stones ner i burken (hade vi ingen aaaning om) och då blev man kvar i tv-soffan ett tag till. Enastående med denna sprattelgubbe Mick Jagger, vildare än vildast - 68 år i år. Det kan man kalla pensionärsgympa...!

De är förresten rätt skinntorra allihop. Ingen övervikt där. De skulle inte drabbas av kommunalrådet Stefan Hannas (C) nya idé om 'tjockisskatt' som vi läst om på nätet. Ett vidrigt elittänkande som bara borgerliga politiker är mäktiga. Läs HÄR. Samma tankar som vanligt: skyll dig själv om du blir sjuk, om du blir arbetslös, fattig eller nu… om du blir fet. Han hittade en ny grupp att förfölja, vilken kommer härnäst?

Idag togs en del julpynt ner. Känns helt i sin ordning att vädra ut den nattståndna julen nu när vi kavlar upp ärmarna och börjar om på nytt. Herregud, nu vänder det ju. Ljuset kommer åter och allt blir återfött... Fortsätter på det temat i morgon efter sjukgymnast-besöket.

Go'natt bloggen, och ta fasta på det gott folk... att nu kommer ljuset åter.

Bloggen tackar för trevliga nyårshälsningar, själv är jag totalt utslagen för att orka runt till bloggvännerna just idag. Som Väninnan så spirituellt rimmade om vår kväll i en kommentar så var det mycket prat och skratt i Lilla Huset. Och sent blev det, egentligen mer än man orkar nuförtiden.

Men vi hade plusgrader och jag kunde äntligen vädra tvärdrag genom sovrummet - HELA NATTEN. Åh, så jag njöt. Det var underbart när kulingvindarna svepte över sängarna. Andas så gott då.

Så denna första dag på nya året började på plussidan, om man säger så. Det bådar gott. Får se vad det betyder i längden. Och nu har alla smällare smullit ut, de som denna gång började ovanligt tidigt i trakten, redan på juldagen faktiskt.

Efter nyårsnattens regn och mildväder är det verkligen halt - inte bara på vägarna utan i hela trädgården där snön är tillpackad. Stackars Ulrik som har svårt med benen i vanliga fall halkade runt så till den grad att Husbonden sandat hundarnas rastningsvägar.

Bilden t.h är min önskelista på dator- och filmprylar för det nya året. Ganska egoistiska planer, men lite roligt får man ha...

Ett sorgligt slut på 2010

Dock sörjer Lilla Huset den folkkäre skådespelaren Per Oscarsson, vars hus brann ned till grunden på nyårsnatten. Han och hustrun saknas och befaras ha omkommit i branden. Per Oscarsson skulle snart ha fyllt 84 år. Det kändes alltid bra att veta att han bodde här i närheten, på Västgötaslätten. Nu blir det tomt. Ett sorgligt slut på 2010.

Bloggen önskar alla som tittar in ett Gott Slut och ett Gott Nytt År.
Hade tänkt skriva nåt mer djupsinnigt men Vännerna är redan här.

Ha det nu så gott det går

så hörs vi nästa år.

Konstigt väder vi har. PLUS 0,1 grader på ena sidan av huset, och MINUS 4 vid andra hörnet. Äntligen kan man andas och hundarna är glada att slippa tasskrampen. Man får njuta så länge det varar för snart biter väl Bore ifrån sig igen.

På nåt sätt känns det i kroppen att vi närmar oss årets sista dag. Snart går vi åter in i ett nytt decennium. Enligt logiken är det tio år sen sist, men känns som… fem. Åren går fort numer.

Kvickt gick det däremot inte när mobilen skulle upp för att fota älgen i skogskanten. Stannade bilen på väg till sjukgymnasten. Mobilen låg i innerfickan och var AVSTÄNGD och Sonys lille ’Walkman’ tar evigheter på sig att gå igång och be om pin-koden. Älgen stod snällt kvar och gnagde på kvistarna.

Den här lille kameran begriper jag mig inte på alls. Ena stunden tar den finfina bilder i de dunklaste miljöer, andra stunden inte mycket bättre än gamla ’Instamaticen’, om någon minns den. Får väl öva förstås. Med att ha mobilen på under färd t.ex

Älgen får duga som illustration till mitt kämpande för att få in bilderna i datorn (gör sig bäst i miniatyr). För andra gången i mitt liv skulle programvaran hämtas hem från Sony Ericssons sajt… hahaha… ÖVERKURS!

Ska dom verkligen utsätta sina kunder för sånt. Uppgiven adress funkar inte och efter en halvtimme fick jag söka med Googles för att hitta ’Media Go’ som det heter. Uselt.

Som ett måndagsexemplar, fnissade sjukgymnasten när vi gått igenom alla diagnoser jag samlat på mig. Sen fnissade vi båda två. Finns inget annat att göra.

Jo, jag fick hjälp med axlarna också. Behöver lite rundsmörjning ibland som hjälp på traven. Ett måndagsexemplar tarvar både reparationer och underhåll, och snart drar det nya året igång med fler vårdbesök efter juluppehållet. Levervärdena är visst för höga och ska testas om… hehe. Ju, mer man samlar på sig, desto svårare blir det att ta på allvar. Det liknar alltmer en fars.

Nåt som inte är farsartat utan snarare tragik är ’Herr Reichfeldts’ höga förtroendesiffror, nu enligt SIFO sanslösa 72 procent alltmedan välfärden monteras ned bit för bit. Arbetskraften kastas omkring mellan hopp och förtvivlan, osäkra och dåliga villkor i bemanningsföretagen, den svenska skolan är utsatt för ännu ett experiment – privattrenden - och dödssjuka får rätt mot Försäkringskassan först efter sin död. Vad ska man tro om svenska folket.

72 PROCENT…!!!!! Siffror som hör hemma i diktaturer där ingen opposition finns. Största förtroendet – någonsin. Det är i sanning märkliga fenomen i politikens värld vi bevittnar. Ja, vad ska folket tro på när sossarna bara rasat ihop som ett korthus efter att ha blivit bestulna på både karta och kompass.

Men… det är inte färdigt än… något kommer att hända, vi vet ännu bara inte vad när vi traskar omkring i krasande maräng och permafrost. Min värld är åter rimfrostig efter gårdagens råkalla dimma.