Flera koltrastar har återvänt. Bara att se deras studsande och knyckar med stjärten är glädje nog. Kvickt susade de omkring i buskagen och intog förfriskning i dammen. Tjeck-tjeck-tjeck, lät det runt husknuten. Välkomna allihop!

Ormvråken kom seglande från skogen. Gled fort med vingarna helt stilla, rakt emot mig. Nästan framme vred han på huvudet och kikade ner på mig (hej där!), knyckte till med kroppen utan minsta vingrörelse och lät sig föras i sidled ut över åkrarna. En härlig tid väntar nu.

Skönt att vi snart ställer om klockan så man kommer upp i tid med fåglarna. Vill inte missa några upplevelser i år, känns det som. Nu är det efterlängtat.

Vännerna var här på kaffe med Sigrids bror. Toste såg till en början lite vilsen ut när ingen Ulrik dök upp. Men han fann sig och fick istället sitta i knä för att kunna se marsvinen. Han blev då sällsamt allvarlig och stillsam medan han studerade livet i deras lägenhet.

Gårdagens årsmöte med PRO gav en ny erfarenhet. Som föreningsmänniska har jag genomlevt många årsmöten men aldrig förr att man avbryter pågående förhandlingar för vårsånger! Åsidosättande av mötesdisciplinen, tycker jag som menar att möten är möten – och sång är sång. Antagligen är jag, som en av de yngre i föreningen, gammeldags…(?) alla regler ska ju trotsas numera.

Idag firas inte bara fyra år med bloggen. Det är också på dagen SEX månader sedan ansiktsförlamningen slog till. Läkning pågår ännu med muskelkramper och nervryckningar (tics) i aktuell ansiktshalva. Konstaterar lättad att läkning nog skett till 98 procent vid det här laget. Och sex månader… är faktiskt inte så lång tid. Tre månader var ju det snabbaste läkningsförloppet som läkarna förutspådde, minst tre månader. Hyser nu lätt hopp om total återställning, faktiskt.

Ryggen är dock besvärlig. Ett återkommande ämne i denna blogg. Den är värre än på länge, faktiskt – och långvarigt. Kan inte sitta vid datorn längre stunder. Inte stå vid diskbänken... glöm långkok. Enkla maträtter blir en nödvändighet. Värmedynan är en pålitlig följeslagare. Ständigt varierande rörelser är att föredra. Krypa på knäna går rätt bra, men grodperspektivet är rätt trist. Trött blir man också. Okoncentrerad. Humöret påverkas. Grrrr…

Man måste ju gnälla på något. Kanske det lättar då…?

Tar paus från mina 60 filmklipp från fågelhuset. Mer jobb än man tror med att bara välja. Stora Larv- och Skrikfestivalen pågår i TV bakom min rygg. Har inte följt deltävlingarna, det räcker med ETT tillfälle för att hålla sig à jour. Orkar bara inte med allt ståhej.

Såg lite av Andra Chansen och överraskades glatt av The Moniker med Oh My God. Ingen dussinlåt, om man säger så… lite Beatles-stuk på både låt och show. Upptäcker just nu att jag också gillar Playtones… beror väl på åldern, kan jag tro. Ska bli skönt när det är över.

Men ringer… det gör jag aldrig. Den kvinnliga programledaren sa häromsistens att det billigare telefonnumret var för ’snåljåpar’ (!), dvs. det numret som inte gav pengar till välgörenhet. Just ett fint sätt att håna alla i Sveriges nya utanförskap. Sånt hör inte hemma i vårt public service!

Besöken i fågelhuset är spännande nu när ungarna hoppar ur bona. Fem veckors ruvning och matning har gått och drygt 20 nya kanarier är flygfärdiga, varav sex redan är ute. Helmis lilla vita skiljer sig från mängden… lilla KAVAT lämnade boet och försvann spårlöst. Vid eftersök påträffades hon uppe i boet hos Neons ungar där hon hälsade på. Till kvällen var hon tillbaka hos syskonen som ännu inte gjort det stora språnget. De hittar då på, de små liven…

Även hos nymferna kläcks äggen nu. Sigge och Isadora har två ungar och fyra ägg. Gustaf och Lili hade äggskal framför sig i holken, liksom Pappi och Topsy. Tydliga tecken. Mer ser man inte för de täcker ungarna med sina kroppar. Här går man och väntar och väntar… och rätt som det är händer allt på en gång.

Apropå kläckningar, erinrar jag mig just nu en tonårskompis i sin alla tuffaste period. När någon sa nåt som han ansåg larvigt, bröt han av med ett bryskt 'Lägg ägg!'. Om vederbörande argumenterade vidare kom ett avslutande 'Kläck!';-) Vad allt bär man inte omkring på i sin ryggsäck...

När Larv- och Skrikfestivalen är klar väntar den underbara tv-serien Downton Abbey, så det blir nog ingen film redigerad i kväll, gissar jag. Den som väntar på nåt gott...

’När kvällen kommer får den late bråttom’ heter det. För en som ständigt lever i nuet är det svårt att summera dagen för bloggen. Hur ska det då gå att skriva memoarerna när man inte ens minns vad vi åt till lunch…

Efter jordbävning och tsunami i Japan ter sig allt annat tämligen blekt. Har följt filmer på webben och förskräcks av syner med fartyg, bilar och hus på drift i vågorna. Tio meter höga vågor, fyra miljoner byggnader som drabbats, stora bränder, kylning av kärnkraftverk som klickar (!), ett ryskt vulkanutbrott och troligen över tusen döda, hörde man i Reuters live-sändning. En katastroffilm… fast på riktigt. Man vill bara vakna upp ur mardrömmen.

Dessvärre horribelt att detta ska påverka våra framtida pensioner. Vi är ju alla beroende av börsen numera och den störtdök visst rätt ner i tsunamivågorna.

Thomas DiLevas önskning i Go’kväll lät hugsvaleligt; en ’katastroffilm’ - fast tvärtom - där allting bara blir bättre och bättre för att sluta i rena lyckoruset. Ja, ibland behövs lite verklighetsflykt... fast det hjälper föga. Livet är som det är, och nog känns det lite som om Moder Jord fått nog.

Flydde verkligheten på mitt sätt genom att rata kvällens Skavlan. Varför pina sig i onödan när två illa gillade personer gästar. Den ene var skidåkaren Northug, den andre nämnes helst icke vid namn. Analyserade istället mina senaste filmsnuttar från fågelhuset – vilket tog lika lång tid. Lägger in några bilder så länge...

Nu hoppar kanarieungarna ur bona på löpande band

Har i övrigt glatt mig åt Håkan Juholt som framtida S-ledare. Ju surare de borgerliga 'tyckarna' är - desto bättre, säger jag bara. Då kan man utgå från att valet var bra.

På Spåret-finalen blev åstundat rafflande. Finalisterna är såå duktiga. De har i alla fall minnen som fungerar. Jovisst ja, lunchen bestod av stekt ägg, potatis och bacon.

Blir man imponerad eller...! När det kärva Sibirien visar sig från sin allra bistraste sida med utomordentligt svåra vindförhållanden och 15-gradig kyla... då GÖR HON DET! Helena Ekholm knep skidskytteguldet - som den enda med alla träff. 0-0-0-0 i protokollet och över tre minuters marginal!

- Helt otroligt. Vilket lopp. I närheten av mitt livs bästa, sa Ekholm efteråt. Jag visste att i den här vinden skulle skjutningen avgöra och tog tid på mig.

Helena tog över 50 sekunder på sig vid andra skjutningen och trodde nästan hon skulle fastna på mattan, men tålamodet (och nerverna) lönade sig. Hon prickade medan konkurrenterna sköt bort sig. Förhandsfavoriter som Mäkäräinen och Neuner drog på sig sju respektive fem bom.

Lättad kan man nu konstatera att Helena Ekholm fått tillbaka självförtroendet efter förra årets OS-miss.

När mysige förbundskaptenen Eklund fick frågan om HUR svår dagens tävling var svarade han eftertänksamt:

- Det är svårt... det ÄR svårt. Ja... det är SVÅRT! Men efter 10 000 timmars träning då klarar man det!

Jomenvisst...!

Tävlingen avnjöts från tv-soffan medan stora och tunga snöflingor yrde på sibiriskt vis runt Lilla Huset. Nöjd kunde man sen stryka några skjortor och samla sig för kvällens utflykt till Kyrkans Samtalsgrupp där kristendomens katolska, grekisk-ortodoxa samt protestantiska grenar var på tapeten. Nästa gång talar vi om frikyrkornas utveckling. Intressant.

Det mesta av snön hade redan försvunnit lagom till hemfärden, men halkigt var det.

Jippie... tövädret har gjort det möjligt att ånyo hämta in mossa till fågelhuset. Mossa är världens bästa bobäddsmaterial, det ser man vid rensning av vildfågelholkarna där mossa flitigt använts. Efterlängtat nu när kanarierhonorna snart ska bygga nytt.

Triangeldramat bland våra risfåglar har tagit ny vändning. Holk 6 som ratats av risfåglarna - oavsett placering - blev plötsligt intressant när den sattes intill holk 7 kring vilken dramat utspelades (läs: HÄR). Gule-Fule och hans tjej kastar lystna blickar på det nya huset. Rosa-Röd som vaktat och blockerat ingången till 7:an kom liksom av sig när 6:an dök upp som ett alternativ. Lösning på gång...?

Gässen har återvänt, det omisskännliga kacklandet hördes klart när de flög över fågelhuset i morse. Gissa om ens livsandar vaknar... Ormvråken är också här - den kvidande visslingen var inte att ta miste på, och vips svepte han förbi, surfande på vilda vårvindar. Nästan samtidigt hörde vi rapporten på radion om den första tranan vid Hornborgasjön. Och talgoxen sjunger vårsånger för full hals. Nu är det på riktigt - det hörs.

Diafragmabråck tycks vara vad som härjat Väninnas make (i förra inlägget). Inte riktigt bekräftat än och tillräckligt jobbigt för den drabbade, men samtidigt glädjande att det 'inte var värre'.

Så har en vanlig tisdag förflutit. Växterna i fågelhuset duschades i ren våryra, men sen slog artrosryggen till bromsen för vidare utsvävningar. Nå, om flyttfåglarna kan komma tillbaka efter sina utflykter så ska väl även jag lyckas...

Nu är vi rejält utmattade och slaka i både armar och ben efter att ha hjälpt fram Jörgen Brink till vinst i Vasaloppsspåret  samt fruktlöst kämpat sida vid sida med Di Svenske på skid-VM:s avslutande femmil i norska Holmenkollen.

”Benen känns som telefonstolpar, men det är ju lite det som är tjusningen…” som Johan Olsson uttryckte saken när de gått i mål. Kan bara instämma.

Inte nog med det… från Norge direkt till svinkalla ryska Sibirien där vi höll tungan rätt i mun för Helena Ekholm på skidskytte-VM i Chanty-Mansijsk. Hon sköt fullt och det räckte till brons!

Som om detta inte var nog fick vi framåt kvällningen rycka in lite vid friidrotts-EM i Paris där vår nya höjdhoppare Ebba Jungmark tog brons på 1,96.

Innan dess hann vi köpa hem gurka till marsvinen och ge Sigrid både frisk luft och en välförtjänt promenad ute på snöfria åkrar. Som vi har legat i…! Mellan varven åts stekt makrill. Efter utståndna vedermödor smakade det gott med te och varmkorv.

----------------------------------

Försökte förgäves läsa lite i ny bok. Kom dock inte längre än till de första tankarna av vilka denna bok är full, ty här får man vara lite skärpt… hör bara:

”Det yttersta som förnuftet kan uppnå är att erkänna att det finns oändligt mycket som överstiger dess förmåga. Det är inget bevänt med förnuftet, om det inte förstår det.

Om de naturliga tingen överstiger förnuftets förmåga, vad ska man då säga om de övernaturliga? [188/267]”

Citat ur boken TANKAR av den franske 1600-talsmatematikern och filosofen Blaise Pascal vars, enligt bokförlaget Bakhålls grundare, "fragmentariska, oordnade och hastigt nedtecknade funderingar i livsåskådningsfrågor publicerades efter hans död". Boken som fastän den kom till i största hast och aldrig blev färdigskriven ändå, av generation efter generation i hundratals år, har kallats den ultimata boken.

Det här är bara början... sjunger vi glatt i Lilla Huset. Det går inte med stormsteg, men det går långsamt framåt med våren. Sakta, sakta... enär vi bor i norrläge. Runt om oss på åkrarna har snön smält undan, men inte hos oss. Här får vi vänta på det ljuvliga som komma skall.

Läget dokumenteras så som det i dag ter sig denna 6:e mars 2011:

En vak i fiskdammen som äntligen inte fryser igen om nätterna. Torr gräsmatta som tittar fram när snön avdunstar bit för bit. Blad till kommande snödroppar som precis vågat sig upp.

" Intet är som väntanstider,

vårflodsveckor, knoppningstider... "