... och plötsligt hade även denna dag gått till ända.

Julpyntet kom fram till slut. Fast det satt långt inne. Bara granen fattas nu. Julkorten är sända och mottagna diton droppar in i både mailbox och vanliga brevlådan. Allt börjar bli sig likt.

Tyvärr är en del julhälsningar lite sorgliga. Vänner och bekanta har gått bort och lämnat sina livskamrater ensamma. Ooooh, livet är orättvist. Förluster ledde till telefonsamtal som vi kanske inte skulle haft annars.

Så har Husbonden just denna kväll begått sin debut som räkningsbetalare på internetbanken. Dags att han lär sig, ty en vacker dag ligger man väl på sjukhuset under 'fel' tid. Han är jätteduktig, lär sig fort, har gott sifferminne - men att hitta alla bokstäver och siffror på tangenterna är värre... 

- Vilken tid det tar! konstaterade han efter första lektionen. Jojo, där har man tragglat på nu i typ fjorton år, och jaa... det TAR tid, särskilt i början. Men det ÄR noga med alla kontonummer, bg-nr och OCR-diton. Det får ju bara inte hamna fel!

Är jättestolt över honom. Han kommer att kunna ta hand om detta den gång jag av något skäl är indisponibel. Jaha... och sedan var denna kväll både sen och över. Man får vara nöjd med allt som blir gjort. Och djupt tacksam över allt som är gott och bra. Och vi ska vara rädda om varann så länge vi har oss. För man vet aldrig när det tar slut.

Allt gott till bloggosfären!

Rubriken artar sig till en lidandets jeremiad, men det blir inte fullt så illa för den som orkar läsa;-)

Magnus Härenstam, nyss 70 år, aktuell med en ny show till nyåret – om åldrandet. Har hört honom i några intervjuer där han bl.a beskriver hur han och hustrun ofta upplever sig leva i en charad. Särskilt när de tappar orden för olika ting och istället med diverse gestikulerande försöker beskriva sakerna. Javisst underlättar det om man också ser humorn i den fars vi stackars människor lever i. SVT Play HÄR och HÄR.

Man behöver förvisso inte ens vara gammal för att uppleva hela vårt tekniska samhälle som en enda lång fars, även om det samtidigt är djupt tragiskt. Eller också är det så, att det krävs ett visst mått av tragikomik för att bli just roligt. Som till exempel när kompisens telefon plötsligt löpte fullständigt amok och lät e-e-e-e-e-e-a-a-a-a-å-å-å-å varje gång hon talade.

- Hallå där, ropade jag, nu hör jag inte vad du säger, telefonen hackar.

Så fort hon började tala igen lät det ånyo e-e-e-e-e-e-a-a-a-a-a-e-e-e-e-eå-å-å-å i stackato. I sammanlagt en halv minut. En vidrig halv minut. Helt hysteriskt och skilt från allt jag hittills upplevt i mobilernas tidevarv.

- Ska jag ringa upp igen, frågade hon just när stackatot upphört men då kunde vi återuppta samtalet.

Sånt där hände väl inte ens i telefonens barndom. Men är idag mer regel än undantag.

Här en länk till radioprogrammet, spelaren startar på 33 minuter.

SR P1 Studio Ett  

Fastnade för kvällens Sommarpratarna där författaren Jonas Jonasson berättade om sin utbrändhet. Oj, så man kände igen sig. Hade hoppats att han på Johan Rabaeus fråga skulle berätta att det faktiskt är en form av hjärnskada. Han använde visserligen inte ordet men drog, med en gest åt huvudet, en liknelse om hur signalsystemet däruppe går sönder. Man kanske ska lyssna på hans sommarprat.

Jonas Jonasson hade verkligen varit drabbad. I hög grad några snäpp värre än många andra som bara haft en släng av utarbetning och stolt meddelar att de minsann också varit utbrända eller gått in i väggen. (Förra socialförsäkringsministern Cristina Husmark- Pehrsson (M) var en sån. Hon som var ”utbränd” i tre dagar!) Nej, den som verkligen varit där stoltserar inte med sin sjukdom. Det tar åratal att ens försöka närma sig sitt forna jag, och vägen är kantad av åtskilliga bakslag. Helt återställd blir man sällan när det tagit ordentligt. Tvärtom händer det lätt igen. Ja, det ÄR faktiskt en slags hjärnskada för många.

Åkte dit igen. På en rävunge... Kan bara inte hålla fingrarna i styr vid mjukishyllorna. Alla tittar på mig, den ena finare än den andra. Tar upp dem i famnen, tittar in i ögonen, klämmer, smeker, kramar och… TALAR till dem! Tur att Husbonden var med, annars skulle det inte dröjt innan männen i vita rockar hämtat mig.

Nå… man måste ju välja, och det blev rävungen. Han skulle platsa fint i hyllan med de övriga hemmave’. Och så var jag lite avundsjuk på Väninnan som redan har en räv i sin hylla… Men den stora tigermamman med sin unge på ryggen, till nedsatt pris, var svår att lämna… suck. Snacka om julafton...

Hur som helst fick vi även med oss två julklappar till Baby Stella, som avsikten var (hemliga och inslagna). Men jag fastnade för egen del länge vid hyllorna med alla de små hästarna och korna, som man kan leka lantgård med. Så vackra och välgjorda, och många raser och färger…

Talade just med en kompis (dvs. en annan gammal tant i min ålder) som nyss kommit hem från Stockholm med en strutsunge(!) i bagaget. ”Han hade sånt gulligt överhäng på näbbet, och det hade inte dom andra bredvid. Så han följde med hem, men man måste ju begränsa sig.” Sa hon, och sörjde surikaten som lämnats kvar på butikshyllan. Ni vet, de där små näpna djuren i öknen som står upp och solar magarna. Ett svårt dilemma, detta. Men något vi lever med.

Rävungen bekantar sig som bäst med de andra djuren i hyllan, Bumbi, Nalle, gorillan Boo-Boo m.fl Han har förresten sådana där ögon som följer en. Vare sig man ser på honom uppifrån, nerifrån, från sidorna eller rakt framifrån så tittar han på en. Fantastisk teknik - hur gör man? Underbart med gåtor som inte kan lösas. Som varande räv har han även försetts med en särdeles vass blick vilken Sigrid tyckte var rätt skum. Hon tittade förläget bort.

För övrigt har jullyktan har kommit upp på farstun. I år ratas stearinljusen som bara säckar ihop med tiden. Nu används gravljus istället. Inte så tokigt.     Klicka för större bilder.

Så är SVT-serien ”Allt för Sverige” slut. Såg faktiskt alla avsnitt (missar ska ses på Play), trots att jag sablade ner serien i början pga av utröstnings- och tävlingsmomenten. Kanske föll jag för svenskamerikanernas oförställda förtjusning över vårt fina land – programmet blev ett bra sätt att lära oss SE vilket fantastiskt land vi faktiskt har. Eller så berodde det på proffsigt upplägg, trots allt.

Och när Guy säger ”skit samma” på klingande svenska smälter man ju bara. De grät och grät hela tiden av rörelse, men vi i Lilla Huset intalade oss att de utröstade, som sades få åka hem igen, nog inte var dummare än att de på egen hand träffade sin släkt när de ändå var här. Något vi måste intala oss, annars står jag inte ut med att se förlorare. Det hjälpte.

Hur som helst var Lilla Husets båda favoriter bland 'hemvändarna' med till finalduellen. Guy med de färggranna flugorna och som bytte kläder för varje klipp i serien. Och Brian, den mysiga prästen - svensk i hela sin uppenbarelse.

---------------

- Tjenare, vi saknar dig! Överförfriskade röster på ett gammalt band ur garderobsgömmorna avlyssnades. Skriken kom från gamla västgötaspetskompisar på 1980-talet vilka då hade skickat ett band på sina sångövningar till hits med Kim Larsen, ännu ett av våra gemensamma intressen (girls just wanna have fun). De hade nog delat på en vinare, lät det som. Kul minne. Trots dammet lite aktuellt, inte minst som Kim Larsen kommer till Skaraborg i sommar. Verkar som man får börja sjunga upp sig.

--------------

Isiga vindar idag. Snö på marken, minsann. Njöt av snöfallet hela morgonen.

Fjärde advent och julmaten är hamstrad. Tranströmer kom med posten i går och snart står julen för dörren. Köpte några disneyfilmer för jul- och vinterbruk: Bambi, Robin Hood och Cars. På önskelistan står dokumentären Naturens Gång av Nina Hedenius, den där tvåtimmarsfilmen där djurens och naturens egna ljud är det enda som hörs, inte en enda speakerröst.

Måste också tipsa om Carl Thams utmärkta artikel i Aftonbladet i går (11.12.16) Europas nya diktat (EU)r om varför vi måste säga nej till europakten. Man får rysningar av hans budskap. Det kan inte sägas bättre!

Citat:

”Vad det nu handlar om är inrättande av vad man kan kalla för en sorts ekonomisk diktatur för euroländer, ytterst styrd av Tyskland och de tjänstemän som ska hantera frågorna. Demokratin försvagas i de deltagande länderna och själva inrättandet av systemet sker så långt från väljarna som över huvud taget är möjligt. Tanken att väljarna skulle tillfrågas eller på något sätt inblandas ger de ledande politikerna frossa. Att flertalet EU-länder, på order av Tyskland och Frankrike under en natt i princip godtar vittgående förändringar av fördraget, förändringar ännu ej helt preciserade, är förödmjukande och demokratiskt ovärdigt. Sverige borde också klart och tydligt sagt nej redan då.”

Slut citat, Carl Tham. 

Läs gärna hela artikeln HÄR. Carl Tham är socialdemokrat.

Sen måste jag bjuda på fyndigt omslag till TIDEN, socialdemokratisk idétidskrift.

Klicka för större bilder

Garderobsröjningen är avslutad efter diverse avbrott. De sista små tröjorna fann sina platser i går. När man nu rotat i forntidens gömmor slår det en hur mycket som hänt med klädmodet. Man har ju visst perspektiv.

Förr… och nu talar jag 1950-60-tal där man aldrig fick blanda rutigt, randigt och/eller blommigt. Inte heller blått och grönt. En rödhårig kunde aldrig ha röda kläder, och absolut inte flera röda nyanser ihop!

Nej, jag skojar inte. Klädkoden var sådan, och det fanns etikettböcker om saken. Det var väl inte direkt dödsstraff, men jisses vad uttittad och nedvärderad man blev om man bröt mot konvenansen. Och ve den som hade en tröja eller blus som hängde nedanför kappan/jackan! Nej, snyggt kant i kant skulle det vara, möjligen fick understa plagget vara kortare än det övre – men aldrig längre.

Forntidens etikettsivrare skulle rotera i sina gravar om de såg nutidens mode med olika längder på tröjor, busar och jackor… det ena nedanför och utanför det andra. Och olika längder på samma plaggs fram- och baksida, ja herregud. För att inte tala om klänning till byxor! Något som jag i yngre år längtade efter, men nu har tappat intresset för. Just nu, när det blivit inne. Typiskt.   Bilderna hämtade från Maggans Nostalgiska Klippdockor. Klicka för större.

Tänk att få återvända till sin arbetsplats, bara tre månader efter pensioneringen, och bara gå runt och mysa bland tidigare arbetskamrater, titta på när de jobbar i produktionen, äta maffig jullunch och få en aladdinask med hem. Det är grejer det.

Husbonden såg fram mot den här pensionärslunchen. Särskilt för att träffa alla tidigare jobbarkompisar som passerat revy och avgått under hans 31 år på samma företag. Många goa gubbar där. Pensionärsträffen vid jul är grundmurad tradition vid företaget med 66 år i industrin – still going strong. Av cirka 75 nu levande pensionärer i olika generationer kom ett 50-tal. Även den förre omtyckte vd:n slöt upp, pensionär även han.

Husbonden trivdes. Det gäller att njuta medan tid är, för man vet aldrig när dessa pensionärsluncher dras in. Nu har han åtminstone upplevt en, även om det kändes lite överfödigt med infon om vad som hänt på företaget sedan han slutade… så nyss som bara för ett par månader sen. Men det hade faktiskt installerats ännu en maskin sen dess, det går undan i industrin.

                                               Klicka för större bild.

Kyrkobladet kom med posten i dag. Vi fick vi ett sjå med att känna igen kommunens (pastoratets) alla kyrkor på framsidan – inte mindre än åtta stycken. Har besökt dem alla i jobbet - fast det var 25 år sen – och gift mig i två, så man borde veta. Men nej… detaljerna går förlorade. Skyller på att det var vinterbilder. Snygga sådana – riktiga vykort. Skam den som ger sig, varje tillfälle till repetition välkomnas med glädje. Det blev till en trevlig frågesport, många ortsbor testar nog sitt minne här. Till slut och med Internets hjälp fick vi rett ut vilka kyrkor som var vilka.                         

Julparader, tomtegubbar, julkrubbor, julmarknader… det rör mig faktiskt inte i ryggen i år. Lilla Huset har inte heller planer på att ’julskylta’ – just nu. Det är ju ännu en tid kvar, vi får se hur det blir. Kanske beror det på att Stora Tröttheten slagit rot efter några intensiva dagar. Tre timmars sömn efter lunch krävdes efter gårdagens rusch. Är ganska trött på att vara trött… om jag säger så.

Dock är lilla grisstian på plats, den klarar jag mig inte utan. För vilken gång i ordningen den visas i bloggen vet jag inte, men ’kära barn’ har vissa favörer. 

Klicka för större bilder.

På tal om barn inser jag nu hur illa jag tycker om att små barn ska luras att tro på tomten. Varför ska egentligen barn uppfostras på en lögn? För att de har roligt? Inte alla, vill jag med bestämdhet tillägga. Det är faktiskt rent plågsamt att se storögt förfärade barn vid deras första möten med tomtefar.

Min aversion beror kanske på att jag som liten blev totalt skräckslagen av tomten (bilden). Så jag vet hur det känns. Fast det gick över. Familjen löste det så att jag redan tidigt fick spela tomte och dela ut klapparna. Har varken då eller senare uppskattat lögner.

För övrigt har bloggen fått lättåtkomliga länkar till filmkanal och hemsida i kolumnen till höger.