Stilla och ljummen kväll. Den första av sitt slag denna sommar. Husbonden har sprutat Radar på ett getingbo i vedstapeln. Vi har äntligen gripit oss an veden mellan lågtrycken- denna gigantiska uppgift. Med förenade krafter är halva vedhögen inne under tak. En känsla likt den när skörden är bärgad. Det gick bättre än vi trodde. I morr'n tar vi resten. Det är tvunget, sen kommer visst nya regn… och gud vet hur länge de varar.

En del måsten betas av. I går levererades merparten av årets nymfbarn (24 st) till zoohandeln. Det blev märkligt tyst, men vi känner att vi gjort en god gärning för föräldrarna som var mer än trötta på de livliga busungarna som verkligen hållit igång. Skrikit och tjoat och klängt i träden som apor, klättrat och klivit på svajiga grenar, haft flygövningar i jetfart så att det visslat om vingarna. Föräldrarna har knappt orkat titta på underhållningen.

Ungefär som för oss människor. Först matas, vaggas och vyssas de små bebisarna, och vaktas mot allt ont. Sen uppfostras de med glädje och engagemang. Sen suckar föräldrarna uttråkat ”vad skönt det ska bli när de flyttar” när tonåringarna skränar omkring. Och tänker förvånat ”så tyst och tomt det blev” när de väl gett sig av. Sånt är livet. Och snart väntar årlig storstädning i fågelhuset.

Tänk att man ska behöva få hjärtklappning för att skicka ett litet paket med Posten. Det rörde en liten fågel som ska till Statens Veterinärmedicinska Anstalt – SVA - för obduktion. En säkerhetsgrej. Material och anvisningar om paketering (med kylklamp mm) och frankering kom från SVA. Tydliga anvisningar om att det skulle lämnas på Postens Företagscenter – absolut inte ICA – för att gå med ”Företagspaket kl 16”. Tjänsten heter så. För att säkert komma till ort och ställe.

”Från dörr till dörr, från företag till företag” lovar Posten på sin hemsida. Det ska lämnas in FÖRE kl 16 för att vara hos mottagaren SENAST kl 16.00 dagen därpå. Min Post på landet har öppet 8-10 och 16-18. Således beställdes ”hämtning” från bostaden (ingår i frakten). Dagen innan. Frakten betalades via nätet och fraktsedel var klar. Dagen innan.

Följande dag ringer Postens Logistik en halvtimme före 10.00 med beskedet att ”ni får ordna det själva” och ”det går bra att lämna på ICA”! Lantbrevbäringen klarar inte hämtningen (fast de åker förbi), ”de hinner inte in till Posten kl 16.00” och ”filialen i Trollhättan hinner inte”.

Va fasen???!!! Kalabalik i mitt inre.

Här beställer man och betalar en tjänst i rätt tid, som man sen ’beordras’ att ordna upp själv! Där kom det igen: Lägg över det på kunden. Allt läggs över på kunden numera. Ingen vilja till service!

Nu är det så att om ICA skickar paketet så lämnas det ut till Willys i Uppsala och blir liggande där för lång tid innan avin går till SVA som då inte hinner hämta ut paketet i tid. Mycket olämpligt med tanke på paketets innehåll. Därför har SVA ett avtal med Posten om att dessa paket ska levereras av POSTEN, så att det verkligen kommer fram.

Således fick jag (kunden!) riva tag i detta. Ringde Postens Logistik och framförde vad jag betalat och beställt och att detta skulle UTFÖRAS. Jag (kunden!) måste också påpeka att SVA har ett avtal med Posten om detta! Krut och brösttoner fick tillgripas och gav förstås hjärtklappning. Handläggaren fick bryderi. Och återkom strax med besked att ”paketet hämtas idag”.

Att sen Postens chaufför (från Trollhättan) inte hittade själv, och varken kunde karta eller GPS – eller läsa på skyltar för att veta var hon var, är en annan pinsam historia om ännu ett tidens tecken. Hursomhelst kom paketet iväg.

Senare på dagen när vi var på Byn för att handla såg vi att ALLA lantbrevbärarbilar var inne vid Posten – klockan halv fyra. Och således hade kunnat hämta paketet.

Om nu Posten - där det finns folk under dagstängningen – visat hjälpsamhet och tagit emot paketet hade jag kunnat åka dit och lämna det så hade kalabaliken kunnat undvikas, bil från Trollhättan sluppit att åka extra, vi hade sparat både sinnesro och miljö och alla hade varit glada.

Ett grinsamhälle har vi fått. Som bara hänvisar till den förbannade REGELBOKEN. Som de inte ens kan! Här fanns t.ex ett AVTAL man hade noll koll på. Snart får vi väl köra våra brev och paket själva.

Tacka vet jag när Posten var Post, Apoteket var Apotek och SJ var Statens Järnväg. Att önska verksamheter som fungerar är inte bakåtsträvande. Det är framsynt. För det vill vi alla ha. Vi i min generation vet precis hur det ska genomföras, för det har vi upplevt. Och det utan dagens tekniska hjälpmedel. Vi vet att det går.

Barnkalaset tog musten ur tanten. På mer än ett sätt. Något - förmodligen rå lök - ställde till det i redan sjuka tarmar (Crohns). Vet att akta mig, men ibland vill man ju smaka också… försiktigt. Äh, det var nog mest blandningen av all spännande plockmat. Magsäcken kändes som en sten vid hemfärden. Det brann i strupen. Inte så där litegrann som det kan bli då och då utan ELDSVÅDA.

Öste på med Omeprazol, Samarin och Rennie före sänggåendet. Jobbigt att somna. Vaknade fyra av eldsprutande drake i strupen. Nåt såpass. Och plågsam kramp i ena låret. Upp och röra på sig, mjölk, mineralvatten, medicinering. Det brann oupphörligt – särskilt i vågrät ställning. Misslyckades att somna om. Klockan fem lämnades sängen. Viss lättnad i upprest position.

Dagen fortsatte med att fylla trekammarbrunnen helt på egen hand. Fick avstå morgonkaffet och en del annat. Kroppen sa ifrån. Sov bort hela förmiddagen. Väcktes av Husbonden till framdukad middag. Åt lite kokt torsk, somnade vid köksbordet. Tassat fram som i dimma när jag inte somnat över sudokun och fotbollsfinalen. Ännu i kväll tämligen mör. Mamma Mia... för ett litet barnkalas…

En händelserik dag har gått till ända. Baby Stella firade ettårskalas – ett stort sådant – med hela släkten. Morfar och jag anslöt och timmarna gick med god mat och trevligt sällskap. Jubilaren log, lät sig firas och var på sitt allra soligaste humör. Och nog tyckte jag mig höra att hon idag svarade ”hej” på ett anrop.

Babyn kanske snart inte längre kan kallas baby. Hon lämnade pottstadiet för ett halvår sen, går nu lite smått och är ovanligt alert. Är redan liten linslus och strålar leende med ett fåtal tänder mot varje kamera. Går i mammas fotspår, har redan haft sitt första modelluppdrag för Ellos och tjänat sitt första gage, kanveta. Nästa vecka väntar ett nytt modelljobb för Svarta Fåret.

Morfar och jag bidrog med en trehjuling. Bland alla plastalternativ som handeln envisas med att erbjuda blev vi särskilt glada när vi fann en stabil kvalitetsprodukt av ’gammaldags’ snitt i rödlackerad plåt, en ”Bambo”. Det lät nästan som de gamla Bambino vi själva växte upp med. Cykeln accepterades och är redan provåkt av jubilaren.

Roligast för det kalasande sällskapet var dock när en rosa fåtölj packades upp. Precis lagom för lilla prinsessan vilken med självklar min intog 'tronen' placerad på ett bord så att alla kunde se. Baby Stella satte sig bekvämt tillrätta, såg sig förvånat omkring, log, vinkade och mottog folkets jubel. Och ville liksom aldrig att det skulle ta slut. Oförglömligt. Ja, kära nån… dessa barn.

Cykeln fotades före avfärd (klickbild), och vi avstod från att ha kameran med för att bara kunna njuta av dagen. Bilder togs tillräckligt av flickebarnet ändå. Lilla dockan höll sig vaken och vid gott mod under hela partyt, men lär ha somnat precis innan vi åkte hem. Och tänka sig… det gjorde modern också.

Maos Lilla Röda finns inte längre hos oss. Den lilla knallröda bilen är bortbytt. Vår sprillans nya bil hade rejält usel lack. Vårt stora beslut att satsa på ny bil vid pensioneringen för att SLIPPA BEKYMMER, blev raka motsatsen. Efter fyra månader och blygsamma 250 körda mil började det. Husbonden hittade inte bara ett rejält stenskott, utan flera... Mellan större stenskott var det pepprat med mindre. Bilen var som blästrad. Som att skyddslacken helt saknades. På en ny bil!! På ett par år skulle den se ut som efter kulspruteregn. Vi var ganska modstulna.

Vi har ägt och kört bilar i 45 år. Vi har kört bilar på samma grusväg i 20 år och vi har aldrig, ALDRIG sett något liknande. Min halmgula Pärlan (också en Renault Clio) som såldes i mars, en 99:a av samma märke, gick här i 13 år och uppvisade aldrig några stenskott! Ångrade nästan att den såldes.

Hela våren och försommaren har dessa problem fördystrat tillvaron i Lilla Huset. Hängt över oss som en bila. Vi har studerat och förskräckts, fotograferat och dokumenterat - medan skadorna förvärrats för varje mil. Snacka om bryderi. Klicka för större bilder.

Chockade av att Renault VÄGRAT erkänna felet och att nybilsgarantin plötsligt INTE GÄLLDE. Renault ville INTE ENS TITTA på bilen, men sa om fotona: ”Stenskott. Ersätts inte! Ni har väl kört på grusväg.” Som om dagens nya bilar inte tål att gå på grusvägar! Då får man väl upplysa om det. Innan köpet!

Försäljaren begrep bättre. Skulle bara ha semester först. Väntan. Men inte heller han fick Renault att TITTA på skadorna. (Det vi inte har sett kan vi ju inte ta ansvar för, menar väl Renault. Min anm.) Under tiden har vi förstått att dagens bilar förses med allt färre lager lack och att man därför bör beställa stänkskydd på varje ny bil.  Det gjorde vi inte – det behövdes ju aldrig på 99:an! Vi har också förstått att metalliclackerna är lite bättre och att man nog bör satsa på en sådan. Ingen upplyste om detta.

Nu har saken lösts på ett tillfredsställande sätt - av försäljaren. Heder åt dem! Vi har en sprillans ny bil igen, nummer två. En metallic MED stänkskydd. Som vi borde ha valt från början. Vi fick nu välja på denna till blygsam merkostnad - eller omlackering av Maos Lilla Röda vilket vi inte vågade lita på. Den nye hämtades i går. Om ett tag kanske man kan känna att bördan lättat. Och glädjas åt en ny bil.

”Något” rörde sig över mina fötter i voljären när vi skulle hjälpa en liten nymfunge som fastnat i skymningen. Fullt upptagen av detta hann jag bara sporadiskt fundera över om det varit en orm. När ungen var fri och insläppt tänktes inte mer på saken. Sittandes vid datorn kändes något som rörde sig på min kropp. I ljumsktrakten! Var det tröjan som föll ned? Var det livremmen som spökade?

Kände på detta ”något” som var avlångt och mjukt som en marschmallow samt vid påklämning sa ”yyip”. Jäklar, är det en mus, tänkte jag. Reste mig upp och började knäppa upp jeansen i halvdunklet. Jo minsann… något litet gråbrunt trillade handlöst och ljudlöst ur byxorna, rann ner på golvet och gick stillsamt in under soffan. Musunge, troligen.

Fasen… VARFÖR gick jag inte UTOMHUS innan jag drog av mig byxorna! Fast det vore mycket begärt. Nu har vi alltså en mus i huset. Har lyst med ficklampor utefter golvet, petat med kvastskaft i alla tänkbara skrymslen och vrår. Samt gett upp. Den dyker väl upp nån gång. Kan dock ännu känna hur det rör sig i ljumsktrakten...

“Your language is very beautiful” - ditt språk är vackert. En kommentar i bloggen från en firma som saluför ett potenshöjande medel som börjar på V och vars spam fyller allas våra mailboxar. Det finns bara ett sätt att hantera dessa kommentarer och det är: Ta bort och blockera IP-nummer.

Bra produkter säljer sig själv utan att mailbombning eller telefonterror måste tillgripas.

Var detta bloggbesök en följd av att spam med ’detta medel’ nu mer sällan droppar in i mailboxen? Har Telia äntligen lyckats blockera dem? Man kan hoppas.

Alltså måste tillverkaren hitta andra vägar att tuta in sin existens i våra hjärnor. Genom att t.ex göra nedslag i bloggar där ord som ”parningar” förekommer. Det gör det ju i min blogg då och då, särskilt om fåglar och andra djur. Just ett av dessa inlägg användes för placering av tänkt reklamplats (även kommentarer är ju sökbara). Undra på att mitt ”language” påstods vara ”beautiful”.  Tji vad man bedrog sig. Men fåglar, sniglar och grodor har klarat sig i årmiljoner utan dylika medel.

För övrigt sågs i går kväll något verkligt beautiful, en gosig grävling som glatt kom släntrande på gången från fågelhuset rakt mot farstun där vi stod. När han märkte vår närvaro blev han först riktigt långhalsad. Slog strax till en tvärnit, vände på klacken och rusade förskräckt rakt emot fågelvoljären… donk… varpå han på höga ben och i högsta fart fortsatte till trädgårdens bakre regioner och troligtvis smet ut när han kommit in. Hellegod – en riktigt trevlig upplevelse. Tack gode Gud för ljusa sommarnätter!

Tänk, hur totalt man ändrar sin uppfattning ibland. Som hundlösa ser vi nu med välvilliga ögon på grävlingbesök i trädgården. Alltid tar han väl någon snigel. Trodde nog aldrig att jag skulle få se en grävling släntra fram. Inte heller att i något avseende förefalla långhalsad, men så var det. Vetenskapliga namnet för vår västeuropeiska variant av detta mårddjur är meles meles meles. Se Wikipedia HÄR.

Vad gör man en regnig period som denna när det bara öser ner. Jo, målar ett diskställ i klatschigt rött. Och redigerar bilder i nya Photoshop inne i halvdunklet. Det tar en halv evighet. Saknar funktionerna jag hittade så lätt till. Men det tar sig väl.

Vedstapeln hukar under regnkepsen därute. Grodan som var ett gott sällskap vid dammen i nästan en vecka syns inte längre på näckrosbladet. Tacka för det. Ska man vara blöt kan man ju lika gärna dyka i. Och azalean har prunkat färdigt. Annars hade väl blombladen fallit av i regnet. Glad att jag fotade medan tid var. Likadant med vallmon, detta naturens under. På bilden anas ännu vecken efter 'utvecklandet'. Förundras varje år över hur de kan ligga så fint ihoppackade inne i knoppen och ändå komma ut rätt - och oförstörda.

Och tänk att den japanska blodlönnen klarade flyttningen så bra i höstas. Den mår verkligen prima, och bilden visar att det faktiskt VAR sol på försommaren. Lätt att glömma såna här dagar.

Nääerå, jag är inte bitter. Man får bara inte fokusera på regnet. Dock behöver vi solen och värmen så väl här uppe vid Nordpolen. Soliga dagar kommer energin åter. Då är det ingen måtta på vilka idéer man får. När regntunga skyar drar in över oss är idéerna som bortblåsta.

Vi tar en kopp kaffe till. Och löser ett sudoku extra. Ringer några samtal när det inte mullrar i fjärran. Kanske blir det en lutare efter maten. Husbonden ropade just att lunchen är klar... kokt torsk, mums.