Sjukhusdag. Gastroskopi. Kallad med kort varsel. Det vill säga igår. Haft ont i magsäcksområdet ett tag. På ett nytt sätt. Min go'e läkare tyckte det var dags att titta ned, för det var ett bra tag sen.

'Gastro' är inte kul. (Och helt annorlunda än gastronomi;-) Sex timmars fasta före. Vilket fick upp mig kvart över tre (!) i morse. För att inta mina rutinmässiga cappuccino samt frukost i lugn och ro. Gör vad som helst för att få fastetiden så kort som möjligt. "Se vi gå upp till Jerusalem, i heliga fastetider...."

Utan mat- och dryckespauser hinner man mycket. Som att städa för marsvinen och inköp av present på Marknaden. Husbonden skjutsade sen medan yrseln trängde sig på. Sen var det dags... för ett ulkande och rapande så det ekade i den kakelklädda miljön. Något man inte kan rå för när en slang vispar runt i magsäck och tolvfingertarm.

Var tuff idag, och svalde slangen utan bedövningsspray och utan lugnande medel. Allt för att få äta direkt efter. Sa ju att jag "gör vad som helst...". Undersökningen tog bara några minuter. Gissa om man pustar ut när slangen väl var ute.

- Har du varit med om detta någon gång själv, frågade jag läkaren med grötig röst medan jag ordnade anletsdragen, masserade mina ömma käkar och halsen som kändes tjock som ett bildäck. Han hade faktiskt prövat - det kallar jag seriöst. För övrigt var vi alla (personalen och jag) tämligen upprymda denna dag. Av beskedet om att flytthotet för mag- och tarmmottagningen är borta (för denna gång). Jag fick uppmuntran och tack för debattartikeln jag skrev till lokaltidningen. Nej, nej, det var inte min förtjänst, men är glad att jag sagt mitt. Nu kunde vi alla njuta av att mottagningen inte bara blir kvar. Den utökas! Se HÄR. Ett sjukhusbesök med många plus.

Diagnos: matstrupsinflammation av lindrigaste grad. Ordination: Omeprazol, en kapsel per dag i fyra veckor.

När Husbonden och jag fått i oss rejäl macka och kaffe i cafeterian orkade vi till och med göra matinköp på vägen hem. Efter kort vila kunde jag fortsätta häckklippningen - dock med ordentlig halsflusskänsla i halsen. Undrar om den är över tills i morgon. Nu gäller att ta igen lite förlorad sömn. Har faktiskt varit på benen 19 timmar i sträck. Uuuh.

Här stretas och gnetas med förbättringar i fågelhuset - ehuru i maklig takt. Husbondens eviga ’semester’ innebär att det inte längre är så bråttom med någonting. Sensommaren har ägnats åt delning av finkavdelningen, kanarier har separerats från övriga finkar (risfåglar, sebra- och måsfinkar). För  att få vårens häckningar så störningsfria som möjligt.

Vad som tidigare varit allemansrätt för alla är nu beskuret. Klart att fåglarna känner sin frihet reducerad. Fast det är endast en chimär. De har varit kolossalt bortskämda med sagolikt stort svängrum, vilket varit roligt för alla. Vi gladdes med dem. Men det har sina nackdelar när en del arter envisas med att störa andra.

Delningen är genomförd såväl ute som inne. Pippisarna undrar förstås, men de vänjer sig. Tar bara lite tid. Vid uppehållsväder, som idag, förbättras med sand på jord för att slippa klabbsmet vid regn. Det byts frönekar med jämna mellanrum. På försommaren var det grässtrån av skilda slag med sina omogna fröer. Nu ett tag har havrenekar från fälten dominerat. Senaste tillskottet är älggräset med sina miljontals fröer.

Grenar byts utomhus, snart kommer nya grenar med rönnbärsklasar på. Under dagens pyssel hade vi sällskap av en vårtbitare som hängde på voljärnätet. Bilden får en verkligen att undra vem som betraktar vem…

Pysslet pågår tills skymningen faller. Sommartid blir det verkligen inte mycket tid vid datorn. Det är faktiskt också så illa att alla intressanta spörsmål och frågor som poppat upp under dagen glöms bort just när datorns slås på. Men… det var ju då man skulle söka på det, och det och det…

Dagens alla impulser är som bortblåsta. Har till och med glömt bort var jag krafsade ner en anteckning om saken. Man begriper dem som oavbrutet hivar upp sin smartphone och söker genast när det är aktuellt. Man börjar förstå ungdomen, fort, fort, fort… för till kvällen är det borta. Och nu faller ögonen snart ihop.

Sist vill jag sprida ett roligt inlägg ur Aftonbladet:

”Förr satte man sig och åt när maten var klar. Nu måste man först fotografera maten och lägga ut på facebook innan man kan äta den.”

Bara därför avstod jag att ta en bild på äppelpajen med vaniljsås som vi begärligt smörjt våra kvällskrås med;-)

Sinnet rann till en kväll. En stor dos av den lilla energireserven lades på en insändare till lokaltidningen angående flyttplanerna för min mag-tarmklinik. Kände att jag måste ge ett patientperspektiv på planerna. Potentaterna på Kärnsjukhuset i Skövde tänker stjäla hela verksamheten för ’min’ klinik i Lidköping. Alla i vår del av regionen får dubbelt så lång resväg. Tio mil istället för fem – enkel resa.

Och detta trots att Skövde inte har en aning om hur de ska klara av verksamheten. De har nämligen inte tillräckligt med läkare. Helt fräckt begär de då att lidköpingsläkarna ska ’joura’ i Skövde för att lösa verkningarna av den planerade stölden. Man leker med människors liv och hälsa.

Som kroniskt sjuk har man många resor – och ofta - till sjukhuset. Dubbelt så lång resväg- och tid blir då en dubbelt så lång plåga. Orden kom till mig när jag sydde i knappar häromdan. Artikeln skrevs när Husbonden var på gjutkurs. Med alldeles färsk oro för tarmproblemen fick jag alltså lägga energi på detta. Varför bråka med patienter så här?

”Som om det inte är nog med ont i magen av sjukdom ska man nu behöva ha ont i magen av ångest för att mista sin klinik inom rimligt avstånd”, skrev jag bl.a Avslutade med orden: ”Med detta inlägg har jag förbrukat en stor dos av min lilla energiresurs. Nu får jag lida efteråt. Medan ni politiker, odödliga och friska, smider vidare på era ränker.”

Nu har jag gjort vad jag kan. Debattartikeln kom in. På sidan två. Då var inte ansträngningen förgäves. Blodproverna var bra, förresten. Bra i alla delar. Då kör vi ett tag till…

Gräshoppan satt på husväggen vid entrén. Tacksamt med besök. Nya 'lillkameran' fick spänna musklerna. Inte makro, men nära nog. Skärpan är trevlig. 'Hoppan' är bara två centimeter lång i kroppen. Markgräshoppa, gissar jag. Liten myra fångades i bara farten.   Klicka för större bilder

Dagen gick åt till labbesök. Anar kaliumbrist eller nåt annat f-nstyg. Blodproven får ge besked.

Efter två timmars sömn ägnades en god stund åt handsömnad. Rofyllt mellan skurarna. En knapp hade fallit ur en ny sommarjacka. Knappar sitter bra löst numera. Bara att dra i en tråd, pfuuit… så är den borta. Alltså syddes samtliga i ordentligt. De sitter nu för evigt… eller tills tyget brister.

Lagade även Husbondens nya ’hoodie’. En fladdrig flik innanför dragkedjan vrängde sig hela tiden. Nu sitter den fast som den ska. Kläder är bara halvfabrikat nuförtiden, man får 'lägga sista handen vid' på allting. Men så är de billiga också.

Tror jag ska införa en timmes sömnad dagligen – minst. För själens skull. Till klassisk musik eller uppläsning. Idag hördes Mumintrollen.

Sommartid är en knepig tid. Då hamnar jag vid datorn först vid 22-tiden. Hinner bara göra det allra nödvändigaste (bilder, inlägg) innan det är dags att koja. Susar i skallen. Gonatt bloggosfären.

Husets minsta kamera har den största manualen. Så är det. Ett faktum att begrunda i vår nutid. Och den får kunden själv skriva ut. Om man ska ha en alltså. Annars kan man ju titta på manualen i datorn. Det passar inte mig. Vill kunna bläddra hit och dit för att hitta även sånt man inte direkt letar efter.

Ett maffigt jobb är slutfört. 244 sidor på 122 ark, som alla spretade åt var sitt håll. Det påbörjades i går när Husbonden bröt strömmen... Därtill fick skrivaren för mycket av det goda och blandade ihop sidorna. Fel, fel, fel...

På't igen. Skrev ut sida för sida för att inte drabbas av fler fel. Tålamod har jag gott om. Bara att gneta på. Och nu är den klar. Bilden ser inte klok ut. Manual till Lilla Husets allra minsta minikamera. Fina filmer tar den också, när det vill sig. Testade med humlorna idag. Läggs ut i följande inlägg.

Inte helt spontant, men nästan… Ny kompaktkamera inköpt. Gamle trotjänaren Konika-Minolta har gått i välförtjänt pension. Hänger inte riktigt med tidens krav. Nye ’valpen’ heter Nikon Coolpix S9300.

Nya kameramodeller och tester har följts i flera år. Varje dag en ny, liksom. När man än bestämmer sig så är det ’för sent’. Orkade inte lära in i alla nya finesser, och tiden gick. Store Nikon D90 är en klippa, men man behöver en liten fickkamera. Som kan tas med på evenemang utan att man stämplas som reporter.

Plötsligt stod vi bara där i butiken och kände… varför inte? När ska det annars bli av. Slog till i blindo, väl vetande att den nye vida skulle överglänsa Konikan i teknisk briljans.

Bloggen startade 2007 tack vare Konikan, kan man säga. Den var förträfflig på sin tid och skänkte verklig skaparglädje. Måste ha varit högteknologisk, redan då. Med sin stora bildskärm, höga upplösning och möjlighet att spela in film. Behoven täcktes i flera år. Konikan kan faktiskt även nåt som jag inte sett hos någon nyare kompaktkamera, nämligen: spela in ljudfiler.

Nu är det inte tal om att dressera den nye ’valpen’. Det blir den som kör med oss. Manualen är på 244 sidor. Som kunden förstås måste skriva ut själv…

Här ska inte vidare ordas om utskriften av denna, med ETTHUNDRA ark spretande åt var sina håll, om hur Husbonden samtidigt lyckades kortsluta bostadselen (fläktinstallation i fågelhuset) eller om flera timmars sömn, vila och två glas Samarin p.g.a dagens goda äggröra… Men dagen gick. Nystart flera gånger om. Till slut blev Coolpixen testad – i fågelhuset förstås. Bilderna är inte optimala utan bara testvarianter med svåra alternativ - och blev ändå bra. Riktigt hygglig, denna där. Klicka för större bilder.

Testballongen gav utslag. Utanpåskjortan fällde nåt såpass... Illrosa trosor som resultat. Första tvätten för den härliga skjortan var skrämmande. Tur att man samlat en gnutta levnadsvisdom och provar först. Den här skjortan går INTE med i blandtvätten. På länge.

Brukar köra med dessa urväxta trosor som testballong mot färgfällning. Perfekt. Efter klorintvätt är trosorna nu återställda och redo för nytt test.

Skjortan i fråga påminner om Gudrun Sjödéns 'konstnärsrock' som hon hade i kollektion för ett par år sen. Den var jag så sugen på, men fick aldrig tummen ur. Hittade glädjande nog en på marknaden. Ganska lång, med trekvartsärm och djupa fickor. Nästan som den målarrock jag en gång hade. Saknar...

Alpackor är ett nytt trendigt husdjur som sprider sig alltmer. Ett kameldjur från Anderna. Finns ännu inte så många i landet, man importerar och priserna är höga. Har hört allt från 10.000 till 100.000 Vad ska man tro? Hursomhelst är det tydligen rara och behagliga djur som ska hållas i små flockar för att må bra. HÄR kan man läsa mer om detta underbara och speciella djur som inte har något läte. Jo, de säger visst ett litet "mmm" till sina föl då och då. Dessa kan ses på våra cykelturer.

Utsikt från ett fönster. I sommar har vi sällskap av en hel koflock som då och då är så här nära. Helt underbart att höra dem mumsa utanför häcken och följa deras vandringar under dagen. Man försjunker lätt i stilla kontemplation när man umgås med kor.

De långa skuggornas tid är inne. Men solen värmer och högtrycket var välkommet. Floxen bland rudbeckiorna doftar ljuvligt. Än är det tid kvar av sommaren.    Klicka för större bilder.

Cykelprojektet startades, påbörjades, regnade inne, vilade över OS och startar på nytt. Egentligen ingår det i ett ännu större projekt: Att Återerövra Borttappad Lokalkännedom. Det retade oss att vi plötsligt glömt kända landsbygdsvägar i kommunen. Allt vi förut hittat till som i den egna fickan var med ens trögt att värka fram.

Jobbet som lokalredaktör för Skaraborgar’n gav gratis kunskap om varje liten slingrig genväg. Till slaktar’n, till huset där det brann, dom som hade den där hittehunden mm. Tänk så mycket man sett och upplevt. Husbonden och jag inledde vår bekantskap med rundturer till alla sevärdheter, i smått som stort. 

Men tjugofem års uteblivna resor på bôggda sätter sina spår… var låg nu det och detta…? När det talades om platser och företeelser gick 'hårddiskarna' varma… HUR tog man sig nu dit igen. Återerövrandet gick igång… så mycken kunskap kan ju inte bara få somna in. Bilen tar vi till mer avlägsna platser.

Klicka för större bilder

God hjälp får vi av alla kartor som samlats in genom åren. Jag vet ingen annan med lika många kartor som vi. Här finns två byrålådor fulla av topografiska kartor, ekonomiska kartor, stadskartor över såväl Göteborg och Stockholm som Malmö m.fl.

Kartritaren i mig lever genom kartor, tänker i kartor. Det är mitt sätt att orientera mig. Menar att jag får en större upplevelse genom kartorna. Med en komplett bild av omgivningen. Jag vet var i Världen jag är. Och vad som finns norr, söder och väster om mig. Och på vilket avstånd. Ett slags kontrollbehov...? Eller självbevarelsedrift. Kompass har jag i huv’et, hehe. Nu ligger kartorna i en utryckningsväska, redo när vi sticker iväg på utflykt. Inte en kilometer utan karta.

Att läsa kartor är en gammal hederlig allmänkunskap som vi förr fick lära oss i skolan. Nu vete sjutton hur det är med den saken. Vi körde orientering på sportlovsdagar. Kan nutidsmänniskor kompassen över huvud taget? Det är faktiskt en överlevnadsgrej om man skulle komma bort.

Efter sommarens larm om vilsegångna personer i fjäll och skog restes debatten ifall GPS-en gör oss handikappade i allmänorientering. Efter sommarens släktbesök är jag benägen att instämma, det var mer än en felåkning om jag säger så. Tacka vet jag kartor!

Nå… vårt projekt är bara påbörjat. Cyklarna är nyservade och redo med nya cykelväskor. Och gelésitsar till sadlarna…!  Vi har redan på detta vis hittat en nygjord väg genom skogen i socknens utkanter. Spännande. Här finns mycket att hämta in.

Därtill har vi med cykelns hjälp satt upp flera skyltar om Grannsamverkan i vår lilla del av Världen. Dags att snacka ihop oss om strategier för att mota Olle i grind.