Lådröjningen har fortsatt. Fick mersmak. Sista lådan i hurtsen kvar – den värsta. Alla hushåll har en sån här  uppsamlingslåda för otympliga och sällan använda grejer. Bestämde mig för att vända ut och in på innehållet. Fullt utbrett kaos under någon timme.

I lådan fanns: Två uttjänta äggskärare, en Röda Klara (konservöppnare) – en raritet som aldrig kom upp på väggen, konservöppnare för handkraft, äggpress, vitlökspress, ny diskbänkspropp i reserv, hålslev, rotfruktspress, storslev, glassked, stor trägaffel,  intakt stekspade i metall, soppslevar – rostfritt o plast, uttjänt stekspade i plast, konstig plastvisp, två uttjänta metallvispar, diverse köksmått, två struvjärn, äppelskalare, uttjänt potatisskalare, korkutdragare med hävstång, tre salladstänger, ugnstermometer till okänd (!) ugnstyp, två bakredskap vars namn jag glömt, tekula, ett flertal silar av samma storlek, isskrapa till frysen, ett gäng prima fruktknivar, ett gäng prima kaffeskedar i silver och dito sillgafflar, megastor flaskborste, nötknäppare, socialdemokraternas alldeles utmärkta röda tårtspade/-kniv samt sist och slutligen… delar till en köttkvarn från utrangerad assistent vilken troligen är slängd för länge sedan.         Klicka för större bilder

Hmm… hur i all världen fick det plats? Voffo gör man på dette viset? Gamla trotjänare vill man då rakt inte skiljas från – det kan ju komma andra tider, andra behov… ifall, ifall. En del saker är så vackra och rent geniala i form och funktion att det vore helgerån att slänga. Människan har förvisso samlargener så detta är väl bara att finna sig i. Lådröjning lite oftare är att rekommendera.

Julskyltningen är klar. Kylan och novembermörkret kryper allt djupare runt oss och vi kände att nu är det dags. Gav mig ut på marknaden i snöglopp för nåt så trivialt som att köpa soppåsar. Vid hemkomsten hade Husbonden startat stora rycket och strax kom stjärnor och stakar på plats - såväl i Lilla Huset som i fågelhuset. Allt medan jag förberedde fiskgrytan till lunch. Sen skulle även jag vara redig och städade lådhurtsen i köket med alla besticklådor. Grundligt. Fixat fågelbilder i datorn innan vi försjönk i 5 x Olle Häger i SVT:s Kunskapskanalen.

Veckan inleddes med Husbondens sjukhusbesök i kolsvarta morgonen. Onödigt tidigt, om man frågar mig. Fåglarna hade inte ens vaknat när vi gav oss av. Inte sjukhusets P-automat heller vad det beträffar. Ilsket samtal till Securitas om saken. Sen hastigt nedslag mitt i frukosten hos bonusdotter med familj där lilla Stella var piggast av alla. Men vi var inte först på plan, golvläggaren var redan igång på övervåningen med det som blir Stellas rum.

Sista höstningen i trädgården. Alla slangar intagna, vattnet avstängt, fiskdammens renare intagna. Och med kylan i antågande har fåglarna fått stanna inne om dagarna. Nu åker nog ’fönsterluckorna’ på också, dvs. vi isolerar utgångshålen för att spara på värmen. Kanarierna har varit ute mest av alla, ända fram till nu. Men nu får de mysa till det inomhus istället.

Pip-pip-pip-pip… ska det låta 16 helger framåt i Lilla Huset. Både lördag och söndag. Hela den långa vintern. Hur lite snö vi än har i Västsverige erbjuds vita vyer på tv. Mörkret ska betvingas, halleluja - Vinterstudion har dragit igång. Husbonden följde premiären från tv-soffan med Jonas Karlsson, André Pops och Per Elofsson. Lunchen intogs förstås där också.

Nädå, Husbonden sitter där inte för jämnan, men tv-n står på för hemtrevnadens skull. Välbekanta röster i ett välbekant malande fyller Lilla Huset. Frid och stillhet. Vilodagarna helgas. Och där startar den ena skidtävlingen på den andra… pip-pip-pi-pip…

    klicka för större bilder

Själv tog jag en runda med stavarna (utan skidor) på gyttjiga grusvägar. Inte minst för att inspektera grannarnas nygrävda avlopp. EU tvingar oss till dyra investeringar för extra rening av våra redan välfungerande avlopp medan vissa länder paradoxalt nog formligen VRÄKER ut både skit och gift i Östersjön. Allra värst drabbas pensionärer med små inkomster. Vi borde ha fått dispens.

Vår socken hamnade dessvärre först på listan för färdigställande - typiskt. Tidsfristen går ut nästa år. Kniven på strupen i vanlig ordning och den regniga hösten har saboterat planerna - typiskt. Grävfirman är vidtalad och vi satsar på våren då det rimligen borde ha torkat upp.

Lilla Huset fick livaktigt besök i dag. Av Cecilia - duksömmerskan (vilket ord…!). Det räckte alltså inte med att vi brände alla pengar på julmarknaden. Vi VILLE absolut ha en duk till. Där fanns nämligen ytterligare en riktigt tjusig. Den sprudlande kreatören erbjöd snabbt valfrihet mellan två varianter, samma tyg i mitten men med två olika bårder - fast först till fredag. Och med hemleverans! Hon skulle bara hem och sy först… man tackar.

Fredagen kom. Dags att välja… som väntat var de lika snygga båda två. En med ljusgrön bård, en med grå. Valet underlättades av Husbonden som hade utslagsröst. Grå bården vann. Nu borde jag förstås ha fotat båda tillsammans – det var min plan. Men som vanligt pyser ’trögdjurets’ idéer ut ur öronen. Men vinnaren ligger i alla fall kvar på bordet (klicka för större bild). Vi är helnöjda. Fantastiskt duktig och energisk tjej, denna där. Kvalitetsarbeten gjorda med såväl färgsinne som kärlek och omsorg (tyvärr ingen hemsida att länka till).

Cecilia hade maken med sig, och efter sedvanlig tur i fågelhuset följde en trevlig eftermiddag med fika och historier ur livet.

- Man borde ju ha motionscykeln framför tv:n! Vad tittar du på när du cyklar hemma?

Samtal i förmiddags med annan jämnårig tant. Som så ofta i vår ålder var dagsformen på tal. Efter höstens nedåtgående trend hoppas jag bättra på en förväntad svagt uppåtgående formkurva. Således har cykling inletts, därav hennes fråga.

- Tja, vad tittar jag på… ingen inspirerande utsikt, det kan jag lova. Cykeln står där den är minst i vägen, intill skorstenen med fronten mot trappräcket. På andra sidan trappan ser jag några skåp på vars ovansida diverse askar och krukor hamnat, för att vara ur vägen.

- Man får titta på annat, fortsatte jag. Kolla cykelns färddator. Läsa av pulsen, hastigheten, tiden man cyklat, sträckan och kaloriförbrukning. De växlar i visning och jag har fullt upp att hänga med. Särskilt om inte glasögonen är på. Då får jag gissa vilka siffror som betyder vad och via matematiska operationer luska ut vilken uppgift som mest sannolikt visar vad. Då går tiden lite fortare.

Hon tyckte inte det lät så lockande utan skulle nog satsa på tv:n för egen del. När vi lagt på luren var det dags. Öppnade tvärdrag genom rummet och strax åkte tröjan av. Sex kilometer på 16 minuter, maxfart 27 km/tim, och maxpuls 140 uppnåddes. Bra början, om jag får säga det själv.

Vita ankan. Många bilder för att jag älskar den så. Den vackraste anka jag sett – ur alla vinklar. Hur jag än vrider på den så är den perfekt. Kunde inte välja.

Ankan är ett av mina käraste föremål. Fick den en gång på hundutställning i Herrljunga, 1989 typ, där jag inte ens deltog. Råkade bara vara där. Ombads att visa en hund när ägaren skulle visa ytterligare en hund samtidigt.

- Du behöver inte göra någonting. Bara gå. Hon visar sig fint ändå.

Och västgötaspetsen Hovmeneds Åsa-Tå från Falköping var en naturbegåvning. Ankan var nog hederspris eller nåt. Som gick till ägaren… som gav den till mig som tack för hjälpen. Ett fint minne av ägaren Monica som tyvärr dog i cancer en tid efteråt.

Frysen är avfrostad - FF som jag då skriver i almanackan. Bra terapi för min gryende huvudvärk efter gårdagens pärs. Skönt att pula med på egen hand, när Husbonden tvättade fönstren. Jesses, så nöjd man blir. Verkar som vi är i takt med i tiden, för en gångs skull. Riktigt impad.

Optikern tog sig an mina demolerade glasögon och bytte skalm för 75 kr. Lika hållbart som nytt. Skalmen av annan färg än den andra, men ingen ser båda samtidigt. Så fick det bli. Skönt slippa bekosta nya bågar i onödan.

Blocket.se sänder konstiga mail… eller snarare nån lurifax, förstås. ”Ditt kort debiterades med ett extra belopp på 340 kr vid din senaste transaktion,” skrev man. För att få tillbaka beloppet skulle man mata in betalningsuppgifter på nytt. Stollaprov. Vid såna tillfällen är man glad att ens nätköp sker på säkert e-kort som skapar ett unikt kortnummer för varje köp. Ingen kan debitera extra. Finns det folk som fortfarande vågar uppge sitt ordinarie kontokortsnummer för nätköp, undrar jag.

Byns Apotek, Kronans Droghandel, försämras fortlöpande. Sofforna är borta från ’väntrummet’ där man förr kunde sitta och ha trevligt med andra 'sjuklingar' under väntetiden. Små pinniga stolar erbjuds istället. Där finns EN monter för rökavvänjning, plåster och bantningsdieter. EN ännu mindre för förkylning – trots högsäsong. Men hela FYRA diton för ’kropp och skönhet’. I kassan viftas med en påse saffran! En annan jul annonserades senap. Herregud, vi går väl inte till apoteket för att köpa livsmedel eller parfymeriprodukter! Sånt kan dom ha i lager – men inte mediciner!

Apoteksreformen är en verklig flopp. Svensken i gemen är duktigt missnöjd med förändringen, till och med stockholmarna som fått så många apotek att ränna gatlopp emellan… apotek utan mediciner. Undrar hur det ska sluta...

Sitter här och gluttar på bildskärmen med fel glasögon. Lite yrsligt, om jag säger så. Mina ordinarie dito knäckte skalmen idag. Optikern hade inte öppet. Tur man har gamla brillor kvar - flera generationer, mest för bågarnas skull – men de duger. En stund i taget. Den som spar han har.

Full aktivitet i Lilla Huset. Mycket att ta igen när hostan bleknar. Tvättmaskinen gick från sextiden i morse ända in på kvällen. Samtidigt torkades äggskal i ugnen (fåglarnas), lagades lunch i panna och grytor. Husbonden bar in ved och kutterspån till marsvin. Och körde gräsklipparen i Parken. Köket blev till torkrum med tre klädställningar, kaminen puttrade hela dan. Halvtorra bars lakanen upp på trappräcket när nya tvättar kom ut. Möblerna är ännu fullbehängda. Kort sagt, JAG HAR HAFT ROLIGT. I skymningen vädrades hårt, Lilla Huset var då uppe i 24,7 grader. Tänk om man fotat med värmekamera – då skulle huset nog glött av rött.

P1:s Naturmorgon roade under arbetet – som vanligt. Idag klafsade en glad fältreporter ljudligt runt i Gävles kloakbrunnar för att spana in råttor. Dessa lyste med frånvaron men i gengäld hittades källarspindlar med bon som liknade små rislampor – som inte lyste;-) Man vet aldrig var dessa fältreportrar dyker upp. Mitt i svinkalla vintermorgnar kan de stå uppe på nån blåsig bergstopp och meddela hur friskt det är. Radion Mitt i Verkligheten!

Två av Naturmorgons programledare har för övrigt fått Sveriges Radios språkpris. Lasse Willén som ”fängslande folkbildare, som med poetiskt jordnära språk och total närvaro i ögonblicket tar oss till savann och våtmarker”. Jenny Berntson Djurvall som ”en naturbegåvning, som med sitt rika bildspråk får lyssnaren att se morgondiset och förstå arternas samspel”. Måtte Sveriges Radio aldrig sluta med programmet.