Många intressen lockar mig nu bort från bloggandet ett tag. Krafter återvänder och hjärnan funkar igen. Det känns angeläget att göra något vettigt av detta. Alltför länge har utbrändhet och övervikt hindrat mig men i takt med viktminskning och energitillförsel spirar både lust och förväntan igen.

Lilla Huset står inför flera betydelsefulla och roliga projekt och dessa tar vår fulla koncentration i anspråk för en tid framåt. Husbonden och jag tuffar vidare med fågleriet och det känns som om jag äntligen ska kunna bidra med sånt som väntat på en extra kraft. Här ska röjas, här ska ordnas, här ska byggas och slutas röka… och kanske börja måla och teckna, köpa kläder och ny kamera… Augusti är MIN tid, liksom september, oktober och november.

Nya och gamla besökare är välkomna att botanisera i mina tidigare inlägg som ligger kvar under respektive kategorier i högerkanten. Då skrivklådan är kronisk lär jag återkomma. Men efter en halv bloggsemester med tillfälliga inhopp känns det som en TIMEOUT är det rätta… längre eller kortare … har ingen aning.

Har under ett och ett halvt år (nåja 17 månader då…) bloggat mig igenom önskan och mål att hitta tillbaka till mig själv: 1) att börja skriva igen och 2) att komma i form.  

Rosenrot gav en särskild kick även om det blev söndagsvila med OS efter lördagens rusch. Hoppas drivet fortsätter…

Till we meet again, have a nice time!

And be careful out there!

Lilla Huset och dess invånare står frågande inför miraklet. Matte ÄR förändrad.
En makalöst vacker dag med solsken och lagom varmt gav visionerna…
- Om vi skulle ta och tvätta mattorna i hela huset.

Hörde mig själv uttala dessa ord. Har inte tänkt en så god tanke på mången god dag och Husbonden som egentligen tänkt nyttja dagen på annat sätt tänkte det var bäst att smida medan järnet var varmt. Fram med hink, såpa och levang på vårverandan. Så kom den till användning i år också. Ut släpades samtliga mattor och hela härligheten var i gång mitt på blanka förmiddagen. Lilla Huset sjöd av verksamhet.

När vi ändå var igång tvättades fågelhusets mattor också (MITT förslag det också). Det MÅSTE bero på rosenroten, hahaha!  JAG bar iväg säckarna med marsvinsskräpet. JAG dammsög hela huset. JAG stekte pannkakor. JAG körde tre maskiner med de mattor som kunde gå där. JAG slocknade INTE efter maten. Nej, vi solade våra nunor på piazzan en stund innan JAG knäskurade hela fågelhuset. Och tyckte det var roligt! Det gick lätt och ryggen värkte inte. Husbonden moppade golven.

Medan han övergick till att skura växthuset stack jag på inköpsrunda för att sen kliva in i duschen, inte särskilt trött. Detta är makalöst! Det måste vara rosenroten! Känner igen sedan länge slocknade delar av mitt gamla jag. Ingen Hulk-känsla direkt men jag får VISIONER vilka känns så lockande att alla tidigare hinder är som bortblåsta. Fantastiskt.

Slutet på en alltigenom lyckad dag var att mattorna blivit torra och kunde läggas på lagom till kvällens OS-Studio. Och medan detta summeras i kvällningen slintande på tangenterna med ömma armmuskler sover hundarna mycket djupt. De har haft mycket att hålla reda på.

Den undergörande ROTEN är införskaffad och insupen i två dagar och jäklar i min låda… tror minsann det verkar. Skulle vara snabb effekt hette det men annars hade det känts väldigt snart att avge ett "forskningsrön".

Har faktiskt varit alert hela dagen... och pådrivande. Huvudet funkar med idéer. Fick t.ex Husbonden att fälla ett träd för att skörda finfina rönnbär (det skulle ändå ner till vintern) samt drog iväg med honom till sankmarker vid vattendrag för att samla älggräs till våra bevingade vänner.

Därtill… och det här är ett gott tecken… fick ett i sig trist återfall av ryggskott mig inte nedslagen utan förb--nad! (Aha, humöret tillbaka…?) Börjar bli redigt trött på alla ryggbesvär nu, så har det inte varit på flera år. Vad är nytt, tänkte jag… jo, nya sängar. Husbonden sover bättre än nånsin men själv har jag fått ont i ryggen. Således vändes madrassen! Den har nämligen en mjukare och en stummare sida. Man måste ju pröva.

Medikamenterna hittades i Byhålans hälsohyllor. Skulle egentligen bara haft tabletterna men en proffsig expedit fick mig att pröva drycken Chi San också. Och när det är OS i Peking måste man ju, bara för namnet. Stannade bilen på hemvägen för att klunka i mig första dosen, snacka om desperation…
Nä, jag ska INTE ta båda preparaten samtidigt. Först Chi San en tid, sen tabletterna. Räknar med att behöva detta tillskott en längre period.

 -----------

För övrigt gjorde vår brottare Ara Abrahamian rätt som tydligt demonstrerade vad han tyckte om de korrumperade domarna. Två andra brottare bekräftade i OS-studion att sporten är korrupt. Självklart hördes sedan protester om att Abrahamian uppträtt "barnsligt" och "osportsligt" osv. Så typiskt svenskt.

Om han bara svalt förtreten hade inte världen fått upp ögonen för det inträffade. Bara det att domaren flinade honom rakt i ansiktet…! Men när han slängde sin medalj blev det dagens samtalsämne och kanske leder det ännu längre. Bra att gå på magkänslan ibland.

Härmed noteras att Bloggaren är trött. Mycket trött.

Doktorn har genom en rad prover konstaterat att alla värden är perfekta och att inget fel finnes.

Undersöker som bäst om Rosenrot är vad jag behöver. Ska visst vara ett underverk vad beträffar energitillskott. På alla plan. Och är dyrt som attan. Må dä... hursomhelst har nöden ingen lag. Det blir nog ett test.

Bloggsemestern har gått över i OS-feber… eller vad det ska likna. Här händer INGENTING. Tiden har stannat. Lilla Huset har fyllts med en härlig OS-atmosfär, något som till och med får Husbonden att vila.

Kärran blev kvar vid grinden. Regnet öser ner och det känns som om vi var på plats vid Kinesiska Muren uppe i bergen när vår Emma Johansson i hällregn tog SILVER i linjeloppet på cykel. Sveriges första medalj! Särskilt duktigt där flera medtävlare vurpade i halkan.

Här står allt stilla idag. Det känns som en enda lång härlig söndagsvila… visst ja, det ÄR söndag. I och för sig välförtjänt för det är inte ofta det är stiltje i Lilla Huset med omnejd. Husbonden har gjort ett ryck och städat akvariet och jag badade samtliga sex marsvin i diskbaljan i går så samvetet är rent 'som ett ösregn', hehe.

Till och med hundarna dåsar med oss i tv-soffan framför OS. I pauserna röjs det i pärmar och brevkorgar för att lämna plats för nytt, man brygger kaffe, löser Sudoku (fast det är japanskt), nyper tag i en bok eller ringer ett samtal.

Söndagslättjan räckte i Lilla Husets Kinafeber inte längre än till makaroner och 'Falungong'… förlåt, falukorv till lunch.

Hundarna har en stund gått ut och in och om varandra i trädgården. Först gick båda ut mellan två skurar. Snart tröttnade Ulrik, han gick in och upptäckte att Sigrid inte var där. Medan han gick ut för att leta efter henne kom Sigrid in och saknade Ulrik. Så var det hennes tur att gå ut och leta… och så där höll det på.

Regntunga skyar. Vad kunde passa bättre än att under hällregn se invigningen på tv, särskilt när den egna OS-formen infann sig precis lagom till sändningen så man orkade följa all pompa och ståt.

Den 8/8 2008. Siffran åtta har en stor symbolisk betydelse i Kina. Så ock för mig; här firas ettårsjubileum av "Resan tillbaka". Det var då jag på allvar tog tag i övervikten och tappade 13 kilo. Efter visst bakslag var jag just idag tillbaka nere på 72,5 kg. Augusti är MIN månad.

Nu är facklan tänd, nu gäller det… sen smäller det. Och det gjorde det. Enormt. Maken till inledning har världen sällan skådat. Hemskt roligt att ha sett. Vi tuppade av några gånger så där direkt efter lunch men missade inget.

Den massiva kollektiva samordningen i uppvisningarna var verkligen värd uthållighet. Här fick man sitt lystmäte. Tyvärr med enastående hög volym i kontrast till kommentatorernas låga prat. Man vill väl att vi ska få HELA upplevelsen ostörd, men jag tror att sändningen skulle vunnit på ett eller ett par snäpp lägre dån. Mäktigast var nog de 2008 trumpojkarna med varsin rullande antik byrå.

Är helsåld på det där örnnästet, Bird nest som folkhumorn så träffande döpt stadion till. Den är … ALLT man kan önska inför ett OS. Tjusig oavsett från vilket håll man ser den, nyskapad, mega-kreativ och så byter den ju skepnad… ibland blå, ibland röd osv. Ja, jag kan inte se mig mätt på byggnaden.

Enda frågetecknet från min sida var fyrverkerierna som var nåt i hästväg. Ja… tjusiga förstås men… här tycktes som man ville återfå den normala Peking-smogen efter att man nu idogt kämpat för att klarna upp himlen inför spelen. Pekingeserna har till och med fått skåda blå himmel med små molntussar efter att industrier och trafik en tid gått på halvfart. Men som sagt, strax efter invigningens fyrverkerier var smogen återställd, man såg knappt de sista bombardemangen! (Klimatet…???)
En märklig mänsklig vurm detta, med smällar.

Inte min dag.

Hur kniven som låg stilla och fredligt kunde göra en saltomortal i luften, snitta insidan på mitt lillfinger för att sedan störtdyka till golvet... det övergår min fantasi.

Men när man står där med den där svidande känslan och blodet tränger fram får man ju annat att göra med förband och sånt.

Men visst undrar man...

Hade just slantat morötter till köttgrytan, var precis färdig och tänkte bara flytta kniven till disken, fumlade lite med greppet om det hala rostfria handtaget och kniven måste ha studsat mot diskbänkskanten och fått fart till detta livsfarliga språng.

Man lever farligt hemma i sitt eget kök. De flesta olyckor lär ju inträffa just i hemmet.

Att man sen tappade balansen halvvägs ner på knä mot grytskåpet och dunkade handleden rätt in i grytskåpsgallret gjorde inte dagen bättre. Och guess what... Husbonden bankade ett stort terrakottafat rätt i axeln på mig...! Av misstag förstås, delvis mitt som gick rätt i vägen... men ändå.

Man får alltså ALDRIG VARA GLAD. Just som mina ryggbesvär lämnat Lilla Huset och promenaderna verkar 'gå vägen' händer detta. För all del... 1) snittet i fingret var tunt, 2) kniven landade på sidan på golvet, 3) ingen hund var i vägen, 4) handleden är OK och 5) axeln bara öm, så... får man väl vara glad ändå.

Peppar, peppar...

eller som mamma från Bohuslän sa "peppar, salt och ingefära", något som jag varken förr eller senare hört någon annan yttra.

Skogen dansar,
träden har fått liv.
Stela leder vaggar
i takt och otakt.
Raka stammar böjs
i djupa bugningar.
Granen svänger kjolarna,
björken viftar glatt
med armar i vinden.

Tänk, att alltid behöva
hjälp med motoriken.