Husbonden har målat nymfhuset idag. Påpassligt, för nu tar det i att blåsa och torka upp lite. Hoppas det torkar ordentligt så det inte regnar bort när blötan drar in över oss igen. Lyckan står den djärve bi, heter det ju.

Märkligt så olika vi ändå är, vi män och kvinnor. Jag känner inte många kvinnor som skulle ge sig på ett dylikt vågspel, däremot många män. De är mer benägna att ta risker och gillar att chansa, och går det så går det. Firma Det Ordnar Sig. Kvinnor håller sig helst till det säkra och planerar tillvaron. Som till exempel när jag ska se till att alla fåglarna är inne för kvällen innan luckorna stängs.

Jag går hellre in i voljären först, får in eftersläntrarna och sätter en handduk i öppningen innan jag går ut och stänger luckan. Det innebär att jag får gå in en gång till och ta bort handduken vilket jag gärna gör. Hellre två planerade promenader in och ut än en massa oplanerat springande. Som det kan bli om man låter luckan vara öppen och chansar på att ingen går ut igen. Ty… om några nyfikna kanaljer sticker ut igen får man gå tillbaka in, ut igen och kanske in en tredje (eller fjärde) gång – innan det blir klart. "Min" säkerhetsplanering skulle Husbonden ALDRIG förnedra sig att göra (då försvinner ju spänningen…).

Husbonden och jag har ofta olika tankar om hur något ska utföras och mönstret går igen. Jag planerar. Han chansar. Ofta går chansningarna hem och jag måste ge honom rätt, jobbet blev ju faktiskt både bra och utfört. Men… det händer också att det blir fel och en massa extrajobb på grund av alltför vilda idéer, vilket han tar som en man och gör om utan knot. Då blir jag trött och utbrister: VARFÖR MÅSTE HELA LIVET VARA EN SPORT!

Så i morgon återstår att se om färgen torkat tillräckligt för att inte regna bort i kommande skyfall. Livet tillsammans med en man är ändå spännande, det kan inte förnekas. Det är tur vi har dem, de ger ju tillvaron krydda.

… ska jag säga att min vänsterarm är ett värdelöst bihang. Som extremt högerhänt person tycker jag ofta att vänsterarmen mest hänger där till ingen nytta. Nu vet jag bättre. Idag har jag fått känna på att verkligen ha en helt förlamad arm och det… är något annat det. Vid borttagandet av armbågens slemsäck användes nervblockering i hela armen som bedövning och det var det äckligaste jag varit med om. Jag träffade för första gången ett riktigt hjärnspöke…

Klämvänlig var jag också, sa narkosskötarna som i fyrtal hängde över mig och klämde runt min axel för att hitta nerverna som skulle blockeras. Där fick jag ett kvitto på nyttan av att ha bantat 13 kilo, ty mulligare patienter är visst svårare att hitta rätt på. Ungefär då började jag ängslas för vad som skulle ske och pep ynkligt, vilket är bra för då blir dom extra snälla. Bad om ett rus för jag skulle nog börja hyperventilera annars… Tur att det snurrade i skallen när vibratorn letade rätt på nerverna för först ryckte det i axeln, och sen vinkade fingrarna i takt. Först när handen ryckte på önskvärt sätt sken dom upp i "där har vi den" och bedövade. Husbonden fick sig senare några goda skratt när jag demonstrerade.

Den kala operationssalen liknade en bilverkstad. "Det är det också", skojade dom. Och sen kom CHOCKEN…
Bredvid mig, utsträckt åt sidan, låg en arm! SOM INTE VAR MIN! Ja, det VAR ju min förstås, men ändå inte. Min hjärna menade att min arm fortfarande låg på min mage som när den bedövades. För så funkar vi, förklarade dom tröstande.
- NÄÄÄ, FY VA’ ÄCKLIGT, hojtade jag och la handen för ögonen. "Det är inte min arm", sa jag. "Detta orkar jag inte se!" Helt övertygad om att synen skulle rendera mardrömmar framöver. Så dom fick hänga över ett skynke så jag slapp se min egen slappa arm. Jag gosade ner mig i den uppvärmda britsen och fortsatte lita till min hjärna som sa att armen fortfarande låg på magen.

När armen efter en timmes operation lades tillbaka på min mage kändes den som en död hund. EN TUNG DÖD HUND. Det är rent märkligt hur tung en förlamad arm blir. Känseln var då på väg tillbaka i handen så jag klarade att hålla i den.

Precis så här upplever dom det som drabbats av förlamning, berättade personalen. Med ens blev jag tacksam för min alldeles normala vänsterarm som inte alls hänger vid sidan till ingen nytta. Den uträttar massor och jag är jätteglad för den, så det så. Och det ska bli skönt när den inflammerade slemsäcken är borta – efter två års dagliga problem.

Kan knappt koncentrera mig inför operationen i morgon. Fast det är ett så litet ingrepp… Jag får backlashar till alla tidigare operationer som gått hur bra som helst. Men nu är jag trött på operationer, hur små de än är.
Sjukresan är beställd och människan som svarade var väldigt trevlig och vi skrattade (!) tillsammans. Dom tar sig.

Undrar om operationen blir av. Har börjat få Husbondens förkylning vilket inte fick ske. Mest ont i halsen, men vem vet var gränsen går. Åker i alla fall. Och om det blir av vet man inte riktigt VAD som ska opereras… det stod inte på kallelsen!

Utgår från att det gäller armbågen, men jag har ett ärende inne för en hammartå också. Kanske blir det den…? Eller tar dom en bit tarm när dom ändå har mig inne… det är snart aktuellt med både röntgen och bentäthetsmätning. Vad ska man tro. Visst är det skitdåligt att inte notera på kallelsen vad saken gäller. Dom kanske amputerar armen… Bort hemska tanke, men man blir bekymrad när allt ska gå så fort.

På tal om fort så slog Byhålans Apotek rekord häromdagen när jag skulle hämta ut våra mediciner. Ja, vad ville du mer? Jaha, vad mer? Var det något mer? Så där höll hon på, expediten. Jagade på liksom. Och när hon inte hittade mitt paket och skulle gå ut och leta, expedieras en annan kund samtidigt…!

Man börjar tycka att det går för långt. Som av en händelse fann jag formulär för synpunkter i väntrummet på vilket jag i skarpa ordalag skrev  att Apotekets kunder är SJUKA. Och behöver omhändertas i lugn och ro. Jag skrev att det var otrevligt jäktigt nu, och föreslog att de skulle slå av på takten. Detta lilla Apotek har ju en begränsad kundkrets och den blir inte större för att de stressar.

--------------------

För övrigt duschades nymferna i dag och blev så himla glada. Dom vred sig och bugade och öppnade varje fjäder på kroppen för att få in fukten. Detta var efterlängtat. Dom kan ju inte gå ut ännu och få regnet naturligt.

Använde en liten tryckbehållare med stril och dom kom sättandes i full fart. Tre fyllningar fick göras innan de var nöjda och golvet vått.

Har jobbat hela kvällen med uppdateringar av hemsidan, man kommer ständigt på nya grejer. Fick en hygglig lösning på gästboken - det blev en...HOLK, hehe. Gamla kunskaper blir som nya, och alltid finns det folk att fråga om hjälp... någonstans. Och kära nån, nu hittar Googles till sidan också. Ja store tid, vad man roar sig.

Det där med hemsida har jag drömt om i många år men alltid har något kommit emellan. Att jag kunde kliva ur utbrändheten till slut och få till den känns som en pånyttfödelse. Men skadan sitter i, om det händer för mycket runt mig samtidigt får jag sätta mig i ett hörn och vänta tills det går över, typ.

Husbonden är sjuk och sitter i tv-soffan och hostar och nyser: "attjo, attjo, attjo, prosit". Gud hjälpe mig så man slipper detta. Ska äntligen på operation till fredag med armbågen. Den inflammerade slemsäcken sedan två år tillbaka ska äntligen bort. På tiden, för nu värker den också. Nu får ingen jäkla sjukdom sätta stopp för detta.

Men tänk... jag får inte reda på vilken tid det blir förrän på EFTERMIDDAGEN dagen före. Vad ska Samresor säga då, tro? De som alltid är så griniga i vanliga fall. Sen hotar kliniken med att dom inte vet vilken bedövning det blir och ska ha mig till att fasta för säkerhets skull - ifall det blir narkos. Jag som mår så illa av fasta, får huvudvärk direkt.

"Men jag har blivit lovad lokalbedövning", protesterade jag.

"Det är inte samma läkare nu!", svarade dom då.

Jamen, man tar väl inte till narkos när det inte behövs! Tänker jag.

- Nänänä, jag har ätit, vetdu, ska jag säga. Jag har ju blivit lovad lokalbedövning.

Undrar om man är så redig...? Vi svenskar är alldeles för lydiga.

Men jag undrar allt vad Samresor ska säga... Får jag höra på något vis att de sitter i Moldavien och svarar exploderar jag i örat på vederbörande. Ja, så var det ju för nån färdtjänst här i landet helt nyss. I Moldavien...!!!! Hur galen får mänskligheten lov att bli? Jäkla vinsttänkande!

Här hänger en gammal trotjänare - "hästrocken".

Den har hetat så ända sedan inköpet för sisådär 16 år sen. Fast jag inte har någon häst.

Har alltid tyckt att den har karaktären av stallrock, en sån där man inte behöver vara rädd om. Den har varit med på svamprundor i skogen, burit grenar till eldningshögen, staplat ved, trädgårdsarbete och allt annat där det krävts något oömt.

Jag har till och med färgat in den på nytt en gång efter solblekning. En riktig älsklingsrock. Nu håller den på att gå sönder lite varstans så nu gäller det... Går det överhuvud taget att hitta en ersättare. Det återstår att se.

Äntligen färdig. Så färdig jag ville bli. Hemsidan är klar att publiceras.
Sänder tacksamma tankar till Ruth och Nilla som bidragit med hjälp.
Somliga ambitioner lyckades ej men de får fullföljas när sidan görs om i annat program (när det nu blir...) på annat webbhotell (vilket det nu blir...). Andra ambitioner har lyckats över hövan och i kväll är jag smått euforisk över min egen förträfflighet. Lyckades med drömexperimentet...! 

Jag kan, jag kan, jag kan…!

(hoppas bara inte den blev tungladdad på kuppen)

Hemsidan återfinns HÄR och i länklistan till höger under VÅR HEMSIDA för den som är nyfiken.

Dagen började och slutade i moll dvs. med regntunga skyar. Underbart. Äntligen en riktig innesittardag med sprakande kamin.

Inte ens hundarna ville gå ut. Det blev bara en snabbkiss på morron och de stod över fågelhusjobbet. Nöjda låg de kvar och lyfte inte ens på ögonlocket när jag gick iväg med brickan.

En dag som gjord för hemsidesjobb vid datorn. Utan dåligt samvete. Först frampå middag när solen tittade fram gick hundarna ut för riktiga toabestyr.

Kan inte hjälpa det, men jag tycker att regnväder är vackert. En höst helt utan regn och rusk blir lite konstig.

Lite storm med sydliga-västliga vindar hade inte gjort nåt heller, men nu blev det aldrig så mycket av den utlovade stormen.

Husbonden snarkar i tv-soffan och själv ser jag dubbelt på dataskärmen. Dags att lägga av och knyta sig. Vi har verkligen kört för fullt en tid. Nu får det gå ner på lagom nivå. Själv sliter jag med hemsidan. Har kommit långt men ska en bit till innan jag släpper den åt sitt öde.  

Är inte riktigt nöjd med mallen jag jobbar i, men jag ser det som övning för en senare variant. Man lär sig tänka igenom och planera konkret vad som ska vara med. Jättejobbigt, men huvudet funkar trots allt.

Kramade marsvinen en stund i kväll medan vi såg Doo-be-doo. Maggans sår har läkt så fint och hon är nog glad att slippa besvär. Men hon tog allt bort två stygn själv medan det läkte.

Och finanskrisen pågår... och pågår... Vi klarar oss nog inte helskinnade från eländet, helt och hållet. 

- "Det enda roliga med krisen är att det kapitalistiska systemet kraschar" sa jag åt apoteksbiträdet en dag.

- "Men vi är väl alla kapitalister lite till mans" sa hon.

(Är vi det? tänkte jag...)

- "Nä-ä. Inte jag!" sa jag med eftertryck. Tänker minsann inte ta ansvar för vad finansvalparna ställt till. Någon kallade förresten krisen för Valpsjukan härom dagen... Fyndigt.