Denna första vardag på nya året åkte granen tillbaka till loftet. Ljusslingan brände ihop och slocknade och då var det liksom inget kul längre. Då åkte juldukarna bort också. När det nu blir ljusare redan i mellandagarna känns det fel att leva i det förgångna. Julen är över, det stundar nya tider. Lite pynt dröjer sig kvar, vi tar det ’peu à peu’. Svårast blir att skiljas från grisfamiljen.

--------

Vi har blivit med motionscykel…

Den flitige bloggbesökaren undrar nog hur mycket som ryms i Lilla Huset, haha. Det gör vi också. Den står på kontoret mitt i valvet mellan f-nskåpet och marsvinen, för att yppa detaljer. En tjusig silvergrå springare, sadlad och klar att bestiga samt redan provriden. Döpt till Silenzio. Helt ljudlös med handpuls- kalori- varv- fart- och vägmätare… halleluja. Vi slapp välja bland myriader av modeller. Körde bara tjugo minuter till Grannbyn och tog vad dom hade, billigt och bra. Ty nedbantade kilon äro icke välkomna åter.

Behovet kändes angeläget för bibehållande av uppnådd spänst. Ska nu vintern vara kall både till marks och lufts så vägrar jag halka runt på vägarna med isig fartvind i fejset. Och har man åldrats utan skelettskador känns det bara dumt att riskera nåt i detta stadium. (Allt för att slippa färd i fordon nedan, se bild.) Därtill väntar operation av hammartå med viss rehab… hör bara, en dåres försvarstal… Ja,ja… men ersätta promenader, det kan Silenzio inte! Så snart väder, fot och före medger drar jag till vägs igen.

--------------

Gårdagens inlägg om spegelvänd text på ambulanser aktualiserades osökt i dagens lokaltidning där denna bild publicerades vid artikel om lägenhetsbrand.

Vadan och varthän...???Satte kaffet i vrångstrupen… Vad i hela glödheta står det på bilen…??!! AULANS..!!!! Någon med mig skämta aprilo? Vilket land bor vi i? Är det en privatfirma? Hur vet jag det? Vem kör mig när jag blir sjuk? Och vart? Jag bara undrar. Om vi inte får info om texten på våra utryckningsfordon kan ju lika gärna terrorister dyka upp i dessa. Nänänä… detta får undersökas nästa helgfria dag. En rebell får aldrig vila.

Brunnslocket på bilden representerar nåt mycket ovanligt under 2008 års sista skälvande dagar. En ansvarig person TOG SITT ANSVAR (kors i taket)…! Klart och tydligt. I TV. Så sällsynt numera att vi förvånat höjde ögonbrynen och nickade bifall.

Det är tokigt i världen när man överraskas av att någon erkänner en försummelse, vilket borde vara självklart. Det gällde treåringen som föll i brunnen för att locket saknats i en månad. Slutet var lyckligt och med detta läggs locket på 2008 för denna gång.

---------

Övergången till 2009 firades med Vännerna i Lilla Huset. Som vanligt pajade mitt minne ihop när den rykande pajen kom ur ugnen. Skulle ju fotat till bloggen… och inte hjälpte det att be andra om hjälp med påminnelser. Vrålhungriga dök vi samfällt ner i pajen och glufsade i oss med god aptit.

Receptet hade jag sparat sen 70-talet med ett tydligt minne av att den var UNDERBAR. Det stämde! Dagen till ära skulle den förevigas. Långt senare när vi mätta och dästa inväntade tolvslaget kom jag på’t… åharrejösses… fotot!

Toste hade sin lugnaste nyår hittills. Han behövde en fristad från smällare nu när de flyttat till tätorten. Byhålan är inget undantag när det gäller dylik arsenal. Våra vovvar vilar lugnt. Man får rasta dem i tid och sen dra på volymen i radio och tv som distraktion. Många flyr till landet med sina hundar till nyår och påsk. Jag vet en som packar bilen full med alla hundar och drar till skogs i enslig ödslighet. För hundarnas skull.

För vem vill stå i vägen nu när raketer används som vapen mot polisbilar och brandkår i vissa bostadsområden.  Busarna har väl inspirerats av eldstormen i Israel. Här på landet var det behärskat med puffarna men man hör ju 'bomberna borta vid fronten'. När vännerna kom hem fick de väl plocka missilrester från balkongen.

Efter dessa mathelger med isigt väglag har jag ökat TVÅ kilo. Hoppas nu att blek januarisol ska möjliggöra liten runda. Kände just efter men de isiga vindarna fick mig att snabbt dra in näsan med ansiktet i en förvriden grimas. En köldhatare som jag måste nog ha motionscykel för inomhusbruk under vintern.

Rimfrosten ligger ännu tät över nejden. Och så här ’uschliga’ ser våra voljärer ut nu. Inte vackert precis. Dom som annars smälter in i miljön med nästan osynliga nät.

Nu har fåglarnas utgångsluckor stängts för i vinter. Vi måste spara energi och dessutom har deras utflykter inte varit så vidlyftiga den senaste tiden. Kanarierna börjar få annat att tänka på så snart julen är över.

Vägarna har torkat upp så pass att jag kom iväg på min runda idag, ackompanjerad av ett lätt rassel när trädens rimfrostnubbar släppte för att landa på marken med ett ljust plingande. Det blev så vitt och grant. Inte behöver man snö då.

Frisörskan talade under nyårsklippningen om  värk och stresshantering idag. Det är nyttigt att tala med sina medmänniskor om det som bekymrar en. Det är synd om präster och kuratorer som inte kan göra så. Och för den delen psykologer, läkare eller vårdpersonal. Hur skulle det se ut om t.ex ens läkare började prata om sina egna problem…

Nu är årskrönikornas tid i medierna. Tänk vad tiden går… Som lokalredaktör har jag bara ljusa minnen av det jobbet. Det var lättjobbat, allt hade ju redan hänt och avhandlats tidigare. Bara att bläddra i läggen, välja ut och skriva korta texter. Fast det fick göras på övertid när dagens nyheter var avklarade, det skulle ju ut en vanlig tidning också. Så där låg man på knä på redaktionsgolvet och bläddrade i arkivläggen till sena natten.

Vad var nu viktigast under 2008…? Har redan glömt vad dom pratade om i kvällens Rapportkrönika… ja, så håller det på.

Bloggens läsare önskas ett GOTT SLUT på 2008

utan raketer!

Huuuu, brrr… rimfrostdimman ligger som ett tjockt täcke över oss. Den isiga luften står still. Marken är glaserad och …livsfarlig att beträda. Här gås inga promenader. Man går i dvala. Och nu faller mörkret igen. Det vart morgon och det vart afton den fjärde dagen.

Julens rester suckar tungt i Lilla Huset. Jansson sjunger på sista versen. Vi har tragglat oss igenom julmaten. Skinkan är skivad för infrysning. Husbonden har ensam (så gott som) haft ansvaret för åtgången, ja… med lite hjälp av golvpersonalen då. Samma med syltan…

Julafton är väl ok. Ugnsbakad julskinka, doften fyller Lilla Huset och blandas med utslagna hyacinter och varm glögg. Men Dagen Efter gäller ruelse. Undrar: vad ska det vara bra för? Hårdsmält och salt. Man blir däst, längtar efter sött. Och stinn som en tunna tröstäts choklad ’en masse’. Inte bra. Inte bra alls. Allt kan man ju faktiskt äta året runt, var sak för sig, men på julen ska allt intas samtidigt. Nu gäller kokt torsk och vanlig potatis, kokta morötter å sånt.

Snart stundar ljusare tider, nya hoppfullheter står på lur. Kanariesången ekar ut från fågelhuset i arla morgonstund när det fortfarande är mörkt både ute och där inne. Deras häckningssäsong närmar sig med stora steg… det HÖRS. Knepig blandning med kanariesång därinne och nattens sista kattuggleskrik på utsidan. Sparvhöken jagar vildfåglarna.

Vår hemsida har fått en ny plats. Har skaffat egen domän, en .SE-adress. Där ska en ny hemsida växa fram när ork, lust och inte minst kunskap räcker till för detta. Tills vidare ligger där en entrésida som länkar vidare till den redan klara hemsidan på första domänen. En nöjaktig lösning. Men… gud så mycket att lära sig! Har ingen aning om vilka hemsidesbyggarprogram som funkar bäst. Hur kan man veta det…? Man måste ju pröva först. Vilket kämpa.

Alla dessa helger… med dagar som går i varann. Tittar i almanackan flera gånger om dan för att förgäves hålla reda på vilken dag det är. Lyckas inte. Så snart jag släpper almanackan med blicken är jag vilsen igen. Dvala var ordet.

Julskinkan bakades idag, provsmakades och befanns lyckad. Vi äter den varma nybakta skinkan tillsammans med tunnbröd, en särdeles lyckad sed som Husbonden medfört till Lilla Huset.

Kylen är fylld. Granen är tänd, hyacinterna är framme, nötter och fikon likaså. Vi har gått i ide. Vederbörligt julpynt är på plats och allt kändes välkommet. Upptäckte att vi faktiskt har juldukar så det räcker. Men Stora Julstressen är portförbjuden i Lilla Huset, så det så.

I lokaltidningens artikel om paret som firade 50-årig bröllopsdag sa maken om hustrun: "Hon är bra på att laga mat, duktig att baka och städa"…!!!! Då blev jag ledsen… å hennes vägnar.

- Det är ingen risk, log Husbonden finurligt.

Så vi tar det lugnt. Mycket lugnt. Sover en stund mellan varven för att hjärnan ska vila så jag kan återvända till mitt normala spirituella jag (hehe). Årets julafton blir den första i mitt snart 60-åriga liv som firas utan pappa. Det känns tomt och fel, men är något man måste igenom. Första året är alltid värst.

Njuter av det för mig nya ordet "staycation" som står för en period då någon eller en familj stannar hemma och slappnar av hemma istället för att resa. Något som uppnått hög popularitet i nuvarande svåra tider. Hoppas att många på det viset ska upptäcka värdet av sina egna hem.

Oroas av nye vd:n för Sveriges Radio, Mats Svegfors, som sagt att den stora andelen äldre lyssnare i P1 kanske beror på att kanalen har många gamla medarbetare…!!

- Ja, tacka för det, säger jag. Någon måste ju göra program för oss mogna lyssnare. Tror jag får skriva till honom om saken när jag piggat på mig.

Bloggens läsare tillönskas en riktigt lugn och fridfull jul.

Nu måste nog bloggen vila lite igen. Utbrändheten slog till efter "kassaskåpskuppen" och här sitter jag overksam med en trött hjärna som inte fungerar som den ska. Skåpärendet är stilla just nu, kopia på vår polisanmälan efterlystes i dag och den lär vara på väg. "Hälsan tiger still" och "inga nyheter är goda nyheter" heter det vanligen, men med ett olöst ärende hängande över sig känns det inte lugnt på något vis.

Orosmolnen hopar sig och det är svårt att vara kreativ och tänka positiva tankar med en trött hjärna. Särskilt i dessa dagar när hela samhället är i upplösning och dysterheterna flödar hejdlöst ur tv och radio. Tar hemskt illa vid mig av allt elände som drabbar människor.

På tal om det så blev Väninnan vittne till upplösningen av ännu ett rullator-rån, det andra på kort tid i Byhålan. Hon satt i fönstret och såg gärningsmannen komma springande med handväska "modell tant" i handen. När denne blev upphunnen av en jagande man och två privatbilar var spelet över. Strax dök rullatordamen upp med två poliser. Handväskan återlämnades till den rånade damen och gärningsmannen forslades bort av polisbilen. Imponerande. Undrar om det var Medborgargardet som ryckte in.

Husbonden har sovit ut efter sista nattskiftet på ett bra tag. Nu tar han julledigt i tre veckor till kostnad av endast tre semesterdagar. Helgernas placering i förhållande till skiftschemat var för en gångs skull till vår fördel. Gud, så skönt att ha honom hemma en längre tid. Nu ska nog även jag kunna korpa åt mig någon sovmorgon ibland. Så underbart att mysa med hundarna i sängen nån enstaka gång och veta att någon annan tänder i kaminen och förbereder morgonosysslorna i fågelhuset.

Ha det gott, tills vi möts igen.

Luciamorgon på tv ingår i Lilla Husets traditioner, i år med Malmös lucia som kom med facklor i båt och bland annat besökte vårdinrättningar. I år ovanligt lyckad sångupplevelse. Största behållningen var en uppvaktad man, både klok och vithårig i blinkande tomteluva som sammanfattade sitt julbudskap till svenska folket:

"Lucia är en fin och underbar tradition som vi ska bevara. Vi ska värna om varandra, hjälpa varandra och tänka på varandra. Och bevara kärleken till dem vi tycker om. Det är min högsta önskan."

Detta fina budskap både i innehåll och uttryck framförde han välfraserat, ledigt och lätt, så som jag inte kan tänka mig att någon politiker kan säga på ett trovärdigt sätt.

-----

Snön ligger kvar. Även tv:n var vit hela dagen. Vinterstudion är igång med det alpina. Inget jag följer men det ger trevlig atmosfär i Lilla Huset. Utförsåket klarar jag bara inte av, alla åker likadant i mina ögon. Men skidskyttet är tv-vänligt med tydlig grafik och så har vi ju våra svenska med. Man smälte ju helt för AK Olofssons mysiga bebisbild på geväret. Men att amma och tävla samtidigt… det hade jag aldrig fixat.

Avslutar med den tjusiga loggan för skidskyttet i Hochfilzen, en femuddig stjärna som liknar en skidskytt – helt suverän. Måste spridas.

-----------

Luciadagen fortsatte med korpparets uppvisning när de stärkte banden i god tid före häckningen. De svarta silhuetterna sågs seglande i rote över Lilla Huset i femton minuter, övandes olika turer under dova kro-kroanden och klonkanden. Tätt, tätt, ömsom över och under varann, ömsom intill varann i perfekt koordinerad flykt.

Gåsflockarna flyger dagligen över trädgården, ibland alla sjuttio tillsammans, ibland i mindre flockar under kraftigt 'vingesus'.

Läsekretsen önskas en fin Tredje Advent!

Hade närkontakt med sparvhöken en morgon. I mycket tidig gryning med svagt ljus kom han ljudlöst svepande från grindhålet och nuddade min kappa med ena vingen i lårhöjd innan han landade på en av fågelvoljärerna. Där satte han sig och vred huvudet mot mig. Det var ännu så pass mörkt att vi knappt såg anletsdragen på varann. Så stod tiden stilla i någon minut innan han kastade sig ut över åkrarna och försvann. En märklig händelse. Förvånad över hur tidigt han började jobbet.

För övrigt har jag kommit över mitt hökhat. Att man blixtrade till efter hökattacken på fåglarna i fjol är inte så konstigt, men nu har vi insett att det bara är unga hökar som under sensommar och höst försöker slå mot våra fåglar och de är inte så skickliga. De inser snart att det inte är någon idé och slutar efter några försök.

Eftersom vi matar vinterfåglarna har han hur många chanser som helst på dem istället. Vilket utnyttjas. Här sker nedslag lite nu och då och så ska det vara i naturen. Men våra fåglar får han låta bli.