Platt-tv:n är på reparation. Högtalarna hade börjat skrälla. Ja, dom har skrällt länge nog men vi har inte orkat. Vi tog oss i kragen och nu är den iväg. Således fick övervåningens lille-tv komma ner. Tekniska problem uppstod. Det var ju det vi visste.

Platt-tv:n hade två uttag för scartsladdar. Den lille bara ett. Vi valde en scart. Det blev bild. Och ljud. Satellitkanalerna går in. Inte det bästa men det får duga. Bilden går i rött, är mörk, ljudet är lågt och svajigt och låter som det regnar hela tiden. Vi orkar inte. Vi vägrar göra ny sökning, snart ska den ju tillbaka upp igen. Vi finner oss. Avvaktar. Vi orkar bara inte. För övrigt har tv-programmen blivit så dåliga att man avstår från mycket. Allt går utför.

Om vi har tur kommer utvecklingen kanske att kunna gå bakåt. Snart startar vi nog en klubb för oss som upplevde 1950-1970-talen där vi gemensamt kan åkalla dåtiden och känna tacksamhet för att vi fick uppleva den, då det fanns lugn, tid, ro, tolerans och gemenskap istället för aggressivitet, när det fanns framtidstro och förhoppningar.

Idag satsade Lilla Huset på denna halvproffssystemare som enligt "DIGITAL FOTO för alla" förtjänar en Oscar. Nikon D 90 tog hem segern i deras stora test i kategorin (nr 3/2009). Efter flera dagars jämförelser blev det just en sådan!

Kameraköpet har stått på listan i många år. Egentligen sedan 2007 när den lille Konika-Minolta klev in i Lilla Huset och gjorde bloggen möjlig. Fantastisk, dock med vissa brister. Man kan inte fota små fåglar genom nät när autofokus lägger skärpan på nätet...grrr.

När utbrändheten slår till blir det inte mycket allvar av kameraköpstankar. Har mest suttit och suckat att det vore roligt, men… därpå oöverstigligt trött av blotta tanken på all ny teknik som ska programmeras in i hjärnan. Medan åren går och går.

Husbonden som vet hur hett jag önskat en proffsig kamera tog tag i saken. Letade fram alla sparade nummer av den suveräna fototidningen DIGITAL FOTO som Lilla Huset prenumererar på och började plugga. Med erkänt diplomatisk förmåga lotsade han mig in på spåret bit för bit som en riktig pusher. Det var pedagogik på hög nivå. Tack snälla Husbonden!

Himmel så mycket ny teknik: Upplösning 12,3 megapixlar, 4,5 bilder / sek, ISO 200 – 3200, Skärm 3,0 tum, Brännviddsförlängning 1,5 x, Video med HD-upplösning, Optik VR DX 18 – 105 mm. Plus ett par A4 med ännu mer...

Principerna kan översättas till gamla kunskaper från journalisttidens analoga systemkamera Pentax Spotmatic, en riktig pärla på sin tid. Den ligger fint nedpackad i garderoben. Av nostalgiska skäl. Jag har också anmält mig till Byns nya Fotoklubb, all inspiration mottages tacksamt.

Men Jesses, så många knappar och rattar och teknik. Jag tror den kan allt… Det dröjer nog innan jag orkat lära mig så pass att bloggen har bilder från denna dyrgrip. Om inte Husbonden rycker in igen förstås...

Uppländsk vallört, en sällsynt tålig och envis rackare.

Husbonden har förgäves sökt utrota den under ett tiotal år, men här står den igen. Och blommar som om inget har hänt. Den både vacker och trevlig, det är inte det. Men den förökar sig enormt, man kan inte ge den fria händer. Egentligen är jag svag för såna här överlevare så i den här kampen håller jag på vallörten och har vädjat om att behålla åtminstone en liten del.

Förökas från frö (spridda av myror), med sticklingar eller genom delning. Självsprider sig snabbt genom utlöpare. De vissna bladen är rika på kväve och mineraler och kan användas som gödsel och i komposter. Blommorna ger stora mängder nektar och också lite pollen som samlas av bin.

Uppländsk vallört (Symphytum × uplandicum) är en hybrid i familjen strävbladiga växter mellan fodervallört (S. aperum) och äkta vallört (S. officinale). Namnet fick den av att den upptäcktes först i Uppland. Blommorna (juni-augusti) är violetta - röda som vallört eller blå som fodervallört. Rätt vanlig på kulturmark.

För första gången har vi slammat krita på växthuset. Vi tröttnade på fiberduk som fastnar i växter, spindelväv och annat bös som samlas i ett växthus. Dessutom var den i vägen vid hösttvätten. För att inte tala om att inkommande fåglar kunde fastna i den. Alltså inköptes krita utan en aning om hur mycket vatten det skulle blandas med. Det blev lite mycket av den varan, men man lär sig…

Det ser faktiskt ut som fiberduk. Växthusväxter ska ha ljus och värme men inte brännande sol. Krita är därför en gammal klassisk metod. Enligt hörsägen är det vårsolen som gör mest illa åt unga växter och när växterna är stora och starka och solen inte längre är så stark har kritan regnat bort.

Lilla Husets nya myshörna är den så kallade "carporten" utanför fågelhusets tillbyggnad som i första hand var tänkt till skottkärror, redskap och vattenslangar. Nu sitter vi där jämt. Perfekt för soliga stunder morgon och förmiddag. Ååh, dessa fantastiska försommardagar... Platsen är lika perfekt i sval skugga när den varma middagssolen drar vidare runt fågelhuset. Här ska jag bo i sommar. Härifrån ser vi entrén, håller koll på när posten kommer och kan njuta av sommarens fågelliv i samtliga voljärer. Ännu bättre blev det när rottingfåtöljerna kom fram. Nyhetens behag. Vår gamla favoritplats vid fiskdammen får vänta medan vi bor in oss här.

I ett anfall av lättsinne inhandlades en indianinspirerad tunika som driver det dystraste tungisnne på flykten. Husbonden avrådde från denna djärva impuls à 150 kr (!). Vis kvinna lyder råd, tänkte jag och gick ett varv extra. Insåg några meter bort att jag skulle sakna den oerhört om inte... Och slog till. Efter visning på hemmets catwalk blev Husbonden mäkta förtjust. Ha... det visste jag väl.

Att fotografera densamma vid hemkomsten var hart när omöjligt på Årets Blåsigaste Dag. Men vinden hämtade tydligen andan just när bilden knäpptes. Där skymtar vid sidan av tunikan även några sjalar. Bland annat... en röd palestinasjal (!), efterlängtad sedan decennier. (Undras om man kan få till en sån där "Yassir Arafat-look"...?)

Efter lite småprat med bekanta och kaffe med dopp hos Missionskyrkan var dagen fulländad. Somnade nöjd i trädgårdens "läigaste" hörn i en knirkande korgstol medan Husbonden planterade nyköpta växter och vinden dånade drog fram över skogen.

Hur kan man se så här lycklig ut när man har öron av plåt, är lite ålderstigen, har tappat knorren och mekanismen kärvar? Den lille gynnaren hittades på bonnauktion i Värmland och vandrade vidare till ytterligare en marknad innan han hamnade hos oss i Lilla Huset. Ser ut att kunna överleva vem som helst.

Undrar varför han har en käpp i ena framfoten och vad det skulle ha varit i den fot som är tom. Kanske ett fall för Antikrundan när de har vägarna förbi nästa gång.

Så har man firat i dagarna tre… Det känns lite märkvärdigare att fylla 60 än 50. Det gör det. Och är det… Det är dessvärre inte allom givet att uppnå den åldern alls. Så är det.

Så nog är det värt att fira, trots allt. Annars har jag aldrig varit så noga med födelsedagar. Knappt velat bli uppmärksammad alls, faktiskt. Nu är det annorlunda. Och kul om någon kommer ihåg en. Vilket inte alls är självklart, det heller. Och blommor älskar jag, särskilt snittblommor. Därtill känns det som om man uppnått ett visst mått av visdom. Trots allt.

70 tror jag på nåt sätt att jag inte får uppleva, eller åtminstone inte så värst mycket mer än det. Jag menar… livets lotteri och så vidare… Visst vill jag. Det är inte det. Men vi bestämmer inte det själva, och... det finns så väldigt många sjukdomar och elände man kan drabbas av så det känns som en besvärlig labyrint. Och tur har jag aldrig haft. Så… jag skulle i alla fall bli väldigt förvånad.

Men nu var det 60, ja. Smörgåstårta, blomster, blommogram, trevliga besök, present, sång på telefon och annan uppvaktning i bloggen (trots timeouten). Tackar för detta!

--------------

Bilden: Lille lesson Karl XIV Johan som blygt tittar fram ur mossan, nyligen utkliven ur holken. Det röda bakom är rönnbär – inte blod;-)