Sveriges nionde medalj - vårt femte guld. Curlingtjejerna värmer hjärtat med sin glädje. Stort att dom orkade hålla ut och försvara sitt guld från Turin. Man tackar och bugar.

Bäst var att de slog Canada på hemmaplan inför en trist och ojust publik som inte ens applåderade när det var slut. Hela hallen var dödstyst sånär som på svenska supportrar. Klart dom var snopna, men med lite vanlig hyfs och uppfostran respekterar man den som vunnit. Inte minst när man är värd för ett OS! Tror inte att Vancouver var moget för detta, särskilt med alla funktionärs- och planeringstabbar i åtanke.

Hur kan vi då sitta och glo på runda ringar i tv där stenar glider in och ut i en aldrig sinande ström, med skrikande människor som frenetiskt sopar en is? Matchernas tio omgångar känns ändlösa. Men på den nivån är det verkligen högklassigt spel som man måste beundra.

Fast jag svek på slutet, det gjorde jag.

Den gastkramande matchen var på näst sista omgången när jag släckte lampan vid halvtre-tiden. Jag kan inte förlora sömn på en match som dom kanske förlorar, tänkte jag. Fick ta igen förlorat glädjefnatt idag - det är rikligt med repriser.

Det är väl vad jag har gjort idag. Har under OS stängt av nyhetsflödet och politiken, sånt som vanligen brukar få liv i mig. Skönt med pauser som fylls med annat för en tid. Fast jordbävningen i Chile har man ju inte undgått. Ruggigt med en förutspådd tsunami också.

Härliga plus 6,1 har fått ner snön från ena fågelhustaket. Nu väntar man bara på resten. Vägplogen var just ute och skyfflade undan mängder av slask. Huu, då får man skotta garageinfarten igen då. En stilla dag. Men snart följer vi tjejernas tremil med Kalla som lovat att kriga.

Gorgl, brkl, slrp, glug-glug-glug… lät det från hängrännorna idag. SEX PLUSGRADER och töandet är igång! Vildfåglarna vilade sig från ätandet en stund och sjöng de vackraste drillar. Man kunde nästan gå utan jacka. Luften doftade äntligen friskt, jag drog djupa andetag, kände hur spända axlar sjönk successivt… lite i taget. Hoppet återkom stegvis under dagen.

Vi gick en låååångsaaam promenad med hundarna på snövägarna och bara njöööt. Stod stilla och fyllde lungorna med luft och hjärnorna med syre. Åååååh.

Väl hemma hördes ett välbekant scchhoooooook… Snöras från lagårn. Vi inspekterade baksidan. Kolossala massor hade vräkts ut men där gör det inget. Ingen verksamhet på den sidan. Ett par timmar senare var det dags för resten…

Scchhoooooook... smock. Där låg snön från framsidan lagårdstaket (alltihop) som en evighetslång betongklump. Ooops… och Husbonden som skulle ut i kväll. Eftersom han vilade beslöt jag mig för att göra en insats. Säg inte att jag är pessimist!

Parkerade kaffemuggen i en snödriva och började skyffla… hehehe … Fullständigt lönlöst. Det VAR betong. Utefter HELA lagården (21 meter). MITT PÅ vår utfartsväg som löper JUST DÄR. Och garaget var totalblockerat!

Det lilla jag flyttade utgjorde en promilles promille av massorna och jag insåg att min rygg aldrig skulle palla. Ringde Grannen B igen! FÖR TREDJE GÅNGEN inom loppet av en veckas tid. Allt på grund av förra helgens snö.

Han kom med traktorn på nytt! Och lastade bort eländet på nån halvtimme. Som att sleva potatismos. Till skillnad från mitt ynkliga petande. Vi drog en lättnadens suck. Tur att han var hemma… att han hade tid! Och tur att allt kom ned på en gång. Nu är det färdigt… Så långt.

Grannen B kom en sista (?) gång och öppnade väg till vedboden så man kan fortsätta hålla värmen. Vi fick dra till Grannbyns apotek för att hämta ny medicin till mig. Har nytt skov i tarmen och behöver inflammationsskydd. Bråttom. Hundarna följde med för att få omväxling i tillvaron. Blir trött av "blixtutryckningar". Somnade i tv-soffan. Sov djupt i tre timmar medan Husbonden körde in ved.

Verandans ytterdörr går inte att stänga längre. Måste bindas fast. Termometern strejkar, måste skotta för att kunna ta in den. Blääh.

Husbonden har öppnat ännu en rastningsgång till hundarna i trädgården. De kortbenta tutar runt i sina ’rodelbanor’ och ser ingenting av världen. Går vi utanför grinden är det likadant där. De är klart less på omständigheterna. Sigrid springer så långt gången går, stannar vid en vit snöväggsvall där det förut gick att gå. Hon skäller uppfordrande ett 'Sesam - öppna dig'. Lönlöst. Snöväggarna är kompakta.

Fotade ett rådjur som gick på vägen utanför mellan höga snövallar. Hon tänkte ta sig till fågelbordet för att äta solrosfrön. Många besök där nu.

Skidlaget tog ännu ett guld. Spänningen blev mig för stor när skidstafetten gick in på sista sträckan och spurtvargen Northug närmade sig. Jag flydde fältet tills det lät säkert. Återvände lagom för upploppet och visst såg det härligt ut när Marcus Hellner ledde så stort. - Men, herreguud, åk in i mål nån gång, då! Trodde jag skulle gå åt av nervositet när han ödslade tid på att hämta flagga för att defilera över mållinjen. Puh.

Det är ungefär som i en kriminalfilm när mördaren tappar pistolen och ligger skjuten och offret kopplar av och tror han är död. - Sparka undan pistolen då! skriker jag. Men det gör dom inte... och vips vaknar mördaren upp och får tag i vapnet och spänningen fortsätter. Grrr... man får aldrig ta nåt för givet förrän det är färdigt.

Nå... nu gick det ju vägen... IGEN. Det blir bättre och bättre det här.

Grattis och god forsättning, grabbar!

Herreguuuud, vad fooort det gick! Vi höll på att krypa ur skinnet vid kvällens sprintstafett. Här sitter man och hjälper till, vaggar och trampar i takt. Om alla svenskar vaggade på lika duktigt framför tv:n så bör det ha gjort susen. Det såg ut att kunna hålla till guld, så man blev nästan besviken när det "bara" blev silver. Men jösses… vad är det dom har gjort… jo, en medalj till. SVERIGES SJUNDE. I grym konkurrens. Livet som svensk är härligt just nu.

Charlotte Kalla och Anna Haag är våra nya nationalhjältar. Småvuxna tjejer med ett sjujäkla driv som kämpade mot dessa övermänskliga tyskar. Fattar inte hur dom orkar. Vilket jäkla slit att pumpa sig uppför och nerför, tre varv vardera i en vansinig fart. "Det är bara att grisa på", som Kalla sa före loppet. Nu har hon både guld och silver med sig hem från sitt första OS.

För killarna blev det ingen final. Om Emil Jönsson varit frisk, så kanske… Men han fick öroninflammation – en barnsjukdom…! Dom är ju så känsliga dessa idrottsmän. Tål inte att man tittar på dem, nästan. När ersättaren Teodor Peterson ramlade på den andra sträckan och bröt staven gick luften ur en. Synd om Hellner. Nåja… det finns fler tävlingar kvar.

Och skidskytten Helena Jonsson gjorde det enda rätta i går. Gick ut på presskonferens och sa att nu är jag inte favorit längre. Varpå det gick riktigt bra i nästa tävling. Så var det sagt. Smart drag. Hon lade bara av sig favoritoket och funkar igen. Skönt, tyckte hon. Och jag med.

Taket skottat... och så blev det!

Ännu mera snö. Snart ser vi inte ut. Herredumilde.

Husbonden har gjort en heroisk insats. 70 cm djupa vallar låg på taket.

Men enligt uppgift gick det bra att gå i snön däruppe.

Vårverandan?

Här, till vänster bakom vinkeln,
brukar vi sitta i söderläge och vindskydd i februari-mars.

Det lilla nöjet har snöat in nu, så att säga.

I veckans nummer av tidningen Land skrevs stort om att det snart är dags för "Öppen trädgård", ett årligt evenemang då folk öppnar sina trädgårdar för besökare som får komma och beundra blommor och buskar. Hå hå, ja ja... Tämligen avlägset, om jag säger så.

I skrivande stund har vi minus 20,1 grader. Hörde nyss genom fönstret ett köldskott från skogen. Synd om träden... aj, aj. Har fotat trädgården efter senaste snöovädret som en ren dokumentation. Tre gångar hålls öppna nu, till fågelhuset, till baksidan och till grinden. Hundarna får uträtta sina behov där - vi orkar inte mer nu.

Grannen B röjde garageplan med traktor så vi kunde handla. Han kommer åter i veckan för att röja så vi kan hämta ved i vedbon - vi orkar inte själva. Frågan är hur sopbilen ska vända här i morgon...?

Man blir så vanmäktig. NÄR SKA DET FÖRSVINNA? Till midsommar? På ett vis är snövintern bra. Jag tror att homo sapiens mår bra av att känna sig liten och maktlös ibland. Det är sunt för oss uppleva att livet går vidare även om inte alla planer går i lås jämnt. Hmmm... det där taket måste kanske skottas...

Herreminje, dom gjorde't! Svenska skidlandslaget hjälptes åt på ett unikt sätt och fixade guld och brons i dubbeljakten. Johan Olsson drog större delen av sträckan och ledde ett tag med över 25 sekunder. Resten av svenskarna hjälpte till på "cykelvis" och KNÄCKTE PETTER NORTHUG. Vilken rysare!

En härlig känsla att se Marcus Hellner i överlägsen fart galoppera in på upploppet för att slutligen ta guld. Och Johan Olssons krafter räckte trots det myckna kämpandet till brons. Fantastiskt.

- Det är stort, det är unikt, jag har så mycket värme i hjärtat, sa en gråtande Per Elofsson vid målet och måste avbryta intervjun. Hellegod, den goe Elof som fick sin karriär ödelagd av Mühlegg i Salt Lake. Här får han i allafall vara med på nära håll tack vare SVT som tar vara på de bästa expertkommentatorerna. Vilken kväll.

Jag som skulle till att lägga mig. Nu måste man hålla i ett tag till för glädjesnacket i studion. Bragdguld...? Isåfall till hela skidlandslaget, tack!