Första etappen av fåglarnas avmaskning är slut. I två dagar har dom hållits inne på bara vatten och frö för att säkert få i sig avmaskningsmedlet i vattnet. Det smakade säkert inte gott, men är ett nödvändigt ont.

Idag festade vi alltså med läcker gurka, äpplen, clementin, nypon, kokt ägg och grodda fröer. Mums... det blev rusning till skålarna. Nästan som när den muslimska fastan Ramadan avbryts, tänkte jag.

Kanarierna var först på plan som vanligt men snart kom även astrilder, mås- och sebrafinkar fram och sist risfåglarna. Nyponen var förbehållna nymfer och papegojor, det är deras älsklingsrätt.

Sen öppnades luckorna som vanligt och dom strömmade ut. Oj, vilken njutning! Det har regnat hela eftermiddagen men dom sitter ute ändå. Nymferna duschar i strilregnet och övriga plaskar i badkaren. Säkert gott att skölja avmaskningsmedlet ur fjädrarna. Småfåglarna skiljer ju inte på bad- och dricksvattnet, så det behövdes nog.

Vi höstar i Fågelhuset. Pippisarna går fortfarande ut varje dag, varmt eller kallt - ut ska dom. Strömhopp ut genom luckan varje morgon, flyger ut och in hela dagen. Nacka sjunger långa serenader i skymningen och när lyktorna tänder hoppar de in för natten. Då går Hönsmamma runt och stänger luckor, servar en sista gång och säger godnatt. I kväll fick jag leta efter de små astrilderna med ficklampa i mörkret, men de var redan inne.

Den ljuvliga kanariesången fortsätter länge inomhus under kvällen tills det är dags att somna. Klockan 22.00 släcker lysrören och ersätts av nattlampa. Radion står på dygnet runt lite lågt. Det är så mysigt att höra radion lite lågt och se nattlampornas dämpade sken.

Papegojorna trivs också i sin stora voljär. Vi har ännu inte sålt de tre ungarna och dom ser till att det är hålligång. I dag njöt jag av att se dem kivas om en stor träbit. Alla ville gnaga och karva i den men det var "herre på täppan" om den där. När de var klara med det för dagen låg drivor av nya flisor på marken. Don hade med andra ord haft jättekul.

Det är så underbart att kunna se dem från köksfönstret. Där dröjde jag kvar en lång stund.

Nymfungarna är också kvar ännu. Vi har ju haft fullt snärj, men nu drar det ihop sig till leverans. Vi funderar på utbyggnad för nymferna... Bara funderingar än.

---

Vi minskar ljuset hos dem stegvis. Allt för att likna naturen. Under sommaren har de full belysning 15 timmar om dygnet. Nu i oktober minskar vi ljuset med en timme på morgonen. Likadant i november och ytterligare ett steg i december till 12 timmar.

I januari börjar vi öka dagslängden så smått och i februari drar kanarierna igång sina häckningsbestyr.

Nanny är sjuk och sitter i provisorisk sjukbur sedan i måndags. Nanny är en av de äldre kanariehonorna, mamma till våra första kullar. Låter gammalt men här har hänt så mycket på kort tid, så hon är faktiskt fortfarande en ungdom. Detta är inga ålderskrämpor.

Vad hon lider av är jag inte kropp att avgöra. Fåglar har inte samma anatomi som oss däggdjur, och små och känsliga är dom. Man är tämligen hjälplös. Lilla hjärtat har snörvlat och kippat efter andan, suttit uppsvälld och konstig. Jag vet inte vad jag kan göra för henne, annat än att observera och hindra henne från att sitta ute och bli kall. Alltså blev det sjukbur under en dygnetruntlampa. Nå, det blir väl nån lösning vad det lider, men jag avvaktar med att "leka Gud". Då får hon bli sämre först. Nu har hon slutat snörvla i alla fall, och äter gör hon.

Den nya fågelvoljären är nu befolkad hela dagarna. Först kastar sig kanarierna ut... plopp, plopp, plopp... det går undan. Sen kommer risfåglarna, hela gänget, lite mer tveksamt till en början men sen ökar takten. Det är ungarna som leder utforskningarna så klart. De är ju mest energiska och nyfikna.

I dag var till och med så celebert besök som astrilderna ute, de guldbröstade astrilderna. Deras vackra färger gör att de lyser trots sin litenhet. Det är de minsta fåglarna vi har, fem hanar (har inga bra bilder än).

Sedan flyttningen har kanarierna varit utan sin plaskdamm utomhus. Dom har fått åka in och duscha där, och det har dom gjort... jösses vad dom skvätter. Men nu blev karet rengjort från alger och utställt på marken. Jag hann inte ut förrän det satt fullt med kanarier i det tomma karet och väntade på vatten.

Och milda moster så dom plaskade. Karet var fullt av sex-sju kanarier som skvätte kaskader omkring sig. Dom älskar detta. Jag fick strax fylla på mera vatten. Trots att det regnade, dom är riktiga badnymfer...

Dagarna i ända plockas det gräs. Dom drar upp gräset med rötterna och äter detta. Vi kommer inte att ha någon gräsmatta kvar i den voljären.

Och Nacka har kommit i storform. Den skadade kanariekillen som miste två tår och plockade bort dem, teg och led men vägrade ge upp. Efter tre veckor var han återställd och sjöng igen. Han använder sin lilla klo med tumme och pekfinger på den foten och kan inte anses handikappad alls. Nu är han tupp i sällskapet och sjunger långa serenader, sitter kvar längst ute om kvällarna ända tills den siste gått in. Det är så roligt att se honom i full vigör.

Tjocka Charlotta är en rar liten kanariehona. Hon bara är. Hon har inte häckat nån gång. Gör inte skäl för födan alls. Hon bara flyter omkring i "mainstreamen".

Egentligen är hon inte särskilt tjock. Hon bara ser sån ut där hon sitter för sig själv och mår gott. Och när kanarier mår gott burrar de upp fjäderdräkten omkring sig så att de ser ut som små bollar. Tjocka bollar. Så där gör Charlotta för det mesta. Hon mår gott. Tror vi.

Klart hon är med och äter och plockar och duschar, hon som alla andra. Men om det är någon som sitter uppburrad och småmyser för sig själv så kan man ge sig den på att det är Tjocka Charlotta.

Det är såå skönt och roligt att kunna se sina fåglar inifrån köksfönstret!

Den nya voljären blev verkligen uppskattad både av fåglarna och oss. Vare sig det regnar eller vackert är kanarierna ute hela dagarna. De har börjat "klippa" gräsmattan så snart är väl den ett minne blott. Jösses vad dom jobbar. Mellan arbetspassen sätter de sig och sover en stund, ute eller inne. De har en sammanhängande flygsträcka på  över tio meter på längden.  Den del av voljären som ser rund ut är cirka fem meter bred. 

Nu har äntligen även risfåglarna börjat utnyttja voljären. Idag var tio risfåglar ute samtidigt, så nu är det snart full fart. Kanarierna tycks ta det för självklart, medan risfåglarna mest ser förvånade ut. Lika bra att de vänjer sig. Det är inte på låtsas, det är på riktigt och nu ska de ha denna framöver.

Strömhopp var ordet. Efter nio dagars internering var den nya voljären klar. Kanarierna har noga studerat tillkomsten av nytt hål i väggen så de fattade precis vad som skulle hända. De satt på kö. När luckan drogs upp blev det strömhopp ut i den nya omgivningen: Gloria Estefan, Pavarotti, Gretchen, Orange, Tjocka Charlotta, Nacka, Dammråttan, Musse, Greta Garbo, Helmut, Nacki, Googles, Minnie-Mini och alla de andra. På ett par sekunder hade de avancerat till den stora avdelningen för inspektion.

Det är kanarierna som är mest nyfikna och orädda. Vi förvånades något av att inga sebra- eller måsfinkar tog chansen denna första dag. Att risfåglarna skulle avvakta ett tag till misstänkte vi. 

De prövade alla grenar, kollade in var nätet fanns, hoppade i gräset, satt på stora stenen, plockade i jorden och strax hoppade de in igen... för att snart återkomma. Klokt att lära sig in- och utgång först!

Nu fick Husbonden lön för mödan. Vilken syn!

Trevliga bilder kunde man ta också, strax före regnet.

Papegojorna fick mycket att titta på och gladdes åt sina nya grannar. Och nu kan vi stå inne i köket och titta ut på dem... Vilken känsla! Det har vi verkligen saknat. Och är de på sånghumör gläntar vi bara på fönstret och kan höra dem inomhus. Wow!

Så här ser slussen ut. Man måste ju kunna gå in till dem utan att någon kan smita ut. Då har vi slussar. I det lilla utrymmet går kanariernas dörr till vänster och papegojornas rakt fram. Därigenom släpar vi stora träd och grenar till dem.

Oooo, jag är så upprymd... pappa ringde nyss om att han fått muntligt besked om servicelägenhet i Byhålan. Är oroad också... tänk om nåt fallerar... jag menar... man litar aldrig på nåt innan skriftligt besked. Men i alla fall... tänk... vilken lycka, vilken börda som lyfter från våra axlar. Inte för att vi haft så mycket besvär... men ORON. Servicelägenheterna ligger vägg i vägg med vårdcentralen. Det känns tryggt.

Nu väntar vi bara på skriftligt besked, sen... blir det jobb. Kul jobb! Men det är det värt.

Nå... jag skulle egentligen bara lägga in en bild från "internerna" i Fågelhuset där sebrafinkarna draperat en gammal torr björk med hirskolvar så att den är riktigt julgranslik.

Sebrafinkar har för sed att bygga och bygga dagen lång. Jösses vad de kämpar. Man får ibland se dem släpa omkring på de mest märkliga ting.

Det är först när hirskolvarna börjar bli renätna som de går att lyfta med för en sebra som är halv storlek i förhållande till kanarierna vid fröskålarna. Vi ser ofta att fåglarna klänger i grenarna för att plocka till sig de fröer som finns kvar i kolvarna. Naturlig sysselsättning då inte allt är serverat på fat.