Fantastiskt roligt att se fåglarna ute i voljären igen. Till och med Tjocka Charlotta har fått luft under vingarna. Det är inte alla stunder på dagen hon kan flyga. Mest sitter hon på golvet och flaxar ibland hjälplöst med vingarna. Men varje gång jag nämner A-ordet lyfter hon, idag har hon farit ut och in flera gånger. Och hon såg så nöjd ut! Vi strålade ikapp.

Mellis är kvar i sin ensamcell, av lätt insedda skäl har dagen upptagits av andra problem. Samma sak gäller för städbehovet hos fåglarna. Det kommer fler dagar.

Lille Rusty är kvar på golvet men äter själv. Han tänker inte ligga någon till last, kan själv. Härligt att se dem begärligt vräka i sig mat och gå därifrån med mat i mungiporna.

Här sitter en liten nymfpojke och skäms. Han har varit lite väl kaxig i voljären och höll på att sabotera häckningarna för övriga par. Nu får han sona sitt brott och begrunda sina synder i ensamcell. Var tvungen att ge framför allt Pappi och Topsy ro. Det är sånt här som kan hända när man har djur i flock. Spelar ingen roll om det är hästar, hundar eller fåglar. Naturen tar ut sin rätt. I full frihet kan djuren inte tränga varandra.

Mellis som syndaren heter är singel och blev frustrerad av pågående häckningar inför hans ögon. Med mänskliga mått borde han tagit singelflickan Pärlvit till sig, vilken också visat sig villig, men han satsade högre. Ville klättra på rangskalan. Alltså satte han in stöten mot sin pappa Pappi. Och hur skadar man honom bäst…? Antagligen genom att försöka sno hans fru, för det var vad som pågick. Det gick till handgripligheter och var väldigt skränigt i ett par dagar.

Man hoppas ju alltid att de ska reda upp det själva, men den här gången var det övermäktigt. Det var så störigt att de andra inte fick matro när de skulle tanka mat till barnen i holken!

I morse fångades bråkstaken in och sattes på cell. Där får han nu lugna ner sig ordentligt medan vi funderar på tillfällig lösning under resten av häckningen. Han är väldigt söt och beskedlig just nu.

Kanarierna har varit ute två dagar i rad. Vinden blåser ännu snålt och periodvis känns det riktigt rått men gissa om dom njöt. Först satt de bara och lät vinden smeka fjäderdräkten medan de lyssnade på alla vårfåglar och tittade sig omkring. Så småningom drog de längre ut i voljären till det goda gräset. Och inte bara kanarier förresten, alla var ute... risfåglar, sebra- och måsfinkar, både unga och gamla. Lille Rusty som ännu inte kan flyga hade inte en chans och flickorna som ligger på ägg och ungar gjorde bara korta turer.

Nymferna har varit ute i nästan en vecka och papegojorna har haft samma möjlighet men nej... dom vill ha mer värme.

----

Hade det inte varit för häckningarna skulle de kommit ut tidigare, men man kan inte ha bekymmer för en massa ungar som drullar omkring och blir liggande på kalla marken. Men nu är vädret bättre.

Äntligen har jag fått den bild jag längtat efter. En djupdykning rätt in i boet hos fågelbarnen. Här ligger nya risfågelungar, snart en vecka gamla, precis lagom för märkning med fasta ringar. Just innan fotleden växer till. Senare går det inte att trä över ringen, och den ring som satts på kan inte tas av. Ringen är ett bevis på att fågeln är född i fångenskap och inte är vildfångad.

Ungarna är placerade längst in i holken. Området närmast ingången fylls med bomaterial så att de ligger väl dolda. Ögonen har ännu inte utvecklats och de vita näbbgiporna lyser. Det är den del på näbben som stelnar sist så att de ska kunna gapa stort vid matning. Ljusa näbbgipor syns även efter att de lämnat holken och så länge de matas.

Blåbärsris är kolossalt populärt att plocka med. Här sitter kanarien Rosa, men alla våra fåglar gillar det. Knoppar tar slut först, senare flisar de sönder de sköra små grenarna tills inget finns kvar.

Nya ungar har kommit ut hos kanarierna. Oranges båda ungar kände sig redo att hoppa. Inget kan stoppa en kanarie som vill ut i världen.

Först kom Grit (med glasögonteckning) sedan Panacotta (med pannfläck). Fjolårets Panacotta dog under trolig hökattack (sörjd och saknad) men vi tvekar inte att använda namnet igen. (Bild t.v Panacotta.)

Gretchens lille Rusty (= roströd på bröstet) hoppade han också. Ett syskon trillade (?) troligen ut alldeles för tidigt, den hittades död och ofärdig borta i ett hörn. Rusty tröttnade på att sitta ensam kvar och gjorde språnget. Styltar nu omkring på höga ben och med alldeles för korta vingpennor så han klarar inte att flyga upp. Han har fått sällskap av Oranges unge Grit. De ligger ofta tillsammans i ett hörn. Matas då och då av respektive mammor.

Grynet som kom ut för ett tag sedan och som var en sådan duktig flicka (tror vi, jag menar... duktiga flickor känner man väl igen) fortsätter att vara duktig. Man får tårar i ögonen när hon tittar till sina små kompisar i hörnet och försöker mata dem. Hon kan väl inte mata på allvar...? Hon är ju bara ett barn själv och lämnade "vaggan" för bara två veckor sedan.  Men hon iakttar hur mammorna gör och laddar sedan mat från skålarna och utför matningsrörelser mot de tiggande småttingarna. Urgulligt. (Bild - urdålig - på småttingarna)

Googles matar TRE ungar i sin tredje kull. Helmut ruvar målmedvetet och får vara ifred.

----

Nya risfågelbarn kläcks i andrakullarna. Åtta nya bebisar i två holkar. Ringmärkning om någon dag. Sparvpapegojorna hade härom dagen fyra ungar i en holk, sex ägg i en annan och minst fyra ägg i en tredje holk. Även hos nymferna har stora saker hänt: Pappi och Topsy har ruvat fram fem ungar som väser likt ugglor inne i holkarna.

Thomas med Lili&Sussi har nog slarvat i år. Av tio lagda ägg  såg endast två ungar dagens ljus för några dagar sen. Man gapade nog över för mycket när de "stal" Residenset från Pappi. Revirstriderna gav väl ingen lugn och ro och vem vet om de lyckats ruva alla äggen lika noga...?

Så här ser det ut när voljärens alla fåglar torkar efter duschen ovanpå risfågelholken under lysröret. Ibland blir det knôkafullt på taket så att inte alla får plats och då uppstår viss turbulens. Och handgemäng. Detta är den ena av våra två "torklådor", båda i fullt bruk. Under allt steppande på taken ligger risfågelhonorna och ruvar. En kull från vardera holken är redan ute, två nya kullar är på gång. Vi bara häpnar.

Grit har lämnat boet

Orange har äntligen fått fram en levande kull efter lång väntan. Hon startade först av alla honorna i år och ruvade fram en unge. Som dog. Nästa försök  sabbade astrildpojkarna som fick flyttas undan då de ville ruva hennes ägg.  Två jättefina ungar fanns i boet. I bild syns Grit (ännu en tokig variant på Greta-temat på grund av "mörka glasögonen").  

Grit hoppade ut i dag och stolpade omkring på höga ben. Ville inte för död och pina tillbaka till boet när jag försökte, skrek högljutt och studsade ut igen. Bra gjort!

Vacker måsfinkpojke från i  år.

Operation Rädda Helmuts Ägg har inletts i Fågelhuset.

Ett gäng busiga risfågelungar är fulla av energi och stör Helmut som ligger och ruvar på sitt fjärde bo för i år (4 ägg). En enda kull har hon fullföljt lyckosamt, de två andra har hon lämnat strax före kläckning. Helmut som är vår allra bästa kanariemamma har tröttnat på störningarna hon utsätts för. Helmut är för snäll. Tidigare var det måsfinkar som störde.

Nu är det detta glada och framfusiga gäng som av nyfikenhet trakasserar Helmut som ligger i boet bakom, halvt dold. När hon var ute för att proviantera och duscha såg jag i går fyra risfågelbarn leva rövare i boet och stampa omkring på hennes ägg...!! Så upplevde jag det i alla fall just då och fick kramp i magen av oro.

Nu gäller att till varje pris få dem att tänka på ANNAT. Idag hämtades storknoppiga syréngrenar, blåbärsris och färsk mossa. Mycket populärt och gav genast resultat. Dessutom ökas givan uppblötta fröer, hirskolvar... allt vad vi kan komma på för att få risungarna att syssla med annat. Hoppas det går vägen. Hon verkar målmedveten däruppe i hörnet. (bild: sebrafamiljen kalasar på hirskolv, fin sysselsättning för ungar.)

I fjol hade Helmut måsfinkar och andras kanarieungar liggande hos sig i boet och lyckades ändå få fram tre kullar. Varför vill alla ligga hos Helmut? Svaret är nog att hon inte säger ifrån. Andra kanarier får ligga ifred i sina bon, men Helmut får sällskap. Kanske måste man separera dem? Eller kan vi hitta på annat? Det är frågor som måste få sitt svar till nästa års häckning.

(bild: måsfinkpojke som redan spelar och har intagit den typiska päronformen som hör till då.)

Googles ligger tryggt i sitt bo och trycker så hårt på en förmodad andrakull att vi inte ens kommit åt att känna om hon har några ägg. Det visar sig snart. Hon kör bort alltför närgångna besökare.