Nu har Orange och Rosa gjort det igen! Bedårat matte så att hon smälter vid blotta åsynen. Rosa har aldrig gjort skäl för maten på annat sätt än att vara …just bedårande. Orange har skänkt oss ett flertal kullar, dock tveksamt i år.  Men man blir ju så lycklig av att bara titta på dem. Här satt dom alldeles intill mig när jag serverade supé i Royal Suite och poserade så lugnt och fint. Hellegod.

De fyra kanariebarnen som hoppade ut i går kväll är redan på pinne. Högt upp! Vi häpnar bara. Årets första! Vaddå hjälplösa..? Vanligen studsar ungarna omkring på golvet i nästan en vecka innan de tar sig upp, så detta har vi aldrig upplevt. För övrigt slits man mellan hopp och förtvivlan över hur det ska gå.

Har nästan glömt hur lång väntan känns när barnkammarbestyren är igång. Vi går där som kypare med handduk på armen och en till bristningsgränsen lastad bricka varje morgon. Idag blev det rönnbär, ärter, kokt ägg, gurka, äpplen, rivna morötter och nypon. Nya överraskningar i huset var dag.

Tre ytterligare kanariekullar verkar gå helt enligt ritningarna. Gulan och Gretchen har benäget bistånd av respektive fäder. Åh, det är sååå gulligt att se papporna hjälpa till, idogt och målmedvetet. Grit har däremot valt att klara sina själv och hon är en mästare på att köra bort fridstörare från boet.

Hur det ska gå med Grynets tre ungar "svältorna" är en annan fråga. Här var jag ett tag allvarligt bekymrad. Hon kläckte tidigt och matade tillsammans med en hane men sen kom en period då jag undrade om hon bara lagt ner. Såg henne aldrig i boet och det var långt mellan matningarna. Grynet var ute och levde loppan. Inget liv syntes i redet…

En dag samlade jag mig för att ta ut tre befarade "lik". I boet fann jag… tre varma, sprattlande och livaktiga ungar som dock hade förfärligt lite i krävan. Inget läge för avdagatagande. Saken fick bero.

Sen vände det. Grynet hittade tillbaka till modersrollen och matar nu lite oftare. Hoppet tänds på nytt för henne och "svältorna".

Helmut ligger på fyra ägg i nytt bo, såsom kanarieflickor har för sed. Dom flyttar till nytt bo andra gången och därför bör det finnas lediga reden när det pockar på. Annagreta har övertagit Helmuts gamla (vi rev ut det begagnade förstås) efter att ha misslyckats med sina fyra första ägg. Synd, hon som ruvade så träget. Vi håller tummarna för andra gången gillt, nu ligger hon där så trygg igen. Pricken är hennes trogne livskamrat. Han sitter alltid i närheten och matar henne så rart i boet.

Åhej, vad det gick undan… Den Vilda Bebin kastade sig ut när jag skulle se efter om dom fortfarande var tre i boet. Den fångades på golvet för snabbt återförande i boet men nej (!) det gick han inte med på. Han sprattlade å det värsta och fick igång sina syskon. Och vips var Tuvalisas tre ungar ute ur boet för att aldrig mer gå tillbaka.

De var kolossalt spralliga så det var nog i precis rätt tid. Dom kutade omkring och tog sig upp på grenar… yiiip, yiiip… ropandes på mamma. Hoppade som grodor när mamma kom… heltaggade, så att matningen fick vänta. Dom var så uppskruvade att det var stört omöjligt. Så företagsamma kanarieungar har vi aldrig haft förut.

Namnet på den vilde gav sig självt… Vilda Bebin. Han (nederst på bild ovan) går dessutom lätt att känna igen på den skäckiga färgen, beige på bröstet, vit på magen och vita vingkanter. En sådan har vi aldrig fått förut. Syskonen får väl hela Sprakfålen och Sprallan eller nåt sånt.

När Helmuts lille Solo (till höger) som varit ensam i boet fick se detta spektakel blev även han på hugget. Han fick lång svanhals och kikade ut över bokanten på vad som tilldrog sig på golvet. Reste sig upp och steppade på kanten, han hängde ut och plupp… där kom även han med en liten duns på golvet. Då blev det en väldig fart på alla mammor och pappor som undrade om det var deras ungar som kommit ut. Gretchen och Grit skulle prompt fram och titta liksom Grynet. Helmut som håller på att bygga nytt såg att det var hennes unge men överlät bestyren åt pappa Bruno.

Så nu är det fritt fram för Annagreta att ta över Helmuts bo. Hennes första häckning misslyckades ju men hon verkar ha hämtat sig nu för i ett par dagar har hon släpat in material och provlegat ihop med Helmuts lille Solo. Vid sista kollen i kväll låg alla ungarna tillsammans i ett hörn på golvet.

Det var längesen vi såg så här många nymfer samtidigt i fågelhuset (bild från januari). Alla trycker nu i sina holkar och kläckning pågår. Mellis och Pärlvit har en unge och två ägg, vad jag såg i morse. Pappi och Topsy har två ungar kläckta hittills. Nio ägg hos Thomas och flickorna.

Så det är på gång! Tyckte väl att de glufsade i sig uppmatningsfodret ganska ivrigt i går. I normala fall skulle jag inte fyllt på, men misstanken gjorde att jag smög ut i kvällningen med en extra portion. Den var slut i morse. Se där... djurinnehav handlar mest om iakttagande.

Risfågelholkarna har många ägg men inget kläckt, det handlar om dagar nu... Många risfåglar saknas oftast i flocken, de ligger därinne och trycker. Och man får som jag misstänkte använda en trappstege för att kolla holkarna. Bokolonin i Royal Suite är högt upp på väggen. Ser inte klokt ut när man står där och svajar.

 ----------

Hos kanarierna pips det livligt i bona. Det hörs genast när man kommer in i fågelhuset. Mammorna har bråda dagar och nu går det åt kokta ägg, vill jag lova. Fick fylla på där också i går kväll. Tyvärr har alla honorna i år valt bon som inte kan fotas från dörrspringan så det dröjer med bilder därifrån.

Grit har börjat mata! Annagreta har lurat oss... hon vände nog bara på äggen som inte kläcktes. Tog bort dem i går. Hon får samla sig och börja om. Hon uppvaktas flititgt av Pricken.

Senaste inredningsnytt i fågelhuset är de tre små reservburarna vägg i vägg med Royal Suite. Perfekt att ha tillfälliga gäster i, diverse bråkstakar som inte kan låta andra bon vara till exempel.

Varje bur har fått separata lysrör och man kan tända vilken avdelning som helst. Härvid slog Husbonden nästan knut på sig själv. Bottnarna kan tas ur för att använda två, eller för den delen alla tre, till gemensamt utrymme. Nu fattas bara lite inredning för att vara klappat och klart. De är 105 cm långa, 60 cm höga och 70 cm djupa. Vete sjutton om inte blå lessonparet, lille Fjortis och hans tjej, får flytta in. Ganska lagom för dom små kanaljerna.

För att tala om något trevligare än sprutor (föreg. inlägg) så tittar jag in i fågelhuset där Husbonden snart är klar med tre reservburar. Nu monteras lysrören. Nymferna som häckar vägg i vägg har legat lite lätt, kan man säga… när det har sågats som värst, men man får tro att ruvningen gått väl.

Kanarieflickan Gretchen har kläckt sina ungar och matar som sjutton. Nu hörs tiggläten från flera bon där ungar matas. Mysigt ljud. Men än är ungarna små, man ser ibland små sjtälkar sticka upp med ett gap i änden, kallar dem tulpaner. Grit som legat hårt lyfte äntligen på rumpan i vår åsyn och äggen räknades till fyra, hoppas det lyckas. Snart dags för att kunna ta några bilder därinne, hoppas jag.

Orange misslyckades med sitt enda ägg i Royal Suite men är på gång med nytt bygge. Hon satt en lång stund på min hjässa i kväll och sökte förgäves rycka hårstrån till boet. Det var så gott med de små fötterna i håret, kunde se henne i fönstrets spegling mot mörk bakgrund. Hellegod.

Vårt enda sebrafinkpar har inte fått till nåt än och blev så intresserade av kanarie-Grynets ungar att vi svårligen fick dem ut ur hennes bo. Och vad händer med såna filurer…? Jo, ut till nymferna i Royal Suite. Där finns en liten trevlig samling numera ;-)

Men den måsfink som envisas med att ligga i Helmuts bo, bland hennes ungar (!) vet vi inte vad vi ska göra med. Helmut (som är en hona) är alldeles för snäll. Hon får alltid sällskap av måsfinkar i boet, kanske är det samma varje gång. De kanske är väldigt goda vänner…

En äldre måsfink dog i förrgår och en dito sebrahane i dag. Lite ledsamt när det händer, men sånt är livet.

Dagen har ägnats åt viiiila. Vågade nu efter ingreppet äta tomater utan att skala dem, första gången på ett par år. Härligt. Tackar ödmjukt för bedårande snälla och medkännande kommentarer! I övrigt återvänder livet till det normala…

Drypande klimat har gett hög luftfuktighet i fågelhuset. Måste göras nåt åt. Vår dyra luftvärmepump ska visst kunna användas till avfuktare också. Testat den. Märkte ingen skillnad idag, men… vi gjorde nog fel. Nya tester i morgon.

Husbonden bygger tre reservburar i fågelhuset, något varje uppfödare behöver. Man har alltid tillfälliga behov av att plocka undan fåglar från kolonierna, inte minst när ungar ska säljas.

Äggläggningen i risfågelholkarna verkar klar, lång väntan återstår. Har satt upp kladdlappar för att ha koll. Lessonflickan Mamageno som störtade in i den nyuppsatta holken kvarligger med sina bestyr. Kanarieflickorna Grynet och Gulan matar, Grit och Gretchen ligger stadigt i sina reden.

En intressant notering: Kanariepojkarna matar i princip var sina honor i redena. Pricken passar upp på Annagreta, Muppen pysslar med Gulan, Bruno sköter om Helmut, Gretchen har besök av Lille Grå och Tuvalisa ses till av Nacka. Ungefär sådär… har nog rört till det lite med så många inblandade. Men det roliga är att hanarna INTE bråkar.

- Nu matar Annagreta!, meddelade Husbonden i går när han kom in från fågelhuset. Åh så roligt med våra förstföderskor. Nu har vi två; Tuvalisa och Annagreta. Vem kommer sen? Gulan och Grynet trycker hårt. Varje kläckning är STORA nyheter.

För att njuta av detta gick jag ut till dem vid niotiden. Då blev jag varse nåt helt annat…

Pipsillen, en gul ettåring, som hittills inte gjort väsen av sig låg plötsligt i Annagretas bo. Den nyblivna mamman var mycket orolig och tilläts inte komma tillbaka till sin unge. Pipsillen hade tagit över!

Öppnade dörren och hötte med pekfingret för att få bort henne. Fick göra så ett par gånger innan Annagreta verkligen kunde återvända och borra ner sig över ungen. Då… kom Pipsillen som en oljad blixt genom rummet, landade på bokanten med en smäll, glodde intensivt på Annagreta i en sekund, hoppade sen in och hackade hårt och frenetiskt på modern så att hon flydde för sitt liv.

--------

Pipsillen till vänster ihop med Pandora. Visst ser hon kaxig ut. Bilden från första bobyggnadsstart i januari. Hon var intresserad, men har inte lyckats bilda något eget. 

------------

Där brast det för mig. Fåglarna höll på att natta, det blev bråttom. Ut efter Husbonde och håv. Pipsillen infångades lugnt och effektivt och förpassades till Royal Suite där hon får begrunda sina gärningar bland nymferna. Hon är hur alert som helst och blev inte ett dugg deprimerad över detta. Hon får väl i all sin dar, bygga eget och para sig såsom brukligt är, tycker man. Detta aggressiva beteende har vi inte sett på någon kanarie förut. Man vet aldrig vilka instinkter som väcks till liv.

- Nu matar Helmut! I morse gladdes vi på nytt när Helmut (som är en hona) sågs mata något i sitt bo. Det är hennes tredje år som avelshona. Det här ÄR som att vara på BB varje dag. Nu är det verkligen roligt i fågelhuset.

---------

fotnot

Varför namnet Pipsillen? Jo, i fjol hade Helmut två pipiga ungar som utmärkte sig just p.g.a sitt enträgna pipande och tiggande. De blev Piplisa och Pipsillen, båda lika gula. Fick ringmärkas för att se skillnad.