Fem måsfinkbarn har lämnat sina bon idag. Två av dem låg uppe hos kanariehonan Tuvalisa som ruvar på egna ägg. De är så rara där de ligger. Måsfinkar är väldigt sociala. Men… läget förvärrades när Pappa Måsfink landade på bokanten för att mata sina små. Tuvalisa lyfte huvudet och avvaktade, sneglade åt höger och vänster, undrandes vad som pågick. Nä, den störningen kändes too much. Jag klev in för att lura ut dem, vilket gick bättre när Tuvalisa lämnade scenen. Jag fick lyfta ut dem, en och en. Oooo, de var så beskedliga och mjuka. De placerades längre bort på grenarna istället… och Tuvalisa återvände… tacksam.

Samtidigt kikade jag in hos Helmut som kläckt ett av sina fem ägg i andra kullen. Ungarna är så små, så små så de nästan får plats på en tumnagel. Ett livets mysterium.

I lessonvoljären ruvar gröna honan Mamageno sex ägg i holk. Dags för kläckning där också. "Blåan" (fantasilöst namn på blå hona) framlever dagarna i holk nr 13, ruvandes på en hemlighet. Hon valde en annan holkplats än sin vanliga vilket rörde till det för tredje lessonparet vilka ännu inte förlikat sig med detta faktum men börjar nalkas den sista holken, hus nr 12.
Även Fjortis och Elvira (lesson de också) har bröllopsbestyr i reservburen. Aha… hon tillbringar mycken tid i holken nu.

Det väser och piper i nymfholkarna. Pappi och Topsy har fyra läckra ungar i sin holk. Thomas och flickorna har tre bebbar som är lite yngre. Lillis och Isabell har inte fått till det ännu. Han har en överdriven respekt för far och bröder men vaktar holk och revir och tykar ibland till sig mot Pappi. Goda tecken. Isabell har gett upp hoppet just nu, synd på en jättetrevlig nymfa. Vi hoppas att vårsol och värme kan tända lustarna.

Vad som hänt Mellis och Pärlvit är inte lika roligt. De har tyvärr haft en liten olyckshändelse. Kanske man kan säga missfall…? De började så bra och lyckan stod högt i tak när första ägget kläcktes. Pärlvit såg så lycklig och koncentrerad ut och Mellis skrek ut sin bulletin om födseln.

Sen hände nåt så att de miste en och en halv unge. En halv…? Tja, vad kallar man det när en unge som håller på att ta sig ur ägget dör.

Vi tror det berodde på att bottenmaterialet inte var tillräckligt packat. Spånet hade glidit isär så att den två dagar gamla ungen och den andra som sånär kläckts gled lite för djupt ner i materialet och dog. Fåglar har ju inga händer att dra upp dem med :-( Samma öde drabbade det tredje ägget som inte blev färdigruvat. Suck… Det värsta är att det nog var vårt fel… buhuhu. När vi var tvungna att avlägsna de döda och packa om materialet utbröt sorg och förtvivlan hos paret (bilden).

Pärlvit har haft en djup depression i någon vecka och ville ingenting. Hon var riktigt nere. Mellis blev näst intill desperat och försökte sno Pappis fru Topsy när hon var ute och luftade sig mellan matningarna av sina ungar. Det såg för roligt ut. Han larmade i örat på henne och försökte stila sig. Topsy som har både man och hel familj i egen holk tittade Mellis rätt i ögonen och såg mycket förvånad ut, typ; "Är du inte rätt vaccinerad". Sen ruskade hon på sig, körde ner huvudet mellan axlarna och vände sig åt annat håll. Obetalbart.

Nu har Mellis äntligen fått in sin Pärlvit i holken igen. Det tycks som hon lagt nya ägg. Båda turas om med vad som liknar ruvning. Nu stör vi inte med att ens tjuvkika, dom kan ju få för sig att vi ska ta äggen. Därmed kommer Mellis och Pärlvit lite efter de andra, men hellre det. De är så glada när de har något meningsfullt att ägna sig åt. Vi håller tummarna.

Måsfinkarnas ungar börjar bli klara i första kullen. Nu handlar det väl bara om dagar före Stora Språnget ut till verkligheten. Små fågelbarn har just dessa ljusa näbbgipor som syns så bra på bilden. Näbbgiporna hårdnar sist eftersom de ska kunna gapa stort så länge de matas.

Näbbgiporna syns bäst på mörkfärgade fåglar.

Här sitter kanarieflickan Whitney (Houston) nyligen utkommen från barnkammaren (och är det en hane får det gå). Hon har en av de mer intressanta färgerna för året. De tofsar som eventuellt syns är bara "valpull" för vi har inga kanarier med tofsanlag.

Nu blir det bilder idag. De säger mer än tusen ord. Det kryllar av kanarieungar överallt just nu.  De flesta blir svartgrå eller beige, ser urtrista ut och är omöjliga att särskilja. De blir mer eller mindre bruna/brungröna senare. Man blir så glad för varje broktendens som Helmut, till höger. Kolla ögonbrynet!

Grit som fortfarande matar fyra ungar i boet har börjat leta plats för nästa bygge. Det gäller att böja i tid, det som krokigt ska bli.

Grit häckar för första gången i år så hon har redan gjort "rätt för sig".

Husbonden och jag myste ikapp idag. "Tänk vad vi har det gott med våra fåglar", sa vi till varann där vi stod och räknade in alla bebisar. Dom är så duktiga. Fort upp på pinnarna och några är redan nere vid matskålarna och petar i maten.

Ringmärkningarna har gått bra. Flertalet ringar sitter kvar på ris-barnas fötter. Några har pluppat av på grund av att alla barn i en kull aldrig är exakt lika gamla. På med ringarna igen fort, fort.

Ytterligare tre kanarieungar hoppade ut idag, varav en vitbrokig. Detta gör tillsammans tolv ungar hittills, och fyra är kvar i bo. Det motsvarar fjolårets hela resultat på kanariesidan och vi har redan sex honor på nya ägg. Kära nån…

Det är så himla roligt att studera barnen. Så tafatta och utsatta i början, men snart självständiga.

För övrigt var det shoppingdag. En vända efter fågeltillbehör och en till Byn för egna tillbehör. I morgon öppnar en ny affär i Byn som vi bara måste besöka. Kanske kika in på en konstutställning också. Riktigt vårväder med rejäl dagsmeja hela dagen, men snö med stora flingor på kvällen. Men nu är våren på gång. Det går åt rätt håll.

Måsfinkarna är mycket hemlighetsfulla i fågelhuset. De ligger stilla och smyger i sina bon med ungarna. Här finns fyra som snart börjar likna nåt. Mamman är bedårande omsorgsfull. När en "fara" närmar sig trycker hon hastigt och ungarna följer beteendet. Till slut blev det en bild där ungarna syns.

Ringmärkte tre kullar risfåglar i går. Det går bättre och bättre. Förr mådde jag direkt illa av att störa föräldrarna med att stå och gräva i deras bon. Men faktum är att det går bra. Föräldrarna flyger till bortre hörnet och avvaktar lugnt och tyst. Vi jobbar också lugnt och tyst och det verkar som om de vant sig vid att vi kontrollerar bon, ägg och kläckning likaväl som att vi ringmärker ungarna. Alla ungarna är ju kvar när de återvänder och lika pigga och friska som innan.

Under dessa koncentrerade pysselstunder surrar kanarier nyfiket runt våra huvuden och kikar på vad vi gör. Dom studsar runt våra fötter och passar på att äta och tycker inte att detta är något konstigt alls. Kanarier är så ljuvliga.

Sju kanarieungar har hoppat ur boet. Grynets tre små "svältor" har växt till sig och var på golvet i morse. Det märktes redan i går att nåt var på gång, för en av ungarna stod upp i boet (bilden). Gulans två ungar har också gjort stora språnget i dag. Tillsammans med Helmuts unge och Tuvalisas tre häromdagen blir det nio ungar. Gretchen har sina tre kvar, liksom Grit. Gulan har fyra ägg i nytt bo, och Grynet har tre liksom Tuvalisa.

Helmut (som är en hona) har lagt fem nya ägg i nytt bo (bilden). Hennes enda unge fick namnet Helmer. Tänk om också den är en hona…! Med det namnet… När ungarna låg i bo matade hanarna i var sina utvalda bon men när ungarna har lämnat boet matas de av vilka hanar som helst. Intressant. Vet inte om detta är gängse sedvänja hos kanarier, men hos oss funkar det så.

Detta fenomen har vi inte sett förut eftersom vi tidigare bara haft en hane till alla honor. Men i år var honorna fler så vi chansade med fler pojkar, vilket gått över förväntan. Man lär sig ständigt nya saker.

Det blir inte många kanarieungar som kan döpas i år. De flesta blir bruna och är som ungar trist och intetsägande grå. Helt utan kännetecken. Svårt att sätta namn på, man känner helt enkelt inte igen dem. Vilda Bebin var ett lysande undantag.

Risfåglarna kläcker sina ägg nu. När man kommer oanmäld ses de små söta "gummorna" kika ut bakom gardin i sina små hus. I går märktes årets första risfågelungar vilket är en grannlaga uppgift, de små mjuka benen och fötterna måste behandlas med varsamhet. Ungarna förses med slutna fotringar som träs på vid 7-9 dygns ålder, annars hinner fotleden bli för grov. Av åtta ungar i en holk kunde vi bara märka sex, två ungar var ännu för små. Vi får vänta nån dag, annars trillar ringarna av.

Fågleriet tar sin lilla tid om dagarna, särskilt i häckningstider som nu. Förberedelser med mjukfoder som hackade kokta ägg, rivande av morötter mm tar väl en kvart för två pers, dubbelt så länge för en. När vi är två tar morgonpysslet hos fåglarna 45-60 minuter och då handlar det mest om att byta vatten, fröer och mjukfoder, diska badkar samt vissa skålar. Samt viktig inspektion och journalföring. (Flertalet skålar tas in i huset för handdisk.) Är man ensam tar pysslet en och en halv timme.

När pippisarna ätit frukost och matat alla ungar kan vi återkomma för att t.ex märka ungar i holkarna under någon halvtimme eller för lättare städning. Framåt kvällen är det dags för service igen. Byte av vatten och mjukfoder kan gå på en kvart om man har bråttom. Just nu när alla kläcker och matar går det åt fyra kokta ägg om dagen.

Det är en lugn hobby, man måste inte passa exakta tider, mår man inte bra kan man skjuta på det en stund och man måste inte vara klar till ett viss tid. Man tar det i lugn takt och kan avbryta när det krävs och… det är inget tungt jobb.

Bilden till höger visar en färgvariant kallad "silver". Vi sparade på Silva när hon dök upp, just för att vi blev förtjusta i färgen.

fotnot

Fåglar som finns på CITES-listan betraktas som hotade och måste ringmärkas som bevis på att de verkligen är födda i fångenskap och inte är vildfångade. Av våra fåglar är risfåglarna de enda som finns på listan.