Nyfiken i en strut måste förstås testa nya appen från LRF som skulle hjälpa oss scanna streckkoder och visa vilka varor som var svenska. Stor nyhet på Rapport idag när den släpptes. Himla bra grepp! Detta kan bli bra, sa jag. För vi vet ju att svenska konsumenter EGENTLIGEN vill ha svensk mat och svenska bönder.

Och vi vet ju att de stora matkedjorna ’krigar’ mot oss genom att göra innehållstexter allt mindre och allt luddigare, och att man medvetet lurar oss genom att sätta svenska flaggor på maten osv… Gudarna ska veta att den behövs!

Hoppfullt scannades så kylens matvaror. Entusiasmen sjönk allteftersom. Den ”kände inte igen” egna varor från lantbrukskooperativet, som t.ex Arla…! Ibland tummen ner, ibland upp, olika gånger. Ibland funkade inte scannern. Förstår ju om inte alla varor uppdaterats så här i början, men då borde den sagt ”känner inte igen” vilket fanns som alternativ. Många liknande erfarenheter kunde sen läsas på LRF:s sida redan första dagen. En del riktigt sura.

Men initiativet är helt ok. Jag gillar det. Lovvärt om det kan rädda några svenska bönder för framtiden. Man får väl ge sig till tåls. LRF får jobba vidare på saken och till slut blir det nog bra. Och appen är gratis, så ingen skada skedd.

När bilar blivit allt stöldsäkrare har istället bilnycklarna blivit ett kärt stöld- och rånobjekt. Och var förvarar man bäst plånbok och annat som ska skyddas mot ficktjuvar? Jo, i byxfickan.

Försök med det…. Lägg bilnyckeln i en trång byxficka efter att du låst bilen på parkeringen och det händer grejer… Det fjärrstyrda centrallåset låser upp sig vid minsta tryck på nyckeln i fickan. Ett moment 22.

Mysteriet med oväntat låst bil i garaget fick sin lösning. Jag har ofrivilligt råkat låsa - eller låsa upp - bilen om jag haft nyckeln i handen när jag stängt garagedörrar, burit kassar eller andra naturliga manövrer i livet. På så vis har jag förbryllad kommit fram till en olåst bil som borde ha varit låst...!

Saken kom på tal hos vännerna idag. Nyckeln testades genom fönstret på andra våningen och ner mot bilen 30 meter bort. Klick… jodå, det funkade!

Nyckeln måste alltså bäras försiktigt i nypan tills man kommer ur fjärrzonen från bilen. Och det är långt. Först när man kommit ur den kan nyckeln åter hanteras utan risk för upplåsning. Bäst att snarast testa fjärrgränsen!

Vän av ordning undrar nu… VARFÖR måste nyckeln fungera på 30 meters avstånd (eller längre)???? VEM har behov av att gå 30 meter bort innan man låser bilen? VEM behöver låsa upp bilen 30 meter innan man nått fram? Ännu en typiskt manlig leksaksuppfinning med fel resultat.

De första fjärrstyrda låsen hade kortare och helt lagom räckvidd. VAR det VERKLIGEN helt nödvändigt att förlänga detta? Detta idiotiska (och dyra!) leklynne har försämrat den stöldsäkerhet som efter kostsam teknisk möda byggts in i bilen. Hur tänkte man egentligen här?

”Du kan hälsa Gubben att det han ska ha mellan benen, har vi hittat nu! Den låg i ladan.”

Sen bröt Väninnan och jag via telefon ut i skattparoxysmer en lång stund över denna interna lustighet. En tvärslå till deras utebord som vi vinterförvarat hade saknats vid montering på balkongen. Det var då för väl, nu kan bordet stå upp igen.

Då vi, något andtrutna, hämtat oss från detta kom nästa attack. Efter sina första facebookövningar hade hon råkat gifta sig TVÅ gånger, varav den sista i går…! Visst är livet i cyberspace spännande...

Idag prövades av en slump ett nytt matställe för lunch. När ärenden i Grannbyn hamnar mitt i lunchstängningar bör tiden nyttjas väl. Dock den mörkaste restaurang jag någonsin sett! Detta ’skumma’ ställe, en gammal nedlagd biograf med mörkbruna väggar såg nattsvart ut - trots dagsljus. Så mörkt att det var svårt att hitta själva maten. Husbonden tog bruna bönor och fläsk, enklast så.

Salladsbuffé för min del – vilken knappt kunde urskiljas i dunklet. Inga skyltar visade på innehåll i skålarna. Kände igen rivna morötter, gurka och sallad. I övrigt mest svamp, ärter, bönor, paprika, apelsin, sparris…. allt min tarmsjukdom inte klarar. De' e' mycke' fibrer nu… Trevade mig slutligen fram till lite ”gulasch och ris” och öste upp.

Vid bordet, med lätt dvärgkänsla (alldeles för låga stolar), ägnades måltiden åt att pilla bort svamp (igen) och paprika (igen) samt grova lökstrimlor ur gulaschen. Återstod två (!) små köttbitar. Smakade bra så jag fyllde på igen. I mörkret missades kyckling och tonfisk som enligt ’plejsets’ hemsida skulle finnas.

Hemkommen fotades vårtecken ute i stormen. Minsann inga dunkla motiv där. Yttepytte narcisser som lyser upp även det mörkaste hörn. Videkissar mot klarblå himmel. Läcker vallmoblast som ger förhoppningar. Och… lyckan är en egen grushög… där lyste tussilagons små solar. Grodrommen i fiskdammen. Minsta vedhögen. Samt vintertrött växthus i väntan.

Och när elementet i badrummet gav upp efter 20 år hämtades reserven från övervåningen. Ett provisorium där man får dra ur sladden för att kunna stänga dörren.

Elementärt, Watson; vägrar sitta på iskall toa.

Nu är det slut på frossandet. Hemvändarna har lämnat vår utfodring och dragit vidare. Under en dryg vecka var här fullt hus. Ett 50-tal bofinkar och lika många bergfinkar samsades gott med ett 15-tal grönsiskor och våra vanliga mesar. De tycktes föredra fröerna på marken som vinterfåglarna sprätt ut (svårfotograferat med rörig bakgrund). Troligen fanns där fröer som blötts upp och grott, och det är extra näringsrikt och gott.

Fantastiskt att ha dem här så länge. Det visar hur viktigt det är att inte sluta med matningen för tidigt. Skön känsla att ha låtit dem äta upp sig innan de drog vidare. Roade mig med att lista alla arter som var stamgäster under dessa dagar, och nästan alla kunde ses samtidigt: steglits, bofink, bergfink, grönfink, gulsparv, grönsiska, entita, talgoxe, blåmes, svartmes, pilfink, nötväcka, hackspett, skata samt nötskrika (om nötter serverades).

Och plötsligt en dag är de inte här. Bara våra 'egna' bofinkar och grönfinkar som ska stanna just här i sommar med våra vanliga stannfåglar.

För övrigt finns tydligen vildsvin på bôggda. Har inte sett dem själv än (längtar) men grannarna har haft besök i sina trädgårdar intill husen där marken inte var så djupfryst som omgivningarna. Kanske fick någon av dem sätta livet till härom natten när vi hörde fyra skott avlossas klockan 01:15. Får man verkligen jaga så dags, tänker jag. Hur kan jägaren vara säker på att inte skadeskjuta då? Har för mig att tiden för jakt sträcker sig från gryning till skymning. Men vad vet jag...

Därtill har jag i dag lotsat Väninnan (72) ut på Facebook. Hon hade lockats av en sida där kusinerna huserar och talar om gamla tider. Se där... vi har alla våra motiv för att dra ut där. För eller senare åker man dit. Så länge man är nyfiken finns det hopp. 

Tranfinal vid Hornborgasjön och fotomässig totalflopp. En kamera med urladdat batteri…!! Nästan som när jag i redaktörsjobbet ställde upp 50 pers för en bild utan film i kameran.

Nåja, fotandet var inte viktigast. Vi skulle njuta och ta in stämningen. Ryckte i sista stund med mig lille Coolpixen för skams skull – ifall, ifall. Liten nog för att inte kännas betungande. Sen vägde även ’den lille’ onödigt mycket i obrukbart skick.

Vi visste ju att högsäsongen var passé - ’bara’ 6000 tranor. När jag filmade dem 2011 var de dubbelt så många. I gengäld upplevdes matmässa med närproducerat vid Trandansen. Mycket folk. Således i gott sällskap av befryndade naturälskare. Samspråkade med f.d fågelskådarpar från Borås. Åt grillad vildsvinskorv, onödigt fettdrypande om man frågar mig. Smakade och köpte andra korvar från bygden, samt såväl sirap och marmelad av havtorn som en ny sorts Biskopsost. Strutskött får vi smaka en annan gång.

I övrigt hölls någon slags sammankomst med halva Sveriges mc-förare under stoj och glam. Efter att ha parkerat vid bilarna, stått i ring runt cyklarna, skrattat och applåderat drog de vidare. Egendomligt.

Hornborgasjöns webbkameror och statistik är till hjälp för den som vill pricka in högsäsongen vid Hornborgasjön. Rekordet all time high var nog i fjol den 3 april med 26 500 tranor samtidigt vid sjön.  Endast ett tiotal häckar regelbundet vid sjön. Övriga drar efter några veckors rastning och mingel vidare mot sina myrar och mossar någonstans i Sverige och… ”bara tranorna vet vad som är hemma” som det så fint står i broschyren.

Mobilen tog nödbilderna. Och… man ska inte zooma före fotografering med mobiler. Bättre att förstora i efterhand. Highland cattle-djuren blev därför pixliga och fick ’konstnäras’ i photoshop till användbart skick.

Löfwings Ateljé besöktes som hastigast. Konstnären Göran Löfwing har ett fantastiskt ställe med utsikt över Hornborgasjön, utställningar, restaurang, hotell, julbord… you name it. Vi köpte en bricka och några kort med motiv ur hans stora produktion. Lägg märke till golven! Handmålad illusion. Effektfullt och billigt, men vilket slitgöra… i hela byggnaden.

Tänk att... alla andra kameror och filmditon hade laddats helt nyligen… bara inte den jag ryckte med mig i farten.

”För vintern har varit alltför lång, och sommaren kommer med jättesprång”… (Olle Adolphson, väl...?) Men nu är dom här... allihop.

Stararna har kommit. Våra starar. Känns igen på repertoaren. Staren är ju en härmfågel och starar från ett speciellt område sjunger på likartat sätt. Så visst, känner vi igen De Våra. Som vi har längtat… En hel liten flock kom samtidigt. For ut och in i de hemtama holkarna. Och det byggs visst redan lite lätt. Stararnas konsert börjar tidigt när solen börjar värma innan de drar ut på fälten om dagarna.

Ärleparet är också här. Vad gjorde vi utan dem? Ett kärt sällskap när de struttar omkring på gräsmattor, fågelhusets nock och alla andra favoritplatser de har. Jag önskar alla människor ett eget ärlepar om sommaren.

Och Humledumle damp ner i krokusen idag. Hungrigt fumlade den runt i frömjölet. Såväl på rätt köl som upp-och-ned. Hoppas det fanns energi att suga i sig av.

Och av grodornas nattkonserter vid dammen har det redan blivit en stor romklump.

Lika förunderligt varje år. Man längtar sig tokig och när allt återkommer undrar man hur vi kunde klara oss igenom vintern utan allt detta.

Ibland bor man för nära för att se det som är uppenbart. Vid en tripp till grannkommunen Vårgårda sågs på avstånd denna vackra skulptur. För mig stod det genast klart vilka den föreställde: Bröderna Fåglum, såklart. Brödrakvartetten som på 1960-talet hörde till världens cykelelit.

Trots många besök i Vårgårda hade jag inte en aaaning om den här. Skulpturen är gjord under åren 1999-2000 av Bosse Anås och ett par stora gravyrplåtar berättar om Fåglumbrödernas alla framgångar i tur och ordning. Tråkigt nog saknas en av bröderna med cykel på stenstoden. Urtrist egentligen, men skulpturen är vacker ändå. 

Bröderna fick Svenska Dagbladets Bragdguld 1967 för VM-segern i lagtempo, vilket sedan upprepades två gånger i rad, 1968 och 1969. Skulpturen högst uppe på sitt granitblock står på Murartorget i Vårgårda. Fåglumbrödernas framgångar redovisas bland annat på Wikipedia HÄR.

Nöj dig med tre saker om dagen! Det är psykologers råd till stressade personer som inte tycker sig räcka för alla måsten.

Började med deklarationen. Sydde i den tappade knappen till skinnjackan (träligt). Välkommen paus med samtal från en vän. Under samtalet siktades med dimsyn något som kunde vara steglitser vilka såg ut att vilja till fågelbordet. Med de varma vindarna kommer flyttfåglarna i stora skaror och mellanlandar vid utfodringsplatser. Viktigt att inte sluta med maten för tidigt.

Steglitser! Jisses, dem har vi inte haft här förut… Slog på Stora Larmet med blåljus och allt… fick in Husbonden i huset för att ge rariteterna en chans. Vi hann inte mer än in så var de framme. Två stycken, säkert ett par. De bara vräkte i sig mat under någon timme. Störthungriga. Fågelskådning i stort som smått från fönstret. Steglitser, bergfinkar, grönsiskor, hur många bofinkar som helst, svartmes… you name it. Kameran gick varm. Halvlyckade bilder, ehuru minnesrika för Lilla Huset.

Åter till knappen… suck.

Det var tre saker ja, Då ska man vara nöjd.

Steglitsen finns i nästan hela Europa. Häckar även i Asien, Kaukasus, Himalaya och Nordafrika. Hos oss mest i södra och mellersta delarna. En del av vårt bestånd flyttar i okt-nov till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars-april, andra övervintrar. Lever mest av fröer, helst från tistlar och kardborrar. Båda könen har samma färg. Har förr ofta vildfångats och hållits som burfågel i Europa, bland annat i Grekland och på Malta. Korsningar med kanariefågel har skett. Numera är det inom EU förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar. Fakta på Wikipedia HÄR.