Bloggar ute för första gången. En varm dag. Vill inte gå in. Grannens traktor tuffar på med sista hölasset. Vinden slår i parasollen och kalvarna ligger, om inte direkt vid mina fötter så åtminstone, några meter utanför staketet. Det svalnar av. Tröja på.

Höskörden är i full gång på bôggda. Dagens utflykt gav mig egna bilder på så nutida rariteter som höhässjor. Vi ställde oss på bromsen... vem vet om det var sista gången man hade chans att fota. Flera vyer prövades. Hässjor är arbetskrävande (säger en som prövat) men ger den ojämförligt bästa kvaliteten på stråfoder. Men ack, så sällsynt idag.

Färden gick till unga familjen för en titt på nya bebin som bara sov och sov. Ett mycket förnöjsamt barn, meddelar modern som just nu ”vill vara hemma med barnen hela livet” och nästan får hjärtsnörp av att behöva tänka på att lämna bort dem nånstans.

Medhavd mor-och-barn-bukett hade ånyo knutits egenhändigt. Randgräs, stjärnflocka, studentnejlika, gullnattljus, astilbe, salvia och daggkåpa ingick. Börjar få snits på det där nu.

Tvååriga Stella fick en liten 'storasysterspresent' - en axelremsväska med Pippi Långstrump på. Hon ääälskar Pippi just nu – en god förebild.

- Råttorna skriker på mat, hörs det nu från fönstret. Åh, kära nån. Här är man både blind och döv för tiden. Dags att dra sig inomhus för nu hänger regnet i luften. Tror visst att höet kom in under tak.

Jag är svag för ruiner. Det är nåt speciellt med dessa rejäla byggnadsverk som använts av människor i århundraden. Som trots bränder och förödelse stått pall för tidens tand. Där står de och vittnar om liv och betydande händelser för så länge sedan att det är svårt att föreställa sig. Ibland återstår bara grund och/eller eldstad. Ibland kan man faktiskt se hur de en gång sett ut.

Som vid Södra Härene kyrkoruin med troliga anor från 1100-talet. Platsen har utgjort en lockelse på mig i trettio år. Nu åkte Husbonden och jag dit med enbart denna som mål. Platsen är bedövande vacker, liksom ruinen. Rofyllt. En plats att vila i frid på.

Den vackra kyrkoruinen i Södra Härene ligger i Vårgårda kommun intill E20. En samlingsplats för bygdens folk i mer än 400 år tills den brändes under Kristian IV:s räder in i Västergötland 1612. Kristian skröt över att ha bränt över 3000 gårdar på sin väg. En ny och större kyrka byggdes på samma plats och användes i närmare 300 år tills blixten slog ned i ett åskväder 1905, varpå den lämnades åt sitt öde.

Hembygdsföreningen håller efter gravplatsen. Enligt inskription framgår att någon så sent som 1984 lät sig begravas här i en familjegrav.

Dörren från 1100-talet satt tidigare i S Härene gamla kyrka (ruinen) och klarade sig från branden. Den bastanta decimetertjocka dörren har troligen smyckats av kringresande munkar. Förvaras i S Härene nya kyrka, en av Västergötlands yngsta, byggd 1909-10, en kilometer från ruinen.

Så blev denna 'ruinsafari' äntligen av. Flera märkliga platser av liknande dignitet besöktes samtidigt i närheten. Återkommer till dem framöver.

Händelserika dagar. Kulturminnesexpedition till grannförsamlingen i går. Besöktes en kyrkoruin, en stor gravkulle, två hällkistor, en vacker kyrka och Sveriges största ek inom en mils avstånd. 150 foton togs, inklusive dem i egna trädgården, därav en ny (för mig) art vårtbitare. Som om detta inte räckte frös kylskåpet hemmave’.

Gräshoppan på bild tros vara lövvårtbitare (leptophyes punctatissima) tre gånger mindre än den stora gröna vårtbitaren (tettigonia viridissima) som jag filmade i september 2011. Värst så vetenskapligt det blev här då… Specialintresserade kan kika in hos Naturhistoriska Riksmuseet HÄR.

Kokardblomstret, gaillardia x grandiflora, som vårtbitaren sitter på är en favorit, en färgglad perenn med prästkrageliknande blommor, 40-60 cm hög, soligt och torrt läge, blommar juli – frost, halvhärdig, bör täckas. Förekommer i oändliga variationer, se Google bilder HÄR. Föredrar dem som liksom omges av en gul ring, just nu har vi en annan sort.

Sveriges största ek påstås vara 700 år, mäter c:a tio meter i omkrets, stod logotyp för Sparbanken och fridlystes 1946. Eken är ett minne från den stora kronoparken Edsveden vars virke skulle bygga konungens skepp. Parken har anor från 1200-talet som konungens skog. Enligt texten på en känd sten i närheten är inhugget tre kronor och en text: ”Parken Edsweden ahr 24 mihl långh och 14 mihl bredh. A:no 1695”.

Rötmånadsmysteriet kvarstod vid hemkomsten. Kylskåpet är inte trasigt – än. En jätteklump av is fyllde en stor del av kylplattan i bakre delen av skåpet. Men det fungerade och allt var så kallt det skulle vara. En jätteklump i magen… måtte det hålla till hösten åtminstone.

Kylen avfrostades (!) i morse. Allt viktigt ner i kylväskor med klampar. Avstängning… öppen dörr i någon timme… hjälp med smältningen tills allt var borta. Start igen och in med grejerna. Spännande mysterium i rötmånadstid. Följer utvecklingen. Första tecknet? Skåpen (både kyl o frys) är 13 år.

Så här års visar sig Sverige från sin allra bästa sida. Det är så här vi också VILL se det, med en levande landsbygd. Rapsfälten gör sig lika bra på nära som på långt håll. Linfälten kanske är bäst på långt håll när det linblåa blir som en lätt sky av dimma. Vyerna kantade vägen till Grannbyn i ärende att köpa mer rödfärg. Och tänk, att majs numera går bra på våra breddgrader. Så var det inte förr, men nu ses fälten ofta. Hoppas de inte är genmodifierade... 

Tillfälle gavs att fota kanadagässen som varje år häckar vid en stor gårdsdamm utefter vägen. De fick sex ungar i år som nu är lika stora som föräldrarna, men har mycket att lära när det gäller vaksamhet. Mor och far skyddar de stora barnen, och snart börjar flygövningarna.

Två pensionärer på SOMMARLOV gjorde en liten avstickare och fann de största silor jag nånsin sett. Strax intill satsas det på en enorm anläggning för 400 mjölkkor, vad vi hört. Bygget i full gång. Glad att det satsas i närområdet. Inte är det såna jätteanläggningar man egentligen vill ha, men om det är enda sättet för svenska bönder att hävda sig ekonomiskt så är detta bättre än nedläggning. Om jag får välja. Vi måste ju ha svensk mjölk!

I hundratals år har stockar tagit folk över Nossan i Vägatorp. Översvämningar och is var en påfrestande realitet. Den första kända övergången var en urholkad ekstock som med tiden blev rent livsfarlig och byttes till en provisorisk flotte 1682. En tid sägs också två hopbundna stockar ha använts, fastkedjade vid land i ändarna men i övrigt flytande på vattnet. Den bar tydligen inte mer än två personer i taget - högst otillräckligt när kyrkfolket i stora skaror skulle ta sig över till kyrkan. För att inte tala om livsfaran. Dödsfall och olyckor lär ha inträffat då. På 1780-talet byggdes en träbro om vilken det sägs att byggherrens häst trampade igenom redan första dagen. Trots detta användes den i över hundra år.

Den första riktiga bron, en järnbro från Vänersborg kom på plats 1914. Efter 90 års tjänst var det dags för nästa bro, den nuvarande i tryckimpregnerad norrlandstall, invigd 2004. En 14 ton tung pjäs som fraktats 110 mil från Kroksjö, Skellefteå.

Nossan rinner igenom hela Essunga kommun mot Vänern. Ett av få vattendrag som rinner mot norr, 10 mil lång. Anses ha ett av norra Europas artrikaste fiskevatten. I kommunen finns 14 broar, både äldre och yngre. Ett vackert och riktigt rart litet häfte ”Broarna över Nossan” gavs ut 2007.

Liten prins är född. Och morfar blev morfar för andra gången.

- Allt gick bra. Både fort och bra. 2680 gram, 47 cm. Född kl 8:58, utan smärtlindring. Är jättetrött, sa den nyförlösta och behövde sova. Fadern hann precis dit från jobbet för att vara med. Storasyster är hos vänner.

Borås lasarett var planerat från början, men var nu överfullt när det blev dags en vecka i förväg. Så det blev till att åka åt annat håll till Mölndal, på 'fel' sida av Göteborg. Men någon säng åt pappan kunde inte upplåtas då det bara vällde in fler som skulle föda...

Härom kvällen passerades ett trevligt ställe. Särdeles mysigt och roligt, menar jag som fortfarande lider av viss abstinens från farmartiden. Såna här födde jag upp då. Grisar är käcka djur med mycket humor och intelligens. Smånassarna är bedårande. Mödrarna imponerande i sin vaksamhet. Minnen att njuta av. Uppladdningen till YouTube tog två timmar! Hög tid för fibernätet...!

Nio suggor strövar fritt omkring med sina nassar på sommarlov. Stärkande lek och bus, gyttjebad, kollektiv samvaro, bökande i jorden och smaskande på alla läckerheter, lata dagar i solen. Lyckliga grisar. Så här borde alla grisar ha det.

Ett sommarnöje i all enkelhet för oss på landsbygden några kilometer bort. Många åker dit. Värdefullt för barnen att uppleva. Förresten, vem gillar inte bebisar… Bonden har måst sätta upp en skylt om matningsförbud.

Av 30 minuters råfilm i blåst återstår åtta minuter för oss som gillar grisar.

I dag har jag retat mig på texten i den gamla klämkäcka melodin ”Gå upp och pröva dina vingar” ur filmen Örnungar 1944. Åtminstone de inledande orden. Hörde den i morse. För första gången LYSSNADE jag faktiskt på VAD man sjöng. Och blev mäkta irriterad.

Hur kunde den gode Lasse Dahlquist skriva nåt så urbota dumt! Och HUR KUNDE folk sjunga den texten utan att skämmas! Så här:

”Sitt inte inne som björnen i bur
det är att slösa med livet.

Nej, följ med oss uti guds fria natur,
och stäm in i sången i jublande dur.”

… ”som björnen i bur!” Vilken liknelse…! Inte satt björnen i bur för skojs skull, eller för att den var lat. Hade den kunnat välja hade den förstås varit ute just i ”guds fria natur”. Om inte människan satt den där för att ”slösa med livet”. Björnens liv. Vilken horribel liknelse! Det är ju rena hånet!

Och tänk så många artister som sjungit den med glädje och skrattat. Och folk har sjungit med. Kanske till och med i Allsång på Skansen. Jag smäller av vid blotta tanken. Så fruktansvärt tanklöst och idiotiskt.