Har tröttnat på att flytta omkring mina gamla tunga pjäser från verkstadsutbildningen. Fotograferar för minnet och slänger sen. De väger kilon. En av de små sakerna (t.v) väger 8 hg. De andra väger jag inte ens. Det är bara too much. De börjar också rosta lite lätt.

Pjäserna är saker jag tillverkat i utbildningen till verktygsmakare. Ett skruvstycke, ett par kugghjul och några fixturer (mall eller verktyg som fixerar plåt- eller plastdetaljer för tillverkning, bearbetning eller mätning). De minsta har använts i fågelhuset som tyngder för att hålla fast lätta saker. Det var längesen. Dem klarar jag mig utan nu. Glömd bild (t.v.) inlagd senare.

Helt fantastiskt att jag fick den här fina utbildningen. Verktygsmakeriet är det verkliga finliret i verkstadstillverkningen - handlade mest om tusendelar. Bara provet för att gå vidare gällde ett filningsarbete för hand. Man skulle fila till en liten metallbit 100x25x10 mm (bild 9 o 10) och i denna fila upp tre hål av olika form med små, små filar – allt för hand. Ytorna skulle vara plana och exakta i vinklar. På tusendelen (0,001 mm) när. Den biten är av hanterligt mått och tyngd. Endast den sparas.

En fantastiskt rolig tid med borrning, verktygsslipning, svarvning, fräsning, planslipning, gängning, gnistbearbetning, mätning, programmering och tillverkning av kugghjul. Fick även utbildning till CNC-operatör på svarv och fräs,  samt CAD-CAM-utbildning. Vilka minnen. Volvo Flygmotor i Trollhättan hängde på låset när vi var klara.

Inte hjälpte det när 90-talskrisen var över oss - det svenska stålbadet. Konkurserna haglade och arbetslösheten steg. Och där var jag mitt i alltihop. Företagen blev sturska och talade allmänt om att ”man bara anställde folk under 28 år”. Jag var 40 (!) och 'stämplade' i elva år innan sjukdom tog över helt.

Det där var längesen nu. Bara minnen återstår. Bevarade i foton och blogg. Befriar mig nu från de tyngsta pjäserna. Och bördan lättar från axlarna. Det tummade exet av verkstadshandboken sparas också. Ifall man behöver räkna ut nåt... En gång var man en kugge i maskineriet.

”År 1901 den 22 maj blef denna sten rester till ett minne af herr Anders Johan Karlsson på Apelbacken, Malma. Mig till ära.” Så ristade Anders Johan i stenen som han vid 27 års ålder beslöt resa över sig själv.

Anders Johan (1875-1913) måtte haft självkänsla. Ingen falsk blygsamhet där. Att resa minnesstenar brukar vanligen överlåtas åt andra – men då kan man å andra sidan inte vara säker på att det blir gjort. Det ville Anders Johan tydligen vara. Och tur var det, han blev inte äldre än 38. Kanske kände han det på sig…

Tilltaget med den resta stenen retade hans jämnåriga så att de sköt prick på stenen. Anders Johan fick dra iväg med den till skogs för att dämpa känslorna. Men han lyckades sannerligen bli ihågkommen. Malma socken håller minnet vid liv, lokaltidningar skriver om fenomenet då och då. Själv gjorde jag detsamma när jag var lokalredaktör. Och nu hamnar det i bloggen, world wide webb.

Anders Johan bröt mark på sin arvegård för att odla. Stycke efter stycke plockades rent från sten. Den odlargärning som våra förfäder bedrev blev mycket värdefull för kommande släkten. Kanske var Anders Johan en av de få som insåg dess betydelse. Han samlade alla stenar i ett enormt odlarröse, där han också lät sig fotograferas omkring 1905 då han belönats av Hushållningssällskapet för sin gärning.

Högtidligt har han nedtecknat vilka år han odlat upp de olika tegarna. I en anteckningsbok från 1895-1907 står bl.a följande: ”År 1895 Odla Herr A J Karlsson, Aplebacken, Malma, Nämligen Den Märka Umma Landsvägen. Detta Warder af Mig Själf Pärsonligen Intyggat”. År för år, på liknande sätt. 1906 bröt han t.ex upp ”Den Wallmärka vid Tån Umma Stenmurn”.

Tänk så mycket fattigare vår historia skulle te sig utan dessa märkliga och originella människor. Den gamla bilden är scannad från min tidningsartikel i SkLT 1985. Häromdagen besöktes platsen för stenen vilken hembygdsföreningen flyttat fram från skogen, till odlingsröset som det ser ut i dag.  

Måste lugna ner mig. Häromdagen ett tjohej om bugeten i riksdagen - och ÄNTLIGEN får högerregeringen rejält motstånd. I kväll har vi som vanligt sett Arga doktorn på SVT som stångar huvudet blodigt i vårdsvängen å behövandes och felbehandlades vägnar. Han sammanfattade "nu vet vi åtminstone vad som menas med sluten vård".

Sjukvården har alltså stängt dörren för de sjuka. Man kommer inte till specialist trots flera remisser. Svepskälen var lika många som flagranta. I tidigare avsnitt har landstinget i Gävleborg skämt ut sig. Nu fick Västra Götaland schavottera. Vi har inte längre en sjukvård värd namnet. Bara det borde få svenska folket att tänka om i regeringsfrågan. Hjärnan kokar vid blotta tanken.

I skrivande stund går Debatt på tv och jag flydde fältet. Av hälsoskäl. Längesen man hörde så uppretade känslor. Äntligen fick högern på nöten för sina skattesänkningar från såväl fattig som rik. Yes... det händer nåt i samhället. Jag beundrar dem som orkar debattera så livligt - för det behövs. Själv får jag nästan sätta på mig hörselskydd för att inte koka över av stämningen.

Skön promenad i fortsatt torrt och soligt väder i dag. I skog och mark. Även här fann vi en stor beteshage med 'nya' kor, alltså inte dem vi ser daglig dags. Det var nog minst 100 djur i flocken, många kalvar. Prövade nya mobilens kamera men begriper mig inte på den. Har fortfarande inte orkat läsa manualen, men det är nog ett måste nu. Helt obehärskat tar kameran både film och seriebilder utan att jag bett om det. Och bilderna är onödigt pixliga. Vad kan då vara mer lugnande än små gnagare vid arbetsplatsen.

Hösten är här. Annan luft i kväll. Kyligt under fullmånen. Det varnas för nattfrost lokalt.

Musten sögs ur mig efter apoteksracet häromdagen. Efter två dagars vila kunde det inställda jobbet i fågelhuset återupptas. Årets finkungar märktes med färgade fotringar för lättare igenkänning. Samtidigt samlades hela flocken in för årlig koll av märkningar och kloklippning där det behövdes. En grannlaga uppgift. Man känner sig inte riktigt ledig förrän detta är gjort. Stor lättnad efteråt – för både fåglar och oss.

Först när ’apoteksvarorna’ hämtats från ICA-posten fick man lugn i sinnet. Men Kronans Droghandel – som tydligen läser bloggar – kunde inte avhålla sig från att maila ’goda råd’ om alla sätt på vilka medicin kan beställas. Jag kunde i min tur inte avhålla mig från att svara att jag ”redan kan ALLA sätt och utnyttjar dem, men att problemen uppstår när läget blir akut och inga apotek numera har lager. Detta är inte Kronans fel, det är SYSTEMET MED FRIA MARKNADSKRAFTER OCH KONKURRENS”. Frustrationen efter händelsen levde ännu kvar i mig så jag drog på med hela arsenalen, hehe. Trots att felet ligger i den förda politiken.

Apeln vid dammen har flyttats in i nymfernas utevoljär. Vi kämpar ständigt med att få levande stamträd in i voljärerna. Som inte fåglarna ska lyckas ta död på! Nu hade apeln blivit så stor att den faktiskt var i vägen, varpå Husbonden gjorde slag i sak. Två små björkar har även planterats hos småfinkarna.

Bara för att det är roligt lägger jag ut ett kollage av Stella-bilder i bloggen. Barnbarnet har varit och fotat för Rabalders höstkatalog. Nu ligger bilderna på nätet HÄR.

Den Ömma Modern har ju modellat i flera år för katalogen. Och när hon nu är hemma med andra spädbarnet har Stella nästan tagit mors plats... Nåja, inte riktigt. Mamma håller än för jobbet, men visst är det kul med en liten tvåårig linslus som stjäl allas intresse. Hon agerar glatt och följer varje instruktion. "Fota" är ett av orden hon använder.

Klicka så bilder bilderna större!

Inbjudningen som vi fick inför tvåårskalaset i somras (t.v.) är inte heller tokig. Vilken attityd...Man undrar om hon lärde sig allt detta i moderlivet...;-)

I morse startade en apoteksjakt i Lilla Huset av aldrig skådat slag. En tankelapsus hade gjort att jag plötsligt stod utan cortison när dosetten skulle laddas för veckan. VA..??!! Detta har aldrig hänt mig förut. Jag beställer ALLTID i god tid. Nu hände det ändå. Och det ska ALDRIG HÄNDA IGEN. Jag lovar.

Turligt nog upptäcktes slarvet redan i söndags varpå min dagliga dos av två kapslar kunde delas upp på två dagar. Med hopp om en lösning under måndagen… Vi har ju elektroniska recept.

Byns Apotek är numera Kronans Droghandel. Dess telefonkundtjänst svarade att medicinen inte fanns i lager där. Inte heller på Kronans i Vara, två mil bort.

Vilka andra apotekskedjor finns nu då…? Och på vilka orter…? Inget apotek berättar för kunden vilka apotek som finns i närheten – de KONKURRERAR ju! Och jag visste inte. På Internet berättade Hitta.se att Grästorp (2 mil), Vara och Alingsås hade apotek. Av deras namn och hemsidesadresser insåg jag att det var våra gemensamma statliga apotek - Det Riktiga Apoteket (tack och lov för det).

När jag trasslat med kundtjänstens knapptryckningar för att nå fram till en levande Människa kunde denne berätta att min medicin fanns i Alingsås, tre mil bort. Men då måste den reserveras för mig innan jag ville åka så långt. Det blev bråttom. Någon kunde ju hinna före mig… Här gick jag ut till Husbonden som förberedde ett tänkt jobb för oss i fågelhuset denna dag. ”Bäst vi ställer in detta, nu tar det tid…”, meddelade jag.

För att apoteket skulle ta emot min bokning per telefon krävs personlig kod. Har en sådan sen många år vilken aldrig funkat. Jag "kunde då beställa en ny via hemsidan", berättades det. Men apotekets hemsida har låst sig för mig vid inloggning med Bank-ID förut. Den gjorde så nu också. Moment 22 (medan tiden gick…)

Apotekets kundtjänst slussade mig till supporten som löste upp knuten. Ny kod beställdes. Och sen… kunde jag ringa (på nytt) och beställa min medicin i Alingsås. Som fanns kvar! Puh…

Allt som allt tog bokning med tillhörande strul TVÅ TIMMAR. Och efter en bilresa på SEX MIL (2 x 3 mil) hade jag medicinen i min hand.

SKA VI HA DET SÅ HÄR???

Det är oss ovärdigt att behöva jaga runt för att få tag i våra viktiga mediciner. Vi köper ju inte medicin för ros skull. Det är något man BEHÖVER för sin hälsa. Och det är SJUKA personer som drabbas så här. Hur många av de äldre och multisjuka är bevandrade i Internet och knappvalstjänster? Ingen hjälper till.  

SKA VI VERKLIGEN HA DET SÅ HÄR???

Det var verkligen bättre förr med ett gemensamt apotek som kunde förmedla tjänster sig emellan, och tala om var nästa apotek låg. Visserligen inte så många som nu, men vi visste VAR DE FANNS och de LÅG KVAR. 

Ge mig mitt gamla riktiga apotek tillbaka!

Sista chansen till sommarväder i lördags, spåddes det från SMHI. Vi är inga storgrillare, men bäst att passa på i alla fall… Det blev nog fjärde gången i år. Vännerna kom. Klyftpotatis och rökt fläskfilé intogs vid dammen i sällskap av vår patrullerande slända. Till grodans höstsång sögs det gottaste ur sista sommardagen. Och det var nog tur… Idag kom regnet.

Men morgonen var ljummen och magisk. Som om sommaren sa farväl med ett färgsprakande fyrverkeri i soluppgången. Hela omgivningen var röd… eller gul… eller orange… eller hur det nu var. Kunde knappt ta ögonen från detta ljus. Fönster och dörr slogs upp på vid gavel och kameran jobbade. Svårt göra verkligheten rättvisa. Också här fick man passa på, för det skiftade snabbt. Och slutligen… en regnbåge. En bra start på dagen.

Det milda och ljumma duggregnet var välkommet. Äntligen. För det finns faktiskt innesysslor att ta tag i. Har lite svårt att gå in när vädret är gott. Men nu blev tid för både fotvård och avfrostning av frysen på verandan. Efterlängtat.

Hösten är den tid då man startar nya verksamheter och nya rutiner… liksom startar om, och tar nya tag. Som kyrkoherden menade i kyrkobladet när han till och med önskade läsekretsen ”gott nytt år”.

För egen del har jag vilat, upplevt massor, laddat både batterier och minnesbank. Har förunnats en bra sommar - fri från sjukdomssymptom.  Nu känns det bra att starta upp, dra igång och börja om.

Med lite tur får vi en fin höst också, en mjukstart på den tuffa årstiden.

Nostalgifebern smittar av sig i gamla kompisgänget. Samtidigt som Eva-Britt var här hade den andra barndomsvännen Elisabeth lagt ut bilder på ’sin’ häst i bloggen. Så vältajmat! Vi är visst i bästa nostalgiåldern, ty strax hade hon hittat gamla bilder på mig och ’min’ häst Pojken.

- NÄR får jag se dem, stönade jag – grön av avund. Och strax hade hon scannat in och mailat. Gissa om hjärtat bankade lite extra när jag fick upp bilderna i datorn. Där var han, min goaste käraste häst. Vi var riktigt goda vänner. Det finns bara ett fåtal bilder på detta underverk av godhet, och jag vårdar dem ömt.

Tydligen skulle vi här försöka ta riktigt snygga bilder med lagården som lugn bakgrund. Noga med benställningen, under djup koncentration. Ganska nytt träns hade hästen fått också. Sen hade vi visst vandrat vidare för att fota ’min’ tjur – och mitt skötebarn sen kalvtiden – tjuren Ferdinand äh... Fredrik. Här ännu bara ett år gammal och fortfarande hanterlig utan nosring. Nej, jag är inte rädd på bilden, försöker bara få honom att stå snyggt. I skogsbrynet bortöver ligger vår sommarstuga.

Fjorton år och smal som en vidja… Enligt fotografen togs bilderna 1963. Förfärligt klädmode för tjejer. Man skulle vara ’damigt’ klädd – något jag hatade. Det ledigaste som fanns var väl skjortblus och så fick man hålla sig till det. Gud nåde den som klädde sig i herrskjorta. Jeans för tjejer var inte uppfunna heller. På bilderna har jag mörkgröna elastabyxor, såna där som fick ’knän’ så fort man fått på sig dem. Tack vare hällan under foten kunde man då dra och dra i byxorna uppåt för att sträcka ut dem igen. Avskydde dessa knän med följd att mina byxor ständigt var rullade uppe i midjan till en valk och mittsömmen nästan skar in i skrevet.  

Bilder på Eva-Britt och ’hennes’ häst Bozanova (Nova) medföljde. Såklart hade vi döpt om dem allihop.