28 grader är för mycket. Även i vanliga fall, men särskilt som förkyld. Medtagen och tungandad släpar man sig fram mellan olika platser i tillvaron. Mest inomhus. Hostande, snörvlande, nysande, öm både här o där. Bäst mår jag i stående - men det är ju omöjligt… en hel dag. Måltiderna blir knepiga. Ändå mås här bättre än i förrgår – särskilt efter att jag fann Symbicort som skrevs ut vid likartade symptom 2012. Jisses, vilken lättnad!

Kvällen har nu nått den nivå när det är svalare ute (23) än inne (24). Dörrar och fönster öppnas. Dofter från blommande trädgård förstärks om aftonen så pass att de kan anas även av sårig näsa. Just nu tacksam att korna inte går utanför – inga flugor.  

Trädgården besöks av så många nya fågelungar att vi inte hinner artbestämma alla. Olika och nya läten hörs från tiggande ungar i buskarna. Inte orkar jag fotografera heller. I fågelhuset har sista holken tagits ned, alla 18 risfågelbarnen har hoppat ut. Ovanligt lugna i år – tänk att sånt kan variera…

Och tänk så mycket planer man har inför sommaren… i all stillhet och ofta outsagt, men ändå. Och tänk så mycket som ställs på ända för en sommarförkylning. Förra gången höll det i sig i tre veckor – då var det november.

Lilla Huset har abstinensbesvär i väntan på kvartsfinalerna i VM. Av påtvingad trötthet och skov har även jag anslutit till tv-n kvällstid och sett fotboll. Märkligt bra matcher! Med opålitligt väder utanför har det passat ganska bra.

Gläds för övrigt åt kanarieungarna som en efter en lärt sig hitta maten, ta sig ut i utevoljären och gå in om natten – som de vuxna.

Rejäl förkylning i antågande med snuva och halsont (barnkalaset?). Gurglar i Vademecum två gånger per timme och snyter dessemellan. Hett citronte lindrar. Jag behövde inte detta också! Jag som aldrig är förkyld… måste vara barnkalaset. Hmm.

Rejält åskskydd har inköpts och monterats. Praktiskt taget bombsäkert… Består av tre överspänningsskydd som monteras i elskåpet och skyddar all el-utrustning i hus, lagård, fågelhus och vedbod. Allt utom telefoningångarna!

När fibern kommer till Lilla Huset under hösten går vi över till bredbandstelefoni via fibern – som inte leder ström och således blir säkert. (Teleledningarna ska avlägsnas minst en meter från huset, lyder råden.) Till dess drar vi ur routern som vanligt, det var den som lockade in åskan i datorn sist. Smakar det så kostar det… 10 000 kr för åskskyddet. För direktträff i huset hjälper det dock inte, men all utrustning skyddas, typ… tre luftvärmepumpar, kyl- och frysar och you name it.

Husbonden och jag enades som nya pensionärer i att fler och kortare månader vore att föredra :-)

Och kvällshimlen såg riktigt förväntansfullt orange ut uppe i molnen när solen dalade.

Två nya bebisar på hemmafronten… I dammen. Tänk, så glad man kan bli av ett par fiskyngel. De nya större fiskarna har just lärt sig att komma på inkallning… Vi plongar den vackraste melodi som kan frambringas på matplåtburken. Och vips kommer de förväntansfullt seglande från dammens bortersta vrår. Två gånger per dag. Kontakt är upprättad!

Sen står vi där en stund och umgås på distans. Räknar in dem, studerar hur de mår, olika beteenden och lynne. Och plötsligt fick vi se nåt bekant… ett par fiskbarn som måste blivit alstrade förra året av de gamla fiskarna, de som någon åt upp i vintras. Ynglen har alltså överlevt vintern, så små de var. Fantastiskt glädjande. Förstår inte hur tokig och blödig man blivit på gamla dar.  

Fiskbarn har vi inte haft på år och dag. Fiskar äter nämligen upp sin egen rom… tokigt, men så är det. Tidigare år hade vi massor av nya fiskbarn varje år. Guldfiskar föds svarta och övergår successivt till rött eller gult under sitt första år. Den där spräckligheten kände man igen direkt.

Ny hackspettbebis har vi också sett. Tur att föräldrarna hade fler ungar att ägna sig åt när skatan så snöpligt berövade dem en. Mamman var tillbaka i trädgården med ny pojke som matades med solrosfrön. Hon hämtade i fågelbordet, kilade fast i en trädstam, hackade ut innehållet vilket stoppades i ungens näbb. Glädje!

Hos Nils-Georg blir det inga ungar. Hon tryckte hårt över sina ägg under lördagens hällregn. Det bara vräkte ner, såpass att Husbonden i halvlek fick hämta plexiglasskiva och lägga ovanpå voljären. Dagen efter när det torkat upp ville jag se hur det var fatt därinne. Endast ett ägg kvar… Inget att spilla kvinnokraft på under så vanskliga omständigheter, tänkte jag och tog bort även det. N-G verkade lättad över att känna sig som folk igen. Det hade varit en pärs därute i blötan, förstod vi. Plexit ligger kvar ifall hon vill börja om.

Alldeles nyss förundrades man över att barnbarnet (Stella, då 1,5 år) kunde äta själv. Helt plötsligt sitter de och trycker i sig korv och bröd som vilken vuxen som helst;-) Åren går fort och barnens utveckling går ännu snabbare.

Morfar och jag anslöt till ännu ett barnkalas (Stella tre år och Oliver ett) med 14 barn och 20 vuxna. Livat och lugnt samtidigt, om jag säger så. Mitt i stimmet är det skönt att bara studera ungarna i deras lekar.

Det var kö vid Stellas spis och där bakades både kaka och glasspinnar (!) i ugn. Plattorna var upptagna med karotter. Luckor öppnades och stängdes, verksamheten var febril. Ett slags teamwork anades mitt i röran. Men det svänger fort… Plötsligt blir man bjuden på ’nybakad kaka’ för att bums uppmanas lägga den tillbaka. Stella hade mycket att stå i med kamraterna men hann med en kram till överraskad Morfar – som blev särskilt glad över spontan puss på hand:-)

De små människorna åt vid eget bord, lugnt och fint. Stella följde intresserat tårtljuständningen och sjöng med i hela ”Ja må dom leva…” Har tydligen varit på många kalas…

Presenterna var för många för att klaras på en dag, fick ske i etapper under två dagar! Tankar bland gästerna hördes om att barnen egentligen får för mycket numera, men… ”man vill ju inte komma tomhänt heller”. Så det har blivit..

Vi bidrog med kassaapparat och pall. Den förstnämnda blev enligt modern en formidabel succé. Särskilt över nästan äkta sedlar som medföljde. Vi valde en stabil modell från Lär och Lek i Malmö med hopp om hållbarhet.

Modern som också fyller nu fick traditionsenligt (andra året) hemmaknuten blomsterbukett* från vår trädgård. I år med elva sorter och så hög att vi fick skippa cellofanet – det räckte inte till. Florist blir jag aldrig, men kul är att välja och ordna :-) En lyckad dag som berikade livet.

* Buketten innehöll stjärnflocka, spirea, temynta, randgräs, daglilja, vit malva, gullnattljus, salvia, bergklint, studentnejlika och daggkåpa.

Hade egentligen annat på hjärtat idag, men WIFI trilskades. Inget funkade. Fick dra ur strömmen och starta om wifi på mobilerna, den ena efter den andra. Det tog timmar av frustration och inget begrep man av vad orsaken var. Nu är det emellertid över och natten långt framskriden.

För övrigt har jag aldrig sett Brasilien spela så dåligt som i kvällens VM-match mot Chile. De trillade, halkade, snavade, passade dåligt, tappade boll och jag vet inte allt. Sen blev det förlängning efter 1-1 och därpå straffläggning (dvs rena lottot) som Brasilien vann med ett nödrop. Det blir patetiskt när alla experter och fotbollsintresserade säger att "det var då för bra att Brasilien blev kvar i slutspelen - för VM-ets skull. Men det v a r synd om Chile". Underförstått att Chile var bättre och mer värd en fortsättning medan Brasilien inte var värda detta för sitt e g e t spels skull - utan för d e n  g o d a  s t ä m n i n g e n s  s k u l l... Stort spettacolo, säger jag.

Åskvädren väller in från västkusten. Klockan sex i morse blixtrade det till i närheten. Vid middagstid var det dags igen. Samt i kvällningen när jag stod i duschen. Vedhögarna - ja, det som är kvar av dem – betäcktes med presenningar inför regnperioden. Rädda vad som räddas kan. Husbonden fick in en del tidigare, men så fanns det sånt som behövde torkas längre. Inte regnas på!

Fågelhuset är städat. Vi fick ett infall idag. Lagom efter att kanarieungarna lärt sig flyga ut och in. Och lagom innan risfågelungarna lämnar holkarna. De vuxna fåglarna kan det här med städning nu. De flyger ut och håller sig undan medan det pågår. När det är klart hoppar de nyfiket in och gläds åt förändringen. Alla djur och fåglar gillar rena och städade miljöer. Det märks på marsvinen också.

Man är så himla glad för alla vilda fågelungar som kommit ut. Hackspettarna har hörts i Parken och även gjort nedslag vid utfodringen ifall, ifall… Vi matar sporadiskt om sommaren, för att inte tappa kontakten helt. Tack o lov har fåglarna annat att äta än att hänga här, men så ibland tittar de in.

Hackspettarna tjoade glatt och jag rusade in efter jordnötter. Fyllde stapeln och gissa om jag blev glad när jag idag kunde fota matningen inifrån kontoret. Genom fönstret, på långt håll och in under grenverkets grönska. Efter åskvädret dök de upp genomblöta och ruggiga. Och hungriga. Ungen tiggde och väntade tålmodigt. Mamma hackspett matade flitigt och jag fick flera bilder, mörka och eländiga… men dock.

När jag nästa gång kikade ut låg det något konstigt på gräset. En stolt och reslig skata promenerade förbi. Innan jag kommit ut passerades fönstret en gång till när ’den svartvita fågelsnapparen’ nöp tag i det som måste vara en fågel. Den försvann när jag knackade på rutan och jag fick fart under galoscherna.

Hacksspettungen låg med näbbet i marken, men rörde sig. Jag tog varsamt om den för att flytta in i ett buskage. Den höll stenhårt tag i gräset och skrek ut sitt hackspettslarm, "kieä, kieä, kieä"... utan uppehåll. Lade in den fort under pionerna. Undan skatans blick. Ungen såg inte alltför skadad ut och vingarna kunde röras. Kanske piggar han på sig efter chocken, eller så dör han. Jag kunde inget göra.

Nästa stund jag tittade till den låg den på sidan. Inget liv vid beröring. Död. Den ’svartvita fågelsnapparen’ måste ha knäckt nacken på ungen. Ett riktigt sorgligt slut på min tidigare glädje över matningen. Undrar om mamman var med när det hände. Stackars föräldrar, stackars unge, stackars alla därute inför alla faror. Hoppas paret har fler ungar i skogen. Suck…

Plötsligt slog det mig… Nils-Georg har inte setts på några dagar. Nils-Georg är en kanariehona (!) och sist sågs hon med bomaterial i näbbet. Honorna vill liksom inte sluta häcka när de kommit igång. Vet inte sitt eget bästa.

Vi antog att hon byggt någonstans i utevoljären. Letandet inleddes. Buskage röjdes – man måste ju kunna se dem. Till slut gav jag upp. Inriktade mig på att hitta henne död istället. Gav upp igen. När vi diskuterade ärendet sågs Tore komma ut från ett litet buskage intill nätet där jag redan lyft på grenarna.

Tore är hennes kavaljer. ”Aha… du ska se att hon ligger där” sa jag… Gick in igen. Lyfte på grenar, petade i gräset och se… där låg hon och betraktade mig med sin vassaste blick. När hon avvek konstaterades tre ägg – som hon får behålla. Hon har bara fått en endaste unge hittills. Stor lycka. Nils-Georg var funnen och vid liv! Från att ha varit saknad, befarad död och nästan begraven uppstod hon igen. Halleluja!

Platsen var särdeles välfunnen. Först ett tak av nedhängande stefanandra-grenar där bladen liksom lappar över varann. Sedan ännu ett tak av vildvin som slingrar sig allt tätare ovanpå voljären. Det ska nog klara en del regnskurar också, hoppas man.