Det var ännu mörkt vid morgonrastningen. Föga anade vi vilket drama som snart skulle utspelas. Efter mycket skällande blev det småningom tyst och tiden gick... Var är dom? Har den gamle stupat? Men herregud... han har gått ner sig i dammen! Utryckning...

Matte plogade sig fram genom snön i storstövlarna och ut på isen. Vaken som naturens krafter (bara -1,3) nu håller öppen fylldes på tvären av vår 105-åring. Han kom inte upp för alla höga snövallar runt om och var bekymrad.

"Ulrik, mamma kommer!" skrek jag i uppmuntrande syfte. Den halvdöve vred öronen åt mitt håll och inväntade hjälp. Jag sjönk på ett ställe där en svag is ändå bar, ställde mig gränsle över vaken och lyfte den nödställde ur sitt prekära läge. Puh...

Sällan har man sett honom så glad. I full galopp och med viftande svans for han iväg för att komma in i Lilla Huset. I värme och trygghet. Lycklig steppade han omkring och ville aldrig sluta. Tacksam för livräddningen. Flinade med hela ansiktet och ville kramas och pussas i oändlighet.

Varför varnade aldrig Sigrid? Hon slår minsann alltid högljutt larm om han är kissnödig, har halsbränna eller andra behov som bara hon ser. Hon sa inget denna gång. Hon uppfattade väl aldrig faran. Men halsbränna... det är värre det ;-)

Det snöar och snöar. Snödjupet på en trave med uppallade pallar är 50 cm och ser hur löjligt ut som helst. Uppskottade vallar är midjehöga, dvs en meter och gångarna blir allt smalare. Och det snöar fortfarande… Uthärdligt tack vare endast en minusgrad, men guuud så trist och ledsamt det nu är. Till och med Husbonden har tappat geisten och det vill inte säga lite. Man går liksom i väntan, bara. Blogglusten är borta, ja lusten till det mesta faktiskt.

Vinterfåglarnas mat är nu slut i skogarna, meddelar expertisen, så nu MÅSTE vi hjälpa till. Inte längre bara för skojs skull. Några som också har slut på maten är rådjuren. En get med årsunge söker sig till fågelbordet. Såg dem i Parken idag. De rörde sig så långsamt. Sög på några slykvistar och såg allmänt vilsna ut. Vad göra?

Kan inte stå här och se dem svälta utan att göra något, tänkte jag. Och kom då på att vi har två gamla höbalar kvar från förrförra året. Genast pulsade jag iväg med en hel bal och la därute. Det kändes bra. Hoppas de står där i natt och äter sig mätta.

Bönderna som verkligen har hö borde lägga ut till dem. De borde ploga upp remsor på åkrarna så att de kommer åt lite bete. Ser ingen som gör varken det ena eller andra. Rådjuren är nog trötta på att sparka rent själva nu. Och jägarna som brukar lägga ut äpplen till lockbete när det är jakt… var är de nu?

Vänninans Äkta Hälft är på sjukhuset för misstänkt stroke. Ja, en fot bar sig så konstigt åt. Han är röntgad i huvud och lungor och ska röntgas på halsen i morgon. Vi hämtade bilen vid vårdcentrum, hjälpte Väninnan att handla och sen tog vi med deras tämligen igenfrusna bil för upptining i vårt garage. Hopplöst när bara en bakdörr går att få upp.

Förbaskade vinter! Så här kallt har det inte varit i januari sedan slutet av 1800-talet, hörde jag. Jo, i köldknäpparna… ja. Men inte så här sammanhängande kallt utan en enda mildvädersdag emellan.

Hoppas voljärerna håller för snömängden så man slipper renovera till våren. Vi har nu tio kanariehonor som ligger på ägg i Fågelhuset. Risfågelholkarna har också ägg. Ett nymfpar ruvar, ett annat parade sig idag. Bra sätt att utnytta väntetiden;-)

Så var det dags för den årliga fågelbordsrapporteringen till SOF, Sveriges Ornitologiska Förening, något man inte gärna missar. Det är denna helgen som gäller, men... det går att lämna rapport per post fram till 15 februari.

Vinterfåglar inpå knuten heter projektet som körs för femte året i rad. Följ länken om du vill delta. Rapporteringen på nätet stängs 7 februari.

Lilla Husets rapport 2010 lyder som följer:  

Blåmesen brukar ligga i topp i landet, men efter hittills inlämnade rapporter har talgoxen gått om. Detta begriper man knappt när man bor i en pilfinkskoloni som vi. Grönfinken saknas för oss i år, tyvärr, och fler hackspettar brukar vi också se. Liksom ekorrar för övrigt - ingen enda i år, men det hör ju inte hit. Topplistan kan man också kolla på länken ovan.

Om nymferna har det lite stökigt med att välja holkar just nu, så är det desto lugnare i finkavdelningen. Här liggs det på ägg i i bo efter bo efter bo. Det är ganska stilla. Kanariesången ljuder hela tiden, den växlar i intesitet mellan starka serenader som ljuder ända ut på gården och lugnare passager med vackra drillar. Trevligare musik under arbetet kan man knappt ha.

Så här i kvällningen skymmer det klockan tio. Lysrören släcks ett efter ett tills endast nattlamporna lyser svagt. Lille Jesus har lagt ner dagisverksamheten, idag har han ätit på hirskolv och uppblötta fröer samt dragit i stickor och strån. Aktiv liten krabat, den där.

Inte mindre än åtta kanarieflickor ruvar. De ligger hårt i 14 dygn och har slutat trakassera varann för att istället koncentrera sig på sina uppgifter. Det ser lite ensamt ut, men ibland får de sällskap av nån gammal ungmö som slår sig ner och småpratar på bokanten. Helmut har 4 ägg, Gulan 3, Grynet 4, Gretchen 3... osv.

Särskilt spännande är det at se vad nybörjarna Brynja, Kopian och Whitney Houston kan åstadkomma.

Våra tre astrildhanar lever ungkarlsliv i gemensam bokorg, de tycker mycket om närhet och mys. Sebra- och måsfinkar bor i sju lägenheter där de turas om med sina ruvningar. De grå risfåglarna koloniserar ena delen av rummet med sina små hus, någon av holkarna hade visst sju ägg redan.

En fridfull tid, en tid i väntan, väntan på nåt stort - livets under. Lägger ut några klickbara bilder... i väntan.

Det här gänget är oprövat hittills. Tre nya killar har gjort entré och fått nya tjejer. Så rart som på bilden var det inte hela tiden. Spelet "Vem tar vem" har börjat. Att välja både tjej och bostad kräver sin man. Viss blodspillan har förekommit, såg vi. Ajajaj... men alla ser oskadda ut.

Två holkar har tingats, men Rudolf som tvangs ge sig för övermakten fick ägna nån dag åt att trösta sitt stukade testosteron medan Pärlvit fortfarande väntar. Varför inte välja tjej först och hus sen, tänker vi. Men man kanske inte ska lägga sig i.

I kväll piggnade Rudolf till och vågade röra sig lite. Nu hoppas vi han vet var tomtgränsen går. Det lediga huset som skymtar på bilden är över åt honom när han känner för det. Sigge och Isadora har redan ett ägg i holken och idkar ljudligt kel och smek därinne, till viss frustration för övriga. Gustaf och Lili inreder mest som det verkar. Det ordnar sig nog...

Det finns inget roligare än att se fåglarnas intresse när holkarna kommer upp. Bostadsvisning i Royal Suite. Först kom risfågelholkarna upp och då skulle ALLA dit och kolla. Vilket skådespel. Kackel och kakafoni. Steppande på taken. Glädjetjut och visslingar. Nymferna skulle absolut kika in i de alldeles för små holkarna. Men när storholkarna kom in övergav truppen de små lekstugorna för The Real Thing.

Hela kvällen flaxades det runt och kikades in i alla lägenheterna, prövades in- och urklivning, kollades utsikten och vad konkurrenterna hade för synpunkter. Pappi & Topsy bestämde sig fort för fönsterholken, men bytte lika fort åsikt och for vidare till nästa. Samma gjorde Lillis & Isabell och Thomas & Sussi. Så när Pappi kom tillbaka till första holken satt Lillis där och körde bort honom... och så där höll det på. Grannlaga uppgift det där.

Risfåglarna kilar ut och in i sina små lekstugor och verkar väldigt nöjda med samma placering som förra året. Obetalbara miner när de sträcker på sig och blir extralånga eller gör fula miner åt varann. Bedårande. Åååh, vad jag älskar dessa käcka risfåglar. 

På lätta fötter trippades det ut från läkaren i snöyran. Friskförklarad. Nåja… åtminstone från alla farhågor jag dragits med den senaste tiden. Värken har klingat av högst betydligt och läkaren tror absolut att det tog så lång tid för kroppen att hämta sig från cortisonutsättningen. Det höga B12-värdet var därtill helt normalt - för mig som tar B12-injektioner alltså. Det byggs upp en depå i kroppen vid varje injektion och pytsas sen ut eftersom. Och eftersom jag hade mycket vätska i kroppen var det väl kvar ovanligt mycket.

Sådär bara. Blodtrycket var helt okej. "Nej, vi ändrar inte på några mediciner – detta ser bra ut". Jag kunde 'klappt en och kysst en', för att travestera Cornelis nej... Frödings Bergatroll. Härligt att andas var det också denna dag med plusgrader för första gången på två månader tror jag. Plus 1,8. Undra på att jag köpte med mig bakelser hem, här fanns mycket att fira. Sen fick det väl snöa så mycket det ville. Vilket det också gjorde.

Trött efter två månaders köld, värk och oro. Hämtar mig väl så småningom, vilket behövs för nu häckas det i fågelhuset. Nu ska vi bara invänta en sista (?) attack av rysskylan. I somras fasade vi för ryssvärmen, som aldrig kom. Det behöver inte kölden göra heller. Nu räcker det.

... eller... Det ska vi fira del 1.

Tidigt hörde vi att SAAB la ner jobbet en stund för att fira Spyker Cars köp av företaget. Man firade dagens hjältar vd:n Jan-Åke Jonsson och Victor Muller. Ja, stans bagerier sålde semlekransar och tårtor på ’löpande band’ ;-).

Denne Muller har drivits av en stark tro på saken men av många samtidigt beskrivits som en drömmare som aldrig fått något att gå med vinst. Skit samma, det ska finnas plats för drömmare också;-) En stark övertygelse KAN ge framgång. De gamla industrimagnaterna som alla "började med två tomma händer" lyckades ju… så det måste väl vara värt ett försök. Segern nu är väl värd att fira!

I går gjorde förstås Maudan stort nummer av köpet, men om det är någon som ska firas för denna extra chans så är det då INTE REGERINGEN. För vad har dom gjort, egentligen? Maud Olofssons bevingade ord till de hotade anställda "efter regn kommer sol" glömmer inte jag. Hon har också, som regeringsmedlem, med emfas pratat ner SAAB och dess förutsättningar så som ingen annan regering gjort utomlands. Därtill har alliansen endast och allenast beviljat en lånegaranti på ynka fyra miljarder. Ja… just ynka. Inte ens ett lån. Utan bara en garanti!

Nu låter regeringen som det är enorma summor "av skattebetalarnas pengar", men när dom sänkte skatten för landets rikaste tiondel med 60 procent knusslade man inte med miljarderna. Skattebetalarnas pengar! Inte när dom sålde Vin & Sprit heller och alla våra gemensamt ägda Apotek. Där går vi miste om massor av pengar TILL skattebetalarna. Det ska vi minnas nu i vidräkningens tid.

Och vad är väl fyra miljarder? Vi slänger ut 33 MILJARDER ÅRLIGEN till EU. För att inte tala om hur många miljarder en nedläggning hade kostat i arbetslöshet...!!!

Jag är ingen ekonom, gudskelov… för räknenissar står inte alltid högt i kurs, men jag tror det finns plats för nischade företag inom bilbranschen. Ett svenskt bilföretag kan väl aldrig konkurrera globalt med större nationers så det gäller nog att hitta sin nisch. Hoppas det lyckas, för glöden i Victor Mullers ögons skull.