Filmtajm igen.

Äntligen har den eländiga vintern fått ge sig. Man kan åter hämta in trevlig sysselsättning från naturen till fåglarna. Var tvungen att filma deras oförställda glädje. Alla skulle fram till den färska mossan.

Vad är det som är så roligt med mossa, undrar man. Insekter, förhoppningsvis. De lär väl vakna när de kommit in i värmen. Bobyggnadsmaterial, kanske. Ett och annat ätbart av annat slag, också...? Endast fåglarna vet. Men stort intresse rönte det.

Nu har jag filmat med Nikon igen. Inte bästa kvalitet, men det är den jag klarar att lägga ut på Tuben. Kvalitén lär förbättras några timmar, lovar man på You Tube. Hoppas på det bästa.

Filmen var klar lagom till Saltön och man fick ta paus för att se sista avsnittet. Där löstes allt upp till det bästa på precis sånt vis som jag gillar. Det var faktiskt riktigt roligt. Sen blev det dags för min nya lilla film.

Vem vet var haren har sin gång.
Dock kan man känna sina löss på gången.
Och solen har sin gång. Och livet… och tiden…
Så även sorkarna. Här är beviset! I vår trädgård, "det som göms i snö…"
Men det ska sorkarna veta… att även rättvisan har sin gång!

- Ni släcker väl lamporna i kväll, sa programledaren i tv apropå Earth Hour.

- Då får dom släcka på planet för då är jag på väg till Italien, svarade en medverkande utan skam i kroppen.

Så går det till i hyckleriets tidevarv. Hur många andra befann sig på andra flygplan runt om i världen - just denna timme då vi anmodades släcka lamporna, undrar jag. Säkert massor.

Många som flyger på semesterresor dövar kanske sitt samvete genom att nogsamt släcka lampor under en timme i kväll. Det är för enkelt. Man kommer undan för billigt.

För att gottgöra en flygresa behöver "syndarna" ha släckt året runt, antar jag. Om det räcker…

För att inte tala om alla motorsporter som körs året runt. Överallt på Jorden… Dag ut och dag in.

Just denna Earth Hour Day har det körts Formel 1 i Albert Park, Melbourne, Australien. 24 förare har sprutat ut hiskeliga mängder avgaser och bytt åtskilliga däck (tillverkade av olja). 58 varv körde dom. 307 mil. Runt, runt, runt, utan att komma någon vart!

Jag FLYGER ALDRIG. Jag KÖR INTE RALLY. Jag släckte inte en enda lampa.

Och gör inte så förrän politiker och klimatexperter törs nämna ordet RALLY.

Gångbanan har varit igång på nytt. Så bra att ta till när kroppen vaknar till liv vid "fel" tid på dagen, eller när det bara gives ett kortare tillfälle. Man måste inte genast klämma sig iväg på grusvägsrace. Yrseln från första testet uteblev. Ha! Så fort vänjer man sig alltså. Det där stödbandet jag fixat till är perfekt. Bara att nypa tag i som en liten lätt säkerhet. Ulrik slog sina lovar inne huset för att då och då bara stå och glo på spektaklet, hehe. Han såg mycket brydd ut.

En bra sajt för den som går i löpbandsköpartankar är Motionsexperten. Där kan man se instruktiva filmer för olika träningsredskap, man får råd om vad som är viktigt att tänka på vid val av produkt. Det talas mycket om stabilitet, och det förstår man. Det blir påfrestningar när det används. Jag köpte genom dem och valde Master T390.

------------

Apropå en kommentar om fiskdöden i vår damm vill jag bara berätta något om fiskars övervintring. Fiskar går ned i dvala med sänkt ämnesomsättning när vattentemperaturen är under 10 grader och överlever normalt om inte vintern är för lång och hård. De slutar äta och rör sig minimalt. Så har våra fiskar överlevt vintrar i 12 år, så när som på ett år när de kvävdes till döds av att luftpumpen frös. Den tjocka isen förhindrade oss då att göra något åt saken.

Annars har fiskarna i vår damm klarat åtskilliga vintrar, även med tjock is. De har vaknat till liv varje vår, lika glada som vanligt. Troligtvis var denna vinter ett snäpp hårdare - och längre - än de klarade av. Vi tröstar oss med att det nog inte är så stort lidande att dö när de redan är i dvala. Antagligen somnar de bara in.

--------------

Såg att bloggvännen Ruth hade problem att se fågelfilmerna. Om man har det är ett knep att ladda hem filmerna till datorn för att titta på dem ouppkopplad. Fast det är klart, då får man vänta rejält på uppladdningen. Detta vet nog Ruth redan.

--------------

Våren stormar fram. En stor bofinksflock på cirka 100 individer rastade på åkrarna runt vårt hus under dagen. Då och då såg man dem lyfta för att att åter slå sig ned. Hoppas de hittade en del ätbart. Merparten av dessa ska förstås dra vidare uppåt landet.

Två krukor med påskliljor köptes hem för säkerhets skull. Man vet ju inte när, eller OM, trädgårdens egna alls tänker komma upp. Men tulipanastjälkarna var på gång i den soligaste rabatten! Nu köper vi ägg i massor. Inte så mycket för påskens skull, utan för fågeluppfödningen. Föräldrarna matar upp sina ungar med hackat hårdkokt ägg (proteinrik ersättning för larver). Sex ägg om dagen går det åt den här tiden på året.

Även den mest bottenfrusna själ måste ju tina upp när vårtecknen stockar sig i naturen. Fåglarna tycks ha våren med sig, så nu släpper jag sakta garden och tror på vad jag ser och känner. Snön töar så fort och ljumma vårvindar breder ut sig även i vårt nordpolshörn av Jorden. TOFSVIPORNA plaskar omkring i vårpölar på höstsådden som överlevt även om hela livet liknar en svartvit film i snösmältningen.

TRANORNA verkar vara många här i år. De ropar mornar och kvällar från olika håll och kommer i grupper om två eller flera. En kväll blandades tranropen med en tidig kattugglas lockrop och avlägsna rävskall. Är det så här det brukar vara…? Har nästan glömt. BOFINKARNA blir fler och fler om dagarna vid utfodringsplatsen och idag anslöt ett stort gäng GRÖNSISKOR och gladdes åt utlagd mat. Bofinksdrillar och koltrastsång tränger igenom ljudet från granngårdens vedklyv.

SVANAR trafikerar frekvent, med jämna intervall kommer de på låg höjd och man hör tutandet långt i förväg. Dom har lurat mig flera gånger nu, har rusat efter kameran vid första tutet men då har det visar sig att de tog en annan väg. Så nu lyfter jag bara huvudet och njuter. GÄSSEN är också tillbaka. Vi bor i gamla klassiska fågelmarker sen urminnes tider, vilket väl förklarar ett rikligt fågelliv.

I går kom ÄRLAN också! Han tog mig på sängen, var inte beredd. Plötsligt när jag gick till fågelhuset satt han på taket som om inget hänt. - Men kära, söta… är DU här, sa jag snopet och bara stirrade. Han flög i stora lovar över åkrarna, trippade på fågelhustaket och fångade nyvakna flugor men när jag plockade fram kameran var han utanför grinden och badade i grusvägens dypölar. Fick en halvkass bild av honom på garageplanen, den får duga som bevis.

Toste, Sigrids bror, var här på dagis för matte och husse skulle till tandläkaren långt, långt bort. Förutom att hitta just påbörjade krokus i rabatterna roade jag hundarna med att dammsuga inne. För näst efter att jobba själva njuter västgötar av att se andra jobba. De är födda och avlade för att traska med och iaktta så att allt blir rätt gjort, gårdshundar som de är.

Mindre lustigt är att alla fiskar i dammen är döda. Finnes icke tecken till liv. Den elaka vintern gjorde stor skada. Det var inte bara jobbigt medan det pågick, det gjorde ont för lång tid framöver. På många håll. Efter mycket spolande har den tjocka isen betvingats och ett stort isflak kunde puttas undan som ett sista hopp. Men, nej! Liken måste ligga nere i dyn eftersom de inte flutit upp. Tänk så många andra vintrar de överlevt och kikat upp på oss om vårarna och känt igen oss. Saknar dem mycket. Det blir till att skaffa nya, men jösses vad trist det är med en död damm. Gott att jag hann filma dem i somras. Se HÄR.

När man lyckas fånga pappa-mamma-barn-idyll på film är man lycklig. Det är bara för gulligt. Undra på att man mår bra när man går och stökar i fågelhuset. Överallt tutar det och piper, mammor och pappor matar sina barn som växer till.

På kanariefilmen matas tre nästan färdiga ungar som inte så länge till är kvar i boet. Först kommer pappa Mini-Mini, sen mamma Brynja. En kort och intensiv sejour som upprepas många gånger dagligen.

I filmen med nymferna hoppades jag också på en matning men pappa Gustaf hade visst inte laddat ännu. Jag var tvungen att servera med färsk mat först. Sen matade han när jag skötte andra fåglar, bråttom, bråttom... mycket att stå i... Här sitter han med sina i dagarna nyutkomna barn. Nymfungarnas nickande ingår i tiggbeteendet. En femte unge är kvar i holken där mamma Lili redan ruvar på nya ägg i holken. (Holken blev städad i samband med ungarnas ringmärkning härom veckan.)

Detta bedårande sebrafinkpar fick idag flytta till reservburen där nymferna Pärlvit och Rudolf kläckt fram en unge i holken och de glada kanarieflickorna Orange, Rosa och Nacki kamperar.

Klicka för större bilder.

Sebraparet har lyckligen fött upp ett gäng på fyra vita ungar (tre av dem t.h.) och började just samla sig för nästa kull. Så långt allt frid och fröjd, men… VAR gjorde dom detta? Jo, dom trängde sig in till kanariehonan Grynet och hennes unge. Bara flyttade in med dunder och brak, möblerade med stickor och strån och gjorde sig hemmastadda. Kul… men, det var nåt fel på den där bilden… Bodde det inte nån annan där…? Jo, Grynet!

Alltså… av alla andra bokorgar och reden i hela voljären valde de ett som redan var bebott. Så fräcka kan sebrafinkarna vara. Dom bara dundrar på… flytta på dig, här ska vi bo. Att stoppa dem går inte utan dygnetrunt-jour för de är både envisa och energiska. Och har dom bestämt sig så har dom. Och vad händer med dom som gör så här…? Jo, iväg till reservburen.

-----------------

En sån där flyttning drabbade astrildpojkarna förra året, när de fick för sig att ruva en grupp STORA kanarieägg (för deras storlek alltså). Deras honor har dött ut och det är svårt att få tag i nya, men häcklusten har de ändå. Fast det går inte an att ta över andras bon, det gör det inte.

Hittills i år har de inte gjort om den bedriften, men de bygger och donar inne i eget korgrede som de inrett med de allra silkigaste dunen. Där ligger de och myser, tre pojkar tillsammans, och låtsas häcka. Är man så diskret och låter andra vara i fred får man stanna i kvar flocken.

Klicka för större bilder.

Årets första risfågelbebisar har kommit ut. Först kom den ena och han fick vänta en hel vecka på sin kompis från grannholken. Två ungar hos de grå risfåglarna hittills, det är allt. Hos de vita väntas några fler. Spelar roll…? Man blir så himla glad åt varje litet nytt liv. Kanarierna som fick 16 ungar i första omgången kan man inte klaga på, och nu ligger tio honor på ägg och/eller ungar.

Risfåglarna har det gått sämre för. Kanske beror det på vintern? Skillnaden mot fjolåret med 70 ungar är avsevärd. Förra året hade vi alla holkar bebodda och fyra-åtta ungar i varje holk. Nu är inte ens alla holkar upptagna och i de som är det finns bara en unge i varje holk, trots flera ägg.

Oss gör det inget, man kan ju inte ha ’nybörjartur’ varje år;-). Om det beror på vintern bör häcklusten öka efterhand. Enda problemet med det är ju att häckningssäsongen kan blir mer utdragen när de väl kommer till skott.

Klicka för större bilder.