Med små, små försiktiga rörelser bekantade sig de små liven med sin nya miljö. Först ville de inte lämna tryggheten i plastpåsen. Sen stack någon blygt fram nosen och gled över kanten ut i det främmande 'havet'. Strax följde några efter och vips var hela stimmet ute. Så fortsatte det påse efter påse tills alla 53 var ute i friheten. (Klickbara bilder)

För en del blev chocken så stor att de blev liggande på botten orörliga i flera minuter, men alla tycks ha klarat flytten utan dödsfall. Strax var alla på fenorna och fann både gamla och nya kompisar. Det dröjde inte länge innan vi bjöds på veritabla delfinhopp.

När man släpper ut fiskar i nytt vatten, akvarium eller damm, ska påsen ligga på ytan så att temperaturen i deras medhavda vatten överensstämmer med den nya miljöns. Sen ska man blanda det nya vattnet med det gamla, små portioner i taget för att fiskarna ska hinna anpassa sig till bakteriemiljön och inte bli för stressade.

De 'glada laxarna' består nu av 30 röda, 10 gula, 10 schubunki (framavlad brokig sort) samt 3 stora röda vitbrokiga med slöjstjärt - guldfiskar allihop. Den här gången skaffar vi inga koikarpar för de rotar upp så mycket bottendy. Vattnet ska därmed bli lättare att hålla rent.

Blygheten kommer att hålla i sig ett tag. De flydde hals över huvud när jag knäppte med kameran och några gömde sig i bottendyn. Nu får de vänja sig vid sin nya bostad och matning påbörjas i morgon. Bara värmen kommer så ska de nog bli tuffare, fiskar gillar värme.  

Vi saknar verkligen våra gamla fiskar som försvann i vintras, de var såna sötnosar och väldigt tama. Film på dem ligger HÄR.

Vår lilla Fanny är en liten älskling. Vackert brokig som hon är bestämde vi oss genast för att behålla henne. Senare visade det sig att hon är handikappad. Hon har problem med blodcirkulation i ben och fötter (hjärtfel?). Benen är skrovliga, hon liggsitter på grenarna, klorna växer lite knepigt och får klippas för att hon inte använder dem fullt ut.

Men Fanny deltar i livet, äter av all mat, hoppar på marken, duschar och flyger vart hon vill – fort och bra. Hon är en risfågel, född 2008 och sitter ofta ute om sommaren och njuter i solen. Livet är lite begränsat men hon har livslust. Inte ändar man någons liv för att den är handikappad. Hon har dock varit lite ensam och deltar inte i häckningen.

Och nu är Fanny förlovad. Hon har fått en fästman och beskyddare. Vi kallar honom Blågul efter fotringarnas färger. Han är lite äldre och frånskild. När vi första gången såg honom fria till Fanny med jämfotahopp på grenen tätt intill henne blev vi alldeles tårögda av rörelse.

Fanny blev minst sagt tagen på sängen och sken upp i hela ansiktet. Ja, hon blev rent lycklig. "Oj, han friar – till lilla mig", strålade hon och försökte tafatt hoppa med, trots sitt handikapp. Hellegod, Husbonden och jag blev alldeles varma i hjärterötterna.

Nu syns de allt oftare sitta tillsammans. Blågul har förstått att Fanny är handikappad och tar sin beskyddarroll på allvar. Strax innan denna bild togs hade han klivit fram och motat bort en burdus hane som uppträdde lite respektlöst mot henne. Sen hoppade han tillbaka till Fanny, kröp intill och böjde sitt huvud smeksamt mot hennes och kurrade ett "jag tar hand om dig". Jag fick nya tårar i ögonen.

Även en handikappad har ett liv värt att leva.

Milda makter vilken träningsvärk! Vi har städat alla voljärer i fågelhuset och kunde efter en och en halv timme räta på ryggarna och insupa ljuvligt friska dofter. Gammal guano är borta. Rent grus överallt och anissand som av något skäl får mig att tänka på havsluft. Vet inte varför, men så är det. Ack, vilken fröjd. Så gott som alla holkar och reden är bortplockade.

Äggutfodringen är minskad till ett minimum, nu till endast tre ägg om dagen. Vårens häckningssäsong är underbar men mot slutet känns det lite träligt att mosa sju kokta ägg vareviga morgon i tre månader. Arbetsbördan i fågelhuset lättar något, utfodring och diskning går lite fortare. Nu återstår sommarnes fröjder med fåglar och fågelsång under bar himmel.

Idag fick de fem kanariekillarna lämna Royal Suite och återkomma till flocken. Pavarotti, Bruno, Rusty, Muppen och Ebbe Grön (han som ryckte fjädrar från ungarna) stormade in med fullt testosteronpåslag. Bara för att finna att häckningen är avslutad. Snopet. Ett och annat våldtäktsförsök sågs men det lugnade ner sig efterhand.

Hittills efter häckningen har vi 214 fåglar. Över 100 ungar har fötts, varav 37 kanarier och 20 nymfer, 16 risfåglar, 14 sebrafinkar, 4 lesson och ett 20-tal måsfinkar. Endast ett fåtal kullar återstår.

Kanariesång väcker oss om morgnarna, de är ute redan vid femtiden. Nymferna är lite senare men kommer strax igång. Fast ibland lyckas gårdens pilfinkar överrösta dem i alla fall.

-------

Akvariet har strulat några dagar. Syretillförseln var inte vad den borde och fiskarna var plötsligt inte hungriga...! Några dog. Efter mycket letande i pumpapparaturen är saken löst (växtdelar i insuget). Fiskarna är glada igen.

-------

Och här sitter man mittemellan, alldeles leabruten och undrar vad som är reumatism och vad som är träningsvärk... Det ger sig. 

Ensamma ladusvalan har fått sällskap. De seglade runt huset idag och kikade på lämpliga vrår att bygga i. Hoppas de slår till hos oss. Därtill sågs fem hussvalor leka på himlavalvet idag. De kom med värmen förstås. När till och med nordvindarna blåser ljummet… då är vi på rätt väg. Undra på det när Haparanda hade 26,8 grader. Här hade vi 19 grader.

Husbonden har färdigställt första etappen av staketbyte för parken på andra sidan vägen. Jag har två dagar å rad städat Pärlvits voljär och de små reservburarna där lessonfamiljerna bor. Snart är det slut på deras internering, de ska få sin gamla voljär tillbaka. Det handlar om dagar, tror vi. Nu ska "bara" resten städas också, dvs. de större voljärerna. (Klickbara bilder)

Nystart för perennarabatten planeras. Ett par år var det full fräs i den, sen gick det utför av något skäl. De år då fågelhus och voljärerna färdigställdes fallerade resten och ogräset tog över. Nu har Husbonden räddat vad som räddas kunde, ser minst sagt glest ut. Grupper av växter står på kö i lådor.

Tio procent av alla kvinnor i fertil ålder lider av endometrios, hörde vi idag på EKOT. Sjukdomen är vanligare än hiv och cancer. Den leder inte till döden men ger livslånga smärtor. Ändå lämnas många kvinnor utan både diagnos och behandling. För att det är en kvinnosjukdom!

Vid endometrios hittas livmoderslemhinna bl.a på äggstockarna, utanpå livmodern, på tarmarna, blindtarmen, urinblåsan. Vid endometrios kan inte all livmoderslemhinna som hamnat i buken tas bort av immunförsvaret utan finns kvar och skapar kronisk inflammation i buken. Slemhinnan kapslas in och kallas cystor (chokladcycstor - harmlöst, eller hur?).

Endometrios ger upphov till mycket kraftiga menstruationssmärtor, rikliga menstruationer, smärtor vid samlag och vid användning av tampong, smärta i korsryggen och ut i benen, smärta när man kissar eller har avföring med mera.

Detta tycker läkarna och landstingspolitikerna (män) att vi kvinnor ska leva med. Många skickas bara hem med orden "det kallas menstruationssmärtor, ta Alvedon". Tänker dessa män över huvud taget?

Mannen sägs ha en naturlig drift att "sprida sin säd", dvs. sprida sina gener. Här behövs kvinnans hjälp. Det går sämre om kvinnor har endometrios och inte vill ha samlag för att det gör så ont. Mest logiskt vore då att vara rädd om kvinnorna, eller...? Men så tänker tydligen varken läkare eller landstingspolitiker – trots att de vet hur vanlig sjukdomen är. Är det stopp i knoppen totalt…???

Sjukdomen går inte att bota, bara att lindra. I riktigt svåra fall kan livmodern behöva avlägsnas, men i de flesta fall ges bara lindring i form av starkare smärtstillande medel. Läs mer HÄR.

I oktober 2009 öppnade ett särskilt centrum i Uppsala för kvinnor med sjukdomen. Mottagningen är den enda i landet och fler hjälpsökande hör av sig än man hinner med. Mats Olofsson, överläkare på KK vid Akademiska Sjukhuset, bedömer att det behövs fyra-fem mottagningar i landet men frågan prioriteras inte. FÖR ATT DET ÄR EN KVINNOSJUKDOM!

I Danmark finns sedan tio år tillbaka tre sådana här mottagningar, trots att de inte är fler än hälften av vår befolkning. SKÄMS, SVENSKA MÄN I SJUKVÅRDENS BESLUTSORGAN!

-------

* Du som vill veta mer, kolla superbra info HÄR.

En av mina absoluta favoriter.

På tv skräller det om ishockey-VM som Husbonden följer. Tur att inte jag är kommentator där, hinner aldrig med i det snabba tempot. Då skulle det väl låtit så här: "Oj, nu blev det visst mål, undrar vem som sköt, vi får se på reprisen". Eller "oj, nu blir nån utvisad, undrar vad som hände..."

Annat var det under OS i Grenoble 1968, då var jag alldeles 'uppiet' som vi västgötar säger. Och i mina bästa tonår. Skrek och hojtade, kunde alla regler och hockeyspelarna vid namn. I alla lagen, ryssar såväl som tjecker och kanadicker. Honken stod i mål och Uffe Sterner var med.

Var till och med så 'uppiet' så jag startade vadhållning på mitt arbete. Gick runt till alla och samlade in pengar, kanveta. Alla ställde snällt upp och bidrog till den harmlösa leken, även 'gubbarna på kontoret'. Tur att vinsten gick till en av de äldre männen som visste hur man tacklade saken och bjöd personalen på tårta för vinstsumman. För det var ju egentligen förbjudet med vadhållning... Hade väl inte jag en tanke på, hehe. Tänkte inte på det...

Förvånande att de lät mig hållas under tiden. Kan tänka mig hur de vuxna resonerade med varann om saken, men inte ville döda min entusiasm och initiativlust. Tacksam för det i dag.

-------

Ute skriar rävarna sina parningsrop i majkvällens kompakta mörker. Deras läte är ruggigt, låter faktiskt som dödsskrin. Som om de satt fast i en fälla eller nåt. Man får riktigt tala sig själv tillrätta att det ska bli små bebisar av detta istället.

Här sitter Heffa med mor och far. Fulsöt är mitt ord. Plockade nymfungar är inte vackra men vi älskar dem ändå. I holken såg han mest ut som en rosa broiler från frysdisken. Här är han nyss utkommen och lite mer befjädrad. Nu, några veckor senare, börjar han likna något. Äter själv, leker i repgungan och har suttit ovanpå holken och kikat in på tre efterlängtade småsyskon i nästa kull.

Varför plockar fågelmammor sina ungar så här, undrar man. Det är ju föga lämpligt för avkomman när den lämnar boet. I det här fallet är förklaringen sannolikt att allt gick snett från början. Föräldrarna bodde ihop med en annan flock, kom i bråk om en holk och fick flytta till egen kupé. Uppskattat. 

Paret fann varann, men då fick mor Pärlvit värpnöd, behandlades med värme samt sulfa för säkerhets skull och värpte pga. detta tre tomma miniatyrägg. Långt senare värptes ägget med Heffa i och mamma var nog irriterad över den långa tiden i holk vilket gick ut över den ensamma ungen. Det går inte alltid på räls.

Nu hoppas vi att Heffa snart blir en representabel nymfkakadua och att de tre syskonen slipper samma behandling. (Heffa - kort för Heffaklumpen, elefanten i Nalle Puh. Namnet kommer av att 'effalump' är engelska barns sätt att säga elephant innan de talar rent.)

Åtta nymfkullar har i år sett dagens ljus i Fågelhuset. Väntar ännu på två kullar kvar i holkarna. Ska bli kul när vi sammanför alla till en flock.