- Skulle aldrig anat att du ens haft förlamning om inte du sagt det själv, sa urmakar’n idag när jag tittade in som brukligt efter klippning hos frissan. Kul. Vet nog bäst själv, men jag lyckas alltså kamouflera de sista resterna väl ;-) Även frissan såg förbättringen förstås.

Energin spirar svagt. Börjar faktiskt få lite idéer i skallen också. Hörde mig själv surra om ommöbleringar och förbättringar inne hos fåglarna i morse, vilket gjorde Husbonden så uppmuntrad att han äntligen fick upp snöpinnarna ute vid vägen.

Nåja, euforin varade några timmar, sen slocknade jag med glasögonen rätt ner i tidningen på köksbordet. Att läsa om sossarnas depression kan verkligen göra en sann socialist… nedslagen. Att S skulle bli så vilset när luftslottet rasade är tragiskt att bevittna. Bra, dock, att krismedvetandet börjar vakna - ännu ett bra drag av Mona. Patriarkatet och betonghäckarna behöver skakas om. Nu är eldsjälarnas tid - undrar när de ska släppas fram.

Stämningen vid Lilla Husets middag steg avsevärt när Lunchekots Tidningskrönika i just detta ämne saxat dagens clou ur Gefle Dagblad, citat:

”Tryckpressarna går varma i centrifugerandet av olika kandidater som kan tänkas ta över ledarskapet i socialdemokratin. Ingen känns vare sig komplett eller självklar, så namnen lär fortsätta att idisslas ett bra tag framöver. Varför inte nysta i andra änden i stället? – med att ringa in en gärningsmannaprofil.”

Fyndigt uttryckt av David Nyström, GD.

Frågesport förlustade vid dagens PRO-möte där Väninnan ställt upp i vårt tremannalag. Avdelningen var värd för Veteranvetarna (en riksomfattande cup inom PRO) dit ett taggat lag från grannföreningen anslöt. Lite av Vi i Femman över det hela. Gästerna kom, sågs och segrade – och sen var den tävlingen över för vår del. Kul så länge det varade.

Två kontrollanter delade ut och samlade in tio svarslappar i tur och ordning. Grannen var tidtagare och plingade med söt hästbjällra var gång när 90 sekunders betänketid var över. Domaren som ledde och övervakade tävlingen, protokollförde resultaten och ställde samma fråga till oss i publiken. I tur och ordning. Bra träning för hjärncellerna.

Skulle gärna se mer av frågesport i vår avdelning på mötena, vilket roar de flesta. Fast jag tror nog att vi ’bonnläppar’ här på böggda har lite för mycket av jantelagen i oss (äh, inte kan väl vi…) för att det ska bli nåt av. Och förresten tänker jag inte lägga förslaget för då åker man väl på att arrangera det också. Och det känner jag mig rakt inte mogen för… äh, inte kan väl jag…;-)

Kände mig bättre till mods denna gång. Förlamningen har gått tillbaka så pass att mimiken fungerar hyggligt. Kände mig faktiskt både obesvärad och normal, ja… till och med befriad ur den klassiska ’bubblan’. Skönt. Var därtill så styrkt att jag handlade på hemvägen från lång inköpslista – första gången på egen hand sedan paresen slog till. Framsteg.

Nu har jag sett färdigt på tv-serien Ung & Bortskämd. Efter andra avsnittet i kväll har jag fått tillräcklig inblick i fenomenet curlingbarn och –föräldrar vilket var min avsikt. För övrigt struntar jag i vem eller vilka som utvecklas och klarar sig bäst. Utröstningsmoment är så trista och förutsägbara och ligger inte i mitt intresse. Nu lämnar jag barnen åt sina öden.

Men nu är jag visst så trött att jag somnar över tangenterna…

tack för idag – slut för idag.

... i Lilla Huset, men vi blev bjudna på farsdagsmiddag hos Bonusdotera med sambo. Trevligt att språkas vid om angelägenheter i ett ungt pars aktiva tillvaro - ingen av dem är några curlingoffer. Skönt att veta att båda är föredömligt ansvarstagande och försedda med goda moraliska kompasser.

Hundarna fick lämnas hemma ännu en gång (snyft) ty där finns redan en hund och huset har alltför många trappor för våra gamlingars välbefinnande. Vår Ulrik är nu faktiskt ganska dålig vissa dagar men vi tog en tur i Parken med dem före avfärd så de skulle vara nöjda.

Enda oron när vi lämnade dem var att Sigrid skulle må dåligt av en smaskig rot hon hittat i Parken... vildpersilja...(?)... eller nåt. Men näej, hon hade inte kräkts ner hela huset och allt var frid och fröjd.

Väl hemma igen fortsatte jag påbörjad säkerhetskopiering av bilder, filmer och ljud till extern hårddisk. YES...  det blev äntligen gjort. Och det riktigt ordentligt också! Mycket nöjd.  

Gör också skärmdumpar (print screen) på hårddiskens alla filer så jag säkert vet vad som ligger där. Skriver ut sidor med detta (se bild nedan) för överskådlighets skull. På kö för samma behandling står nu alla officedokument från 'datatiderns begynnelse' fram till dags dato. (Gud, vad man samlar på sig...) Hade tur vid senaste kraschen då allt gick att spara, men man vet ju inte nästa gång...

   Klicka för större bild

För övrigt har vi sorg över folkhemspartiet (S) kris. Hoppades att Mona Sahlin skulle klara biffen, men maktgubbarna i betongpartiet tyckte annat. I det läget gjorde hon rätt i att avgå. Nu får vi se vad 'gubbsen' hittar på. Någon ny kvinna blir det inte på länge, tror jag, och knappt några framtidsvisioner heller.

Själv tycker jag att S ska driva på för att lämna EU. Ett bra nytänkande, enligt mitt förmenande. Och det bjuder jag på. Tycker partiet gått kräftgång alltsedan vårt intåg därstädes. Hursomhelst bör S inte gå längre åt höger nu, för där är redan upptaget av så många andra. Hoppas vänsterfalangen går segrande ur fajten. 

- Tack snälla du för hjälpen!

- Det var inget, det är så 'roligt' (!) att vara med dig och arbeta, sa Husbonden med pillemarisk min.

Vi frostade äntligen av frysen i köket och jag hade nog märkt att han lett i mjugg över mina utbrott när det rann på som värst.

Var nämligen högst irriterad över MITT oplanerade infall med avfrostningen. Jag formligen HATAR att inte ha praktiska lösningar på viktiga moment, som nu - att fånga upp spillvattnet. Minns att jag hade nåt bra förra gången det begav sig, men nu var den idén puts väck.

- Men VAD hade jag förra gången? Jag VEET att det var nåt bra. Så där sprang jag hysteriskt omkring och tittade i skåpen efter detta ’något’ - när det redan börjat rinna. Golvet blev vått, isbitarna hoppade omkring och det var klart att det rann in under frysen också…! Tillräckligt med trasor hade vi inte heller… fort fram med dem. ...Men VAD hade jag förra gången?

När krisen var ett faktum fick det bli en balja vilken som helst, och den nådde inte ens in under pipen där det rann. Husbonden slet fram en liten rostfri flat skål för att leda vattnet till baljan, och när den ideligen föll ned ställdes ett kastrullock på tvären som stopp... SNACKA OM DÅLIG LÖSNING. När det väl rann på fick det duga, men varje gång man kom emot baljan rasade arrangemanget. Och hela tiden muttrade jag irriterat ”Så här ska man inte behöva ha det”.

     Klickbara bilder

Nåja, det blev avfrostat. Och tack vare Husbondens ingripande slapp vi torka hela golvet, det var ju bättre än inget. Har fortfarande inte kommit på ’det bra-iga’ jag hade förra gången. Men jag lovar mig själv att… till NÄSTA GÅNG ska det vara löst.

---------------------

Äntligen fick man nåt vettigt gjort. För övrigt vandras det mellan väggarna i Lilla Huset i en tämligen enahanda tillvaro. Vilar upp mellan vårdresor och förkylning med slitsam hosta. Grimaserar i spegeln då och då. Kokar hundmat, kör några maskiner tvätt, sprättar upp post, sorterar papper, slänger gamla tidningar som hotar svämma över bord och bänkar, lagar mat, diskar, vilar, hostar... Dagarna är korta... November är återhämtningens tid.

Vem är utanför? Vi eller dom? Vissa politiker är sannerligen utanför verkligheten, och ibland blir det extra tydligt…

Borgarnas IT-minister Anna-Karin Hatt (C) menar att marknaden ska lösa tillgängligheten på nätet för de grupper som nu står utanför. Hon var nyligen intervjuad i radions P1 om ämnet ’Internet och svenskarna’. Användarstatistiken har visat att äldre, invandrare och andra grupper i utanförskapet inte använder Internet.

Vad görs åt detta?  Jo, det ska lösas genom användarvänliga lösningar och programvaror, sa A-K Hatt. Som MARKNADEN ska tillhandahålla.

- Ta till exempel dementa, som ju kan använda pekskärmar(!), föreslog hon tanklöst - som kommen från en annan planet.

Sen när blev dementa en prioriterad grupp? Vilken vinsthungrande marknad ägnar sig åt dementas behov? Marknaden gör inget utan efterfrågan. Och vem efterfrågar pekskärmar för dementa? Inte de dementa själva i alla fall. Vad surrar A-K Hatt om?

En dement som inte ens vet var hon/han är - som inte vet om det är dag eller natt, som aldrig sett en dator och som tror att en svart matta på golvet är ett avgrundsdjup… Hur ska han/hon kunna använda Internet? Och till vad… att beställa mat…(?) som de glömt vad det är. (Mamma var dement, så jag vet.)

Man blir nästan gråtfärdig över hur illa förankrade i verkligheten dessa politiska barnrumpor är. IT-minister Hatt är visst 38 år, man kunde tro att hon var 16.

GULT KORT utdelas härmed av mig.

Äntligen ventileras idéer om ett förenat Norden. 42 procent av nordborna stöder tanken, enligt en undersökning av Oxford Research. Kan detta bli den gemensamma bärande vision vi behöver här uppe i norr för att få framtidstron tillbaka?

Mitt hopp flammar upp. Drömmen om ett förenat Norden har jag närt länge, och att tankarna släppts fria i en ny bok gjorde mig själaglad.

Boken ”Förbundsstaten Norden” släpptes i samband med Nordiska Rådets årliga möte härom veckan. Gunnar Wetterberg, samhällspolitisk chef på Saco och historiker, utvecklar tankarna om en nordisk förbundsstat och menar att regeringarna bör starta en förstudie med sikte på en ny statsbildning om 10–15 år. Han tänker sig Schweiz som modell och förebild, med sina självstyrande kantoner men med gemensam försvars-, utrikes- och ekonomisk politik.

Hans första artikel på DN Debatt 27/10 beskrev hur en nordisk förbundsstat kunde ge de nordiska länderna en helt ny internationell maktposition. Norden skulle få tyngd. Chanserna att göra sig hörda mångdubblas. Tankarna fick stort gensvar! Många av de nästan 500 kommentarerna på DN.se höll med om förslaget, och i Finland fick en tidning 79 procent ja när 6.000 läsare röstade på nätet.

Ett samgående kunde ge större inflytande internationellt. Våra länders likheter är nog för att bli bättre tillsammans än var och en på skilda håll. Tillsammans skulle länderna inte vara lika lätta att köra över.

Den ekonomiska krisen har gjort behovet av samarbete tydligt. De nordiska länderna har tillsammans 25 miljoner invånare och en sammantagen BNP som motsvarar världens 10–12 största ekonomier, sägs det. Ett samgående kan öka handeln, ge länderna en tyngre röst i t.ex G20 och EU. En gemensam bas kunde bana väg för forskningssatsningar.

- Jag ser det här som att detta är ett samtal som börjar. Sedan behöver säkert medborgarna 5-10 år på sig att vänja sig vid tanken, säger Gunnar Wetterberg till Ekot.

- Det viktiga är att få ett beslut om inriktningen. Regeringarna behöver komma överens om att bilda det förenade Norden eller att de åtminstone vill göra en förstudie med sikte på en statsbildning om 10–15 år.

Om bloggläsarna vill fördjupa sig i ämnet, läs framför allt DN Debatt, men även DN Nyheter, Sveriges Radio eller Sydsvenskan.

- Men det ser ju riktigt bra ut! Öronläkaren, sista instansen i uppföljningen av förlamningen, var överraskat positiv.

- Ja, om jag bara ler lite lätt. Men det stora leendet är snett.

Jag visade, han nickade.

- Och hur går det att blinka med ögat och rynka pannan?

Läkarna vet precis vad de letar efter. Och ser minsta avvikelse. Man är i trygga händer. Här tittades i öron och klämdes på spottkörtlar (varvid en nerv drog ihop sig så jag frågade om det syntes - men nej), lymfkörtlar och rubbet. Allt verkade bra.

De ’fladdermöss’ jag numera känner av i sjuka örat förklarades som läkning av trumhinnenerverna! Jo, trumhinnan fladdrar betänkligt vissa dagar. Känns som att vara ute i blåst och pågår halva dagar i sträck… Skönt att det så att säga ”hör till”, och inte var ännu en diagnos ;-)

Riktigt impad blev jag över fortsatt plan: återbesök redan i jan-febr. Om förbättringen fortskridit räcker det så, men om det stannat upp görs ny magnetröntgen av hjärnan. Fantastiskt. Slutligen en sista uppföljning efter ett år.

Ja, det var alltså dags för ännu en vårdresa till Sjukhuset. Bilarna har gått i skytteltrafik sedan ansiktsförlamningens utbrott för åtta veckor sedan. Efter gårdagens snöfall kändes det mindre lustigt, men vägarna var ganska rena och torra. Vi har ju flera plusgrader. Gott.

Häromdan var jag där i annat ärende. Visade upp armbågen för reklamation av slemsäcksoperationen för två år sen. Den mår dåligt och ”något” därinne småläcker och är inflammerat. Här var det löpande bandprincipen. Träffade doktorn i tre minuter under vilka han 1) stönade över ryggvärk, 2) läste högt ur remissen sluddrigt och i expressfart (varav jag uppfattade 2006, 2008 samt re-operation) och slutligen 3) tittade på armbågen. Och på sin väg ut genom dörren avgav förväntat utlåtande:   - Ja, det blir ny operation. Vi kallar.

Fem plus fem mil för den undersökningen! Som vårdcentralen redan gjort och remitterat för. Så är det. Snart har jag väl frikort för resor också…

------------- 

I övrigt förundras jag över medias inträngande uppmärksamhet över sossarnas interna frågor. När det blir tal om avgångar och personbyte på poster vänder och vrider man på minsta lilla spekulation. Då finns hur mycket tid som helst. Men när Rödgröna presenterade sin politik INFÖR VALET visades inget som helst intresse. Märkligt.

Kanske är det så att namn är något de begriper sig på?

Nu är det så igen. Bara sex månader sen vi hade snö. Skottandet kändes alltför bekant. Bestämde mig för att inte göra för noggrant. Chansar på att det ska smälta bort, måste ju ha hoppet kvar.

Skyndade mig med bil till Byn innan snön lagt sig och vägarna fortfarande var rena trots att det snöade vågrätt. Kallt i den kraftiga blåsten. Saknade mjölk och potatis och vågade inte chansa på att snöfallet skulle upphöra som utlovat. Snöfall kan vara förrädiska, rätt som det är sitter man insnöad och då vill jag ha grejer hemma.

Kanarierna ger inte upp för lite snö. Ett litet tappert gäng flög ut trots busvädret. Det såg riktigt bekymmersamt när de nästan begravdes i snö. Bilderna togs strax innan jag körde in dem i skymningen.

Lilla Huset har nyss avnjutit Christer Sjögrens släkthistoria i tv:s "Vem tror du att du är". Mycket intressant. Husbonden kunde hållas vaken medelst små handtryckningar i kritiska ögonblick, men nu har han törnat in för gott i soffan.

För övrigt ringdes begravningsbyrån om gravljus efter helgens besvikelse med slocknade ljus. Hörde händelsevis att de sedan 12 år tillbaka säljer gravljus av bättre kvalité än livsmedelsbutikerna. Bra! Nu har ju tåget gått för denna gång, men nästa år köps ljusen där.