I Esthers bo är det livaktigt värre. Här matas ungarna inte bara av Esther och Hugo. Boet besöks även av Gulan som dock har eget bo mittemot där bara en unge kläckts. Gulan tycker sig tydligen ha krafter över för fler barn. Inte nog med det... Esthers ungar matas i obevakade stunder även av Pricken. (Suddig till höger i bild.)

Ungarna är ibland så mätta att de inte ens orkar lyfta på huvudet när mamma och pappa kommer. Där står föräldrarna så vilsna och undrar varför inte barnen vill äta... Ja, de ser så snopna ut att mitt hjärta blöder. Men Hugo gör allt för att jaga bort inkräktarna, så att mor kommer åt sina ungar (som på bilden). Ja, man får inte vara för godtrogen...

Tuvalisa ruvar tryggt i enebusken på fem ägg. Hennes första bo övertogs av ett par måsfinkar. Så bestämt och envist att Tuva gav upp om projektet. Hon vilade ett tag och kom igen med detta bo där hon fått vara i fred. Till tak har hon en lägenhet där en familj sebrafinkar häckar.

Där låter det som om matning pågår men man ser inte in alls. Det boet har sebrorna flätat helt själva med mossa och hö. Verkar stort och rymligt inuti, men ingångshålet är minimalt.

Nu händer det mycket i fågelhuset, men ännu är det många fertila honor som inte kommit igång. Det går inte alltid som på räls. Har dom lagt av... eller kommer de igång senare...? Frågor som får sina svar i sinom tid.

De första risfågelbebisarna kläcktes idag i holk 2. Vansinnigt söta miniatyrpingviner - ja, precis så ser de ut. Vill dock inte störa med kameran.

Vid holk 7 utspelas däremot ett långdraget triangeldrama. Gule-Fule som, namnet till trots, är vår vackraste risfågelhane har nämligen fått två tjejer på halsen. Dels Orange-Blå som han tycks föredra, dels Rosa-Röd som vaktar den tilltänkta holken. En prekär situation som vi inte kan lösa åt dem.

Gule-Fule är änkling sedan förra våren då hans fru plötsligt låg död i holken. Han avstod från vidare övningar den våren, vilket man kan förstå. Vi har undrat vem han nu skulle fatta tycke för. Och så uppstår detta. Stackare...

Han sitter oftast ihop med Orange-Blå och väntar på att få tillgång till den tomma holken. Ja, HAN får gå in... men inte hon. Det sätter Rosa-Röd stopp för. Hon sitter mest och vaktar ingången och gör fula miner åt alla håll. Läget verkar låst.

Det finns en annan ledig holk, men den verkar inte intressant. Vi har till och med flyttat den för att locka bättre, men... nej. Det ska vara DENNA holken och ingen annan. Vi får helt enkelt se tiden an.

Gule-Fule fick sitt namn för att han som ungfågel tog ovanligt lång tid på sig att färga ut. Han behöll sin murriga beige färg långt inpå hösten. En kille man undvek att få på bild, om jag säger så. Plötsligt satt där den stiligaste kille vi sett... VEM var nu detta...? Jo, minsann... Gule-Fule. Namnet behåller han, det berättar en historia.

Äntligen riktiga skidor... Jesses vad det gick i VM-spåren på Holmenkollen. Ida Ingemarsdotter och Charlotte Kalla var i toppform och fick nu chans att visa det. Kalla var överlägsen och ledde hela sista sträckan på sprintstafetten. Från start till mål. Och ökade dessutom hela tiden - som en jäkla raket! Gastkramande. Puh... nu kan man luta sig tillbaka lite och kolla på SVT:s video.

Husbonden som missade loppet tittar nu istället. Han tuppade av i soffan och fick väckas med ett knippe wasabinötter (iiiisch... starka så att näsan rinner) för att inte missa sevärdheterna.

Sol- och vårväder ute. Tog med Sigrid på solig promenad i skog och mark. I överoptimistiskt rus glömdes handskarna så det fick bli en kortis. Nu sen Ulrik gått bort kan man ta med henne ut och det behöver hon och jag. Hon somnade så nöjt i tv-soffan medan jag slet mitt hår under VM-loppet.

För övrigt är 'gångbanan' igång i Lilla Huset på nytt. Varje dag minst 30 minuter - bara inte när det är spännande skidlopp på TV. Man orkar ju inte hur mycke' träning som helst...hehe. Skämt åsido, så går jag nu mest för att ryggen måste leas upp. Än ligger isen tjock och livsfarlig på vägarna så 'gångbanan' är verkligen en stor tröst.

Friden har lagt sig över Royal Suite där nymferna nu koncentrerar sig på familjebildning. Alla holkar är upptagna. Honor och hanar ruvar i skift - eller tillsammans. På ledig tid äter, badar och relaxar man. Umgås lite till och med. Alla vet nu sin plats och stör ingen annan. Väntan...

Thomas och Sussie fann sig till slut i rangordningen och tog en av de sista holkarna. Men de skulle prompt köra bort åtminstone ett par. Lillis och Isabell som står allra lägst i rang fick därför flytta till den minst åtråvärda holken inne i hörnet.

Klickbara bilder på våra förstfödda från tidigare år

Att Lillis och hans lilla dam efter detta alls lagt ett ägg förvånar. De har hittills inte ens VÅGAT häcka. För ett par år sedan försökte de para sig i stillhet i utevoljären när alla andra låg inne i sina holkar. Men Pappi som då var ’kung’ hörde detta inifrån sin holk blev hemskt upprörd… Han kastade sig ur holken för att komma ut och näpsa sin son mitt i akten. Undra på att denne avstått från vidare övningar…!

Men i år är de en större flock – på sex par. Sigge, Gustaf och Rudolph har tillkommit, ett par kloka herrar i sina bästa åldrar med var sin flicka. Här hade Pappi inget att säga till om så Topsy och han valde tyst sin holk utan att bråka med andra. Det var bara Thomas som trilskades in i det sista.

Lillis är och förblir lillpojken och när ingen tog notis om honom har han tydligen vågat para sig med sin flickvän utan attacker. Jo, vi har sett det med egna ögon. Nu servar vi bara, väntar och håller tummarna.

Husbonden åkte till jobbet i ottan, den där da’n. Han hörde om mordet på radion, slängde sig på telefon och väckte mig med ett ”Olof Palme är mördad!” Va! Mördad? På tv:n malde den brutala sanningen om och om igen…. Statsminister Olof Palme är mördad. Nyheter, minnesprogram, nyheter, uttalanden av kändisar, polisen… allt i en enda röra. 

Det är ’högern’ som har tagit honom, tänkte jag direkt. Det är högerkrafter som ligger bakom det här. Det hade varit väldigt hätskt i politiken länge mellan Palme och högerpartiet. Palme var vår sista utpost för att hålla de krafterna tillbaka. Olof Palme var en klippa och så länge han fanns i livet fick de fria marknadskrafterna inte fäste i landet. Så tänkte jag.

Ingvar Carlsson som tvingades gå in som statsminister sa: ”Efter detta kommer Sverige inte att bli sig likt”. Så sant som det var sagt!

Jag skulle jobba den dagen och bevaka öppnandet av Byns sprillans nya vårdcentral. Massor av folk, pompa och ståt… hur skulle nu detta avlöpa…? Med två svenska flaggor på halv stång blev stämningen såklart dämpad vilket återspeglades i mitt reportage. Senare gick jag till socialdemokraternas lokal och skrev mitt namn i kondoleansboken.

25 år har gått. Vi som var med har våra egna minnesbilder av den dagen. En riktig sorgens dag för hela Sverige. På Palmes tid levde samhällsdebatten - nu är den död. Palme stod upp för sina idéer och förde ett samtal med folket om demokratisk socialism. En sån ledare får vi aldrig, aldrig mer. Lilla Huset sörjer honom än. 

Gamle statsministern Tage Erlander lär en gång ha sagt följande: ”Man måste hålla kapitalismen i örat, annars får man hänga efter i svansen”. Där är vi nu.

KAN DOM ANDRA - SÅ KAN VI. Därför är jag förbannad på vallartabben i dagens tremil i Holmenkollen. Vallarmissar har hänt förr, men det var längesen. Vallningen har klaffat de sista åren och när vi äntligen har killar som kan fajtas mot eliten i ett allt högre tempo så skiter det sig. Skitskidor, fick dom! Vallarteamet skyllde nämligen på ’smuts i snön'…! Tsss...

MEN ALLA DE ANDRA DÅ? Övriga skidåkare kanade på som attan. De kunde glida förbi 'De Våra' som stakade krafterna ur sig på flata marken. Var fanns ’smutsen’ då? Kunde dom valla, så ska vi också kunna. Därför köper jag inte några mesiga bortförklaringar. Det får bara inte hända! När vi äntligen har en kille som kan ge Northug på moppo och som bevisligen är i toppform till VM.

MARCUS HELLNER SLET SOM ETT DJUR i det höga tempot, hämtade upp vad han tappat på ’skiten’ och var för en stund - trots vallartabben! – förbi Northug. Men krafterna var redan uttömda på det onödiga jagandet och räckte vid slutet inte längre än till sjätteplats. Bara det en bedrift! Med det formbeviset är jag säker på att han skulle tagit guld med riktiga skidor. Jajamän! Han fick aldrig en ärlig chans. Fy fasen!

Det var dagens urladdning. Jag blir så sur när proffs inte sköter sitt jobb.

Hela skidloppet blev fördärvat från start i Lilla Huset.  

EN ISSKORPA BETÄCKTE hela omgivningen i morse. Rent livsfarlig. Skridskor till fågelhuset hade varit att föredra, men då sådana saknas i Lilla Huset fick saltet ge lindring istället.

HUSBONDEN UTFÖRDE heroisk insats genom att medelst spett hacka upp en större vak i fiskdammens nu två decimeter tjocka is. Den höll sånär på att kväva utloppet från dammpumpen och det vore ju synd och skam när vi nu med stormsteg närmar oss tötider.

DEN MISSHANDLADE OCH nästan mördade utrikeskorren Bert Sundströms besök hos Skavlan igår var trösterikt. Skönt se att han hämtar sig. En ruggig historia. Ingen sinekur att vara krigskorre men vad värre är… nu väntar fortsatt jobb för honom i Peking har jag hört. Sjukskrivning ett halvår ville jag bjuda på. Paradoxalt det här, men man hoppas nästan för HANS skull att diktaturen består ett tag till.

PÅ TAL OM SKAVLAN SÅ blir Lilla Huset mer och mer förtjust i ’bykorren’ – Niklas. En naturbegåvning som får folk att svara öppenhjärtigt på de mest intima frågor. Denna gång var det barn… en upplevelse att höra både barnen och Niklas själv. Han är se- och hörvärd!

VÄGARNA VAR INTE ATT TÄNKA PÅ så vi gav oss ut på härlig skogspromenad med lilla Sigrid som blivit så lugn sen hon slapp ansvarstyngda plikter att vara larmklocka åt husets andra hundar. Sen hon blev ’änka’ har hon gått från klarhet till klarhet, funnit sin nya roll som… uppassad pensionär och ja, vi tycker hon verkar riktigt cool.

NÄR VI KOM HEM FRÅN inköpsrundan i går låg hon kvar i hundbädden och sov som en gris. Hörde varken bil, gnisslande garagedörrar, stegen i knarrsnön eller dörren som öppnades. Yrvaket kikade hon upp när vinddraget nådde nosen. Hon är värd detta. Hon har stått på barrikaderna hela livet.

HÖKEN SVEPTE SMIDIGT och tyst fram genom vår entréportal och slog sig ner i en buske intill utfodringsplatsen på andra sidan vägen. Småfåglarna reagerade knappt. De flyttade sig i normal takt till jasminbusken och tjattrade sina varningsläten. Jag stod vid grinden.

HÖKEN SATT ORÖRLIG och låtsades ointresserad, tittade sig fridfullt omkring, plockade med ena vingen under någon minut. Så lyfte han sakta och landade högt i jasminbusken där talgoxarna hölls. Tjeck-tjeck-tjeck, smattrade de varnande… ”nu är han här, nu är han här!” Men de flög inte. Kände sig trygga där i grenverket, väl vetande sin fördel när det inte är fria ytor.

ROVFÅGELN HOPPADE NER några våningar i busken och vingarna frasade mot det täta grenverket. Talgoxarna rörde sig inte, nu bara 4 dm från höken. En annan dag sågs höken göra just så här när en liten pilfink som inte pallade för trycket flög ut på öppen yta, och där blev ett lättare byte. Finken hann inte till sin vanliga räddning - syrénhäcken. Höken kom ikapp med fötterna före och tog den lille pippin just när han trodde sig vara i säkerhet. Inte ett ljud hördes, och höken for till skogs med den lille finken i tårna.

MEN NU VAR DET INGEN som lämnade jasminbuskens trygghet. Höken kasade ner i mitten av busken med vingarna ljudligt skrapande i grenarna. Sen klev han ur busken och gick till fots – som en annan kråka – bort till utfodringsplatsen där det var tomt.

HAN LYFTE, GLED ÖVER vägen, rundade syrénhäcken och svepte ljudlöst framför och runt Lilla Huset och bort till den andra trädgårdsportalen, där pilfinkarna håller till i kaprifolriset. Tjeck-tjeck-tjeck… tjattrade de varnande inne i riset. Då satte sig höken ovanpå det ogenomträngliga riset och tittade ner på finkarna därinne i virrvarret. De satt kvar med bultande hjärtan… ”stick härifrån och flyg och far din hökusling!”

GISSA OM JAG SAKNADE filmkameran… vilka sekvenser det skulle blivit. Höken tog ingen som helst notis om mig där jag stod – helt öppet – och såg dramatiken. Ja, han hade sett mig hela tiden. Ingen nybörjare det här, och ingen drumlig fjolårsunge. Nej, en mycket förslagen och tålmodig jägare. Gick in efter filmkameran ifall, ifall… men när jag återvände hade han redan dragit vidare. Lånar bild från oktober;-)