Frostigt frasade gräset runt fötterna på Sigrid i kväll. Men hotande halka är ju peanuts jämfört med bloggens rapporter dessa dagar för ett år sen: då hade vi 18 minusgrader. 30 cm snö hade fallit bara fem mil bort. Huu, bort hemska minne.

Påbörjad garderobsröjning fick anstå en dag då kompisen AL behövde hjälp med ännu ett yttrande till F-kassan. Hennes ekorrhjul snurrar allt fortare. Gamla ärenden överklagas gång på gång, ett om sjukersättning (förtidspension) är på väg till Förvaltningsrätten där en ’sjukkonsult’ anlitats, ett annat handlar om ett tidigare sjukpenningärende.

Det tredje som vi harvar med nu rör ett nytt sjukpenningärende, då F-kassan plötsligt bestämde sig för att denna period inte hör ihop med den tidigare! Trots oavbruten sjukdom i sju år! Detta är inte klokt, men överklagandena håller liv i hennes SGI (sjukpenningrundande inkomst) i väntan på ett under. Tre timmars koncentrerat skrivande krävde två timmars djupsömn före tv-kvällen.

Lilla Husets På spåret-resor renderade nu inte mindre än 14 poäng på själva resorna. Jag tog åtta poäng på Ölands Borgholm och sex på Peking minsann, inte fy skam. Samt några till på följdfrågorna. Revansch från förra veckans tillkortakommande. Uppiggande.

Skavlan missar jag oftast av energibrist men kvällens gäst Håkan Juholt var man tvungen att se. Medierna tycks ha begripit att det inte är Juholt som är sossarnas problem. S värsta fiende är de själva! Juholt har ett ovanligt och uppriktigt djup, något som våra ytliga medier inte riktigt förstår värdet av. Han är något så originellt som en uppriktig politiker, en som inte alltid svarar så som man tänkt sig.

Att medierna alls skriver om föredettingen Björn Rosengren som hoppar upp som gubben-i-lådan när han känner sig bortglömd är bara sjukt. Syftar på Expressens artikel, inte ens värd att länka till.

Det blev ett långt och kvalfyllt farväl. En lång stund framför spegeln beundrades en sista gång det sagolika snittet, det osannolika tyget, kapuschongens perfekta passform och dess söta fuskpälsbräm. Mindes hur fulländat den satt och hur elegant den föll, hur fjäderlätt den bars, hur enastående den värmde många vintrar utan behov av tröja under och hur lättvättad den var – en oljefläck försvann i tvätten som ’inkentinken’.

Att skiljas från ett kärt favoritplagg är en mödosam process. Vinterkappan köptes för drygt 20 år sen och dess makalösa värmande förmåga avtog småningom med tvättarna. Sorgeprocessen tog många år och kappan överlevde varje röjning. Kvalitetsprodukter skiljs man inte ifrån så lätt. Efter ett sista foto är den nu på väg till sista vilan.

Klicka för större bilder

Garderobsröjningen omfattar klädkammare, två garderober samt lådor i buffén. Som att träda in i Lilla Husets Klädmuseum;-) En samlare förnekar sig icke, det slutade som vanligt med att Husbonden slängde allra mest – fast det är jag som köpt nytt.

- Men vad ÄR detta…? Men herreguud, är denna kvar, lät det dovt inifrån dunklet. Inte mindre än SJU KAPPOR från en 30-årsperiod åkte nu i soppåsarna. Och det är slut med varma tröjor som dras över huvudet, gamla tanter måste snabbt få av plaggen när det ångar på. Här ges ingen pardon.

Blå jeanströjan från 80-talet (bild) blev ett kärt återseende och togs till heders igen. Man är bara inte klok… men sån kvalitet görs bara inte nu. Röjningen, eller snarare… utvärderingen, fortsätter i morgon med kavajer, blusar och skjortor.

”Mot kvällen får den late bråttom”… Sov bort två hela timmar efter lunch och det fick man lida för sen. Vaknade till först vid femtiden och jag som hade tinat två kg köttfärs för att göra biffar! Inget att be för, det var bara att hugga i. Framåt halv åtta var den biffen klar, eller snarare 72 stycken. Husbonden ryckte in med diskhjälp under tiden.

”Liten hinner mången god ting, medan stor vänder rumpan ikring.” Var desto flitigare på förmiddagen på Byn. Ursprungligt ärende: köpa servetter på marknaden (speciell sort) sket sig. Nästan inga marknadsstånd ute i blåsvädret när man nu gjorde sig omak. Fick istället en rad andra ärenden gjorda.

”Tur ska en stolle ha, annars blir det för galet”, eller hur det nu hette. Husbonden har lappat växthuset efter Adventsstormen. Bara en enda ruta - av alla tänkbara - flög iväg. Landade dessutom i skottkärran! Merparten, vill säga. Rätt mycket splitter vid sidan om, men vad är väl det jämfört med hur många rutor den kunde slagit sönder. Tack, gode gud!

Liten törstig mal ertappades tidig söndag morgon släckandes törsten i kvarglömd kaffemugg. Hann precis fota… sekunden efter flyttade han till lämpligt sovkvarter på annan plats i Lilla Huset.    Klicka för större bilder.

30 dagar har november… och nu är vi här. Tiden går vare sig man är flitig eller ej.

Lilla Huset har nu tittat och njutit och längtansfullt suckat… hjärtat har pickat och tårarna trillat i dagarna två. På godbitarna från Stockholm Horse Show som SVT snuvade oss på med icke-sändning i TV.

Hästprataren från Provence Jean Marc Imbert med både häst och hund samt… Lorenzo med sin 12-hövdade flock andalusier (video nedan) måste man bara se. Enastående show, den sistnämnda även HÄR (1:34 in i inslaget på SVT Play). Hur fantastiskt skickliga dessa män än är beundrar jag alltid hästarna mest, så känsliga och lyhörda, så följsamma, så tillitsfulla trots flyktbenägenhet och sååå lugna och koncentrerade.

Dessa horsemen har mycket att lära oss alla. Man når alltid längst med tålamod, tillit och stillsamt tilltal. Umgänget med hästar ger väldigt mycket mer än att bara ’galoppera och hoppa hinder’ – det har jag alltid menat.

Det tog en bra stund innan vi fattade att SVT inte sände hästshowen. Men vi följde inte live utan kollade i efterhand på Play. Bättre att kunna hoppa över hela inslaget med riddare (hur kan det ha blivit så populärt?) och bara klicka fram det verkligt eftertraktade. Sen kikade jag förstås också på islänningarnas tölt. Kvar har vi dressyren att njuta av.

Vi var således för första gången hänvisade till SVT Play. Det vill säga vi som har bredband och internet. Så om det satt några stackars gamlingar ensamma och övergivna, kanske hästälskare… vad vet jag… så hade dom inte en chans att se det - licensbetalare eller ej! Men Sverigedemokraternas Landsdagar kunde man se i SVT:s Kunskapskanalen i tre hela dagar…!!

Plötsligt slår det mig att jag har härliga filmsekvenser från en ardennervisning i somras att klippa ihop. Det blir kul i vinter. Jippiee.

På tal om gamla bilar (förra inlägget) tog jag körkort mitt i övergången till högertrafik 1967. Den skulle ske den 3 september och eftersom jag fyllde 18 i maj tänkte jag klara av detta innan Stora Spektaklet. Det blev inte riktigt så…

Övningskörde i Volvo Amazon med trevlig bilskollärare. Han tyckte jag körde ’avancerat’, lite för pushigt, trängde mig fram osv. Hade ju övat lite innan och tillbringat många tonår i passagerarsätet (i vita PV:n, se bild) och där sett hur man tog sig fram i göteborgstrafiken, det gällde att stå på.

Första uppkörningen - precis före högeromläggningen - råkade jag ut för en kvinnohatare till inspektör – det fanns såna då, som inte tyckte att kvinnor skulle ha körkort! Minns inte vad han skyllde på, hursomhelst var det fult gjort.

Sen krävdes fler lektioner före nästa uppkörning, då i högertrafik. Gissa om jag rasade över kuggningen. Dock var det inte lika dyrt med lektioner som idag, och teorin var lättare; mer logisk, mer om trafikregler och –lagar, vettiga saker. Dagens prov skulle jag inte klara, har svårt för ’gissningslekar’.

Lång tid efter omläggningen fick man krypa fram i 40 km/tim i stan, allt för att minska olyckorna. Nästa kuggning (samma gubbe) skylldes på att jag körde för sakta (!) när jag körde i 40 som alla andra! Tredje gången gick det vägen. Ingen räkmacka där…

---------------

Nej, vad babblar jag om… egentligen skulle jag skriva om Lands nästa bok i succéserien Livet på landet förr. En sjätte bok är på gång till våren 2012 - se bilder! Tidningen Land söker folkets egna bilder, nu på temat semester & fritid från tiden 1900-1980. Vem som helst kan sända bilder till gamlatider@lrfmedia.lrf.se före 6 februari 2012. Eller till Gamla tider, Land, 113 92 Stockholm (klicka för större bilder). Kanske hittar jag nåt användbart…

Regnsensorn...(!) var inte skälet att vi valde Clion. Sanningen att säga fnissade vi skeptiskt och sa ”ja, ja vi får väl se om DEN funkar”. Denna tekniska landvinning kör igång vindrutetorkarna automatiskt när det regnar. Vid minsta lilla duggstänk gör torkarna ett svep, vid mer regn torkar de oftare. Ju mer regn, desto ivrigare viftande. När regnet upphör lägger sig torkarbladen snällt tillrätta. Färdigt. (Det går att ha manuellt också.)

Vanligen är jag inte mycket för automatik, tycker liksom om att KÖRA bilen själv – ingen automatlåda här! Lite lagom stök att pyssla med håller en vaken. Men regnsensorn står på auto.

Nya bilar av idag är små tekniska underverk vilka det inte är lönt att meka med själv. Frågan är om vi ens kan byta glödlampor på ’Maos lilla röda’. Allt är så kompakt ihoppusslat så man inte ens får in ett pappersark mellan grejerna under huven.

Tänk förr… sa vi under extralång frukost, hur man kunde stoppa ner hela skallen mellan motor och kylare (vi pratar Volvo). Ett par grabbar kunde hissa ner en kran och lyfta ur motorn för byte när så krävdes. Glöm det idag.

Och tänk… när man bytte till vinter- eller sommartermostat på kylaren. Och drog kylargardinen upp och ner via en kedja inne i bilen för att värma eller kyla motorn. Mekanik man förstod sig på! Och bilen skulle rundsmörjas med jämna intervaller. Man beställde tid på verksta’n eller gjorde själv underifrån, och ve den som glömde någon av nipplarna i smörjschemat, fettsprutan skulle in i varenda en. Jätteviktigt!

Med manuell choke fick man lära sig lyssna på och förstå bilen, för att alls komma igång. För att inte tala om spolarvätskan som fick pumpas fram för hand från förarplatsen (tror jag hade det i min VW 1600). Och omkopplaren för hel- och halvljus satt på golvet, en liten knapp som sköttes med ena foten!

Nu tror läsaren att vi är dinosaurier från urtiden, men vi talar 60-tal. Vaddå… det var väl alldeles nyss? Och innerslangar fanns i däcken (jättebra, om fälgarna är dåliga). Nu finns det inte ens plats för reservdäck, man har en reparationssats istället!

Höll nästan på att glömma... den osynkade växellådan. Har faktiskt kört en bil där man måste dubbeltrampa på kopplingen mellan växlarna! Jojomän. Och plåten var så tjock att man kunde stå på tak och motorhuv utan att riskera en enda buckla!

’Hatthyllan’ hette det ju alltid under bakrutan, nu kallas det insynsskydd – åtminstone på kombier. Fast jag vet inte om någon någonsin la sin hatt där - möjligen bilhjälmen, när den var poppis. Det var dock en utmärkt plats för en liten propellerfläkt som höll bakrutan imfri.

Konstigt nog bibehålls namnet ’handskfack’ genom generationerna, men vem lägger handskarna där…?

Äntligen dags för På Spåret igen. Perfekt som uppföljning till Doobidoo. SVT-succéerna avlöser varann. Roligt att återse min idol från serien Klass 9A, ’superpedagogen’ Gunilla Hammar Säfström i ett nytt sammanhang, men det var en tuff start att möta fjolårets finalister. Erik och Martina Haag är som klippta och skurna för tävlingen.

Det är fruktansvärt svårt, inte mycket man kan själv men väldigt roligt att följa. Husbonden och jag kunde ingen enda resa, men tre-fyra svar på frågorna. Rätt vanligt resultat här. Det kommer man inte långt med, knappt man förtjänar maten på bordet, he he.

Sen tycker jag nog att ’förändringsfanatismen’ drabbat På Spåret-signaturen alldeles i onödan. Den nya låten tillförde ingenting. Den var ju käck och klämmig, funkar väl och sådär och vi kan leva med den, men ändå… varför? Jag säger som Oldsberg: ”Även om de vill förnya är det dumt att förnya de delar som är så kännetecknande för succén”. Återigen… varför? Och till vilken nytta? Fast jag kan inte reta mig på det, det kan jag inte. Snart nog är det en icke-fråga.

Julskyltningen är klar i Lilla Huset. Adventsstakar och –stjärnor åkte upp i ett huj och… alla funkade! Första gången i historien. Samtidigt klipptes dill till frysen, åtta inköpta dillknippen räddades åt framtiden. Vi äter mycket dill här hemma, en makalös krydda. Men sjukgymnastiken går inte så där lysande - stelheten är massiv. Undrar just om den nånsin släpper.

Trevlig helg och 1:a advent önskar bloggen!

Äntligen nåt glädjande i 'kompisens karusell'. Patientnämnden ringde henne och instämde i att Carema har gjort ett dunderfel och kommer att få svidande kritik för det inträffade. Yes! Där satt den! Hämnden mot oberättigade oförrätter är ljuv. Äntligen lite positiv respons på den möda som lagts ned. Och kompisen fick sig ett litet lyft ur 'Dödsskuggans Dal' för en stund. Hon fick en lite gnutta energi tillbaka för att orka kämpa lite till. Glädjande bara det. Ja, vi lyfte flera tum i dag tillsammans, via telefon.

Gott så långt, att hon nu kan visa att hon gjort något åt saken, att det händer nåt och att slutligen alla felaktigheter som kan ligga henne till last stryks ur journalen. Men för det krävs... ännu ett brev, tro det eller ej  - till Socialstyrelsen. Nåja, det blir några få enkla rader med hennes krav och sen får bilagorna tala för sig själva. Rätt ska vara rätt!

Det är som hon själv sa idag: "Bara en idiot skulle utsätta sig för allt detta om man inte var sjuk".