Trött var man innan, och nu pajade datorn också! Stendöd. Datakunnig bekant trodde det var hårddisken, håhå jaja. Inlämning till 'doktorn' i morgon. Sen har åskan gått nåt såpass... i fyra timmar med öronbedövande knallar och Lilla Huset skakade i sina grundvalar. Man skulle behövt hörselskydd. Men allt var urdraget så det är inte åskan som slagit ut datorn. Bara en kort stunds elavbrott, som tur var. Man känner av att sommaren är här...

En stor tröst att man har fler apparater numera. Laptopen och Paddan är mig behjälpliga i denna nödens stund:-)

Första pensionen är utbetald. Del av den, vill säga. Som pensionär får man inte alla delar samtidigt. För min del blir det tre olika datum innan allt är utbetalt, fast den sista slatten på 25 kronor kan ju ändå inte användas till nåt så där direkt. Urlöjligt att inte alla pensionsinstanser kan betala ut på samma dagar! Allt för att jäklas med oss.

Får nog bli en tidig kväll i sängen, känns det som...

Två kanarieungar har lämnat boet i fågelhuset i veckan. Julia är mamma. Pelle tycks vara far av omsorgerna att döma. Den vita ungen blev inte svår att döpa med sin hjässfläck mitt på skulten, Jessie (Hjässie). I händelse av hankön blir namnet Jesse (eller Jesper). Lätt att slå om till.

Det ÄR faktiskt svårt att byta namn när fågeln är vuxen. Således hette en hona Helmut hela livet. Nu har vi en Nils-Georg som visat sig vara en hona. Vi skulle byta till Nissan om det blev så, sa vi. Men det är stört omöjligt.

Den gula ungen får nog heta Molly efter växten vi skaffat på Hem- och Trädgårdsmässan i dag i Essunga. Hemfördes kruka med en allium moly (luteum). Eva som vi besökte förra året under ”Öppen trädgård” kom ihåg att vi frågat efter den och hojtade glatt att det fanns att köpa. Vi hade sådana för 20 år sen och har därefter letat förgäves. Det ska bli trevligt med den i rabatten igen! Bild nedan lånad HÄR.

Det spåddes regn. Och det blev regn. Pilfinkarna sökte regnskydd på verandan under fasadbräderna.

För övrigt är nog mitt skov över men med efterverkningar i form av dvallik trötthet och koncentrationsproblem. Det blir inte mycket i bloggen då, inga bilder - ingen text, när man sover fem timmar på eftermiddagen.

En vanlig dagsdos. Bara att hysta in. Gapa och svälj! Lite av ett vandrande laboratorium.

När skovet är över kan nog sju av enheterna tas bort. Så att man känner sig ’normal’ igen. 

Finns en framtid för andelsmejerier igen? Gäsene Mejeri i Ljung (Herrljunga kommun) tror på det och satsar. Det är Sveriges minsta mejeriförening som ägs av 43 bönder, varav 27 leverantörer inom en radie på endast två mil. Man tar emot 64 000 liter mjölk per dag, varav en femtedel kommer från Fröstorps gård med hundratals djur. ”Varför lämna till Arla som kör mjölken till Danmark”, resonerar man.

Vi var där på Öppet Hus i lördags. Först på kosläpp hos en av delägarna. Sen guidad tur i mejeriet. Fast av osttillverkningen syns inte mycket idag. Det sker i stora maskiner och tankar där det pyser varm ånga så kameran fick gömmas under plastrocken.

Gäsene är ett av några få mejerier som fortfarande verkar på egen hand. Specialiserad på osttillverkning, men har åter börjat sälja mjölk i mindre omfattning. 2000 ton ost finns ständigt i lager.

När Gäsene Mejeri startade 1931 var det vanligt med små andelsägda mejerier som växt fram under 1800-talets andra hälft. I början av 1930-talet hade Sverige drygt 1600 mejerier. Merparten var små, betjänade gårdar och butiker i lokalsamhället. Vid övergången till 1960-talet återstod 420 mejerier, en siffra som halverades till slutet av årtiondet då rationaliseringsivern nådde sin topp. Idag återstår knappt 50 mejerier som hanterar 50 gånger mer mjölk per dag än 1930-talets mejerier. Bondeägda Svenska Mejeriernas Riksförening (SMR) och Arla drev på rationaliseringen med uppköp och nedläggningar. 1937 års mejeristadga med höjda krav på hygien och hantering bidrog också.

Från 1940-talet har antalet gårdar i landet minskat från 300 000 till 70 000 idag, varav bara en tredjedel drivs på heltid. På 1940-talet hade nästan samtliga gårdar kor. Idag återstår knappt 9 000 mjölkgårdar och antalet sjunker stadigt. Korna avkastar tre gånger mer mjölk per år (nästan 8000 kg). Merparten fakta från Arla .

Hoppas det går vägen för de lokala mejerierna så att vi får ha kvar kogårdarna, även om de nu är enorma. Djurhållningen ska inte behöva bli sämre för att djuren är fler. Svensk djurhälsa är för övrigt långt bättre nu än i 1930-talets fuktdrypande och oventilerade lagårdar. Hoppas att många köper svenska lantbruksprodukter!

- Oops, så mycket folk!

Korna tittade på oss. Vi tittade på dem. Alla gladdes vi lika mycket åt deras nyvunna frihet. Förutom euforiska krumsprång, är det härligt att se dem stanna till och sätta nosen i vädret för att insupa frisk luft och gräsdoft. Och bara råma ut sina känslor som svallar över. Ja, bilderna från helgens kosläpp på Gudmundstorp talar för sig själva. Alla 38 bilderna fick vara med. Ville inte välja. Det finns säkert fler koälskare än jag som har nöje av dem.

Kosläpp är ett populärt folknöje och det är inte bara tätortsbor som vill se djuren som ger oss mjölken. I publiken fanns många som av olika skäl lagt ned lantbruket men ville få lite närkontakt med de älskade djuren. Initierade kommentarer i publiksorlet vittnade om detta.

Gudmundstorps Gård blev Årets Företagare i Herrljunga 2013. Gården har tagit två SM i vallodling, en bedrift som de är ensamma om i Sverige. Här finns 180 djur på en modern gård med lösdrift för kor och ungdjur i rationell arbetsmiljö. Ägarna ställer gärna upp och visar sina anläggningar vid öppet hus och studiebesök. Gården är delägare i Gäsene Mejeri i Ljung där vi gjorde studiebesök i helgen (separat inlägg).

Fann även ett YouTube-klipp på Gudmundstorps Gård HÄR.

På bôggda blommar rapsen nu efter regnet. Mobilkameran fick träda i tjänst under en snabbutryckning till unga familjen ett par mil bort. Morfar och jag var bjudna på lunch - stekt rödspätta med potatis och räksås. Far i huset är ett genuint kockämne! Husrenoveringen var äntligen färdig, och den vita målarfärgen bländades nästan. En börda föll från deras axlar...

Snart treåriga Stella visade alla klister- och målarböcker för morfar. Och när tiomånaders Oliver reste sig och kikade över bordskanten fick han ett klistermärke mitt på hjässan. Stella bubblade av förtjusning. Sen var det dags att visa hur bra hon nu behärskar trehjulingen. Ja, hon hade cyklat hela vägen in till stan en dag när familjen skulle handla. Vi imponerades alla av den bedriften.

Oliver tar sig reptilsnabbt fram på alla fyra, högljutt frustande av förtjusning ju närmare trappan till övervåningen han kommer. Under övervakning har han krupit alla trappstegen ända upp (!) och detta blev sedan ett eftertraktat mål. En riktig höjdare, förstår man, ehuru livsfarlig om ingen är med... Oliver älskar mat och kan liksom inte behärska sig. Gallskriker av otålighet mellan varje sked, sväljer och hojtar på nytt. Vad göra innan orden finns :-) Likväl en prövning för känsliga öron, kan intygas.

Nu när stora huset är klart väntar ett nytt bygge... en lekstuga. Stella är i en kreativ ålder och det ska bli roligt att se hur det lilla huset kommer att användas. Barnkalas stundar i sommar. Hmm, nu gäller att finna ut en bra present till jubilarerna...

Trevlig överraskning idag när det plongade på dörren! Grannen kom med försenad blomsteruppvaktning - en klematis till nya sittplatsen. Himla rart! En boulevard parisienne som kan bli 120 cm. Jättesöt, alldeles särskilt när den fått några vattendroppar på sig. Alla växter kommer bättre till sin rätt med regnstänk från ovan.

Värre är det med de gula azaleorna som brukar blomma så praktfullt utanför fönstret i maj. Blommorna var förberedda före lövsprickningen och skulle precis till att slå ut, och så... poff - kaputt. Förra veckans fem minusgrader knäppte dem. Brunvissna är nu de gula blombladen och blir inte mer i år. Däremot klarade sig den orangea 'kusinen' intill - den blommar alltid senare. Så den kanske vi får glädjas åt. Om inte...

Blomningsbilden t.v är från 30 maj 2013.

Vi som var så duktiga och täckte allt som var i riskzonen. Hade ingen aning om att denna var så känslig. Det har aldrig hänt förut. Kanske var det i ett känsligt skede av utvecklingen...? Nu vet vi!

Förälskad... i gråsparvarna. De kom i våras och ett par är faktiskt kvar! Ett tecken på att de kanske häckar här. Jag blir så glad varje gång de visar sig. Spejar ivrigt och ser dem redan på långt håll. Hoppas varje gång på kalasbilder. Hoppas även att de får ungar, gärna ett par kullar, som stannar och bildar en ny koloni. Gråsparven har minskat kraftigt i antal, så det vore välkommet. Bilderna är bevis på att de faktiskt är här.

Efter att ha levt med en 50-hövdad pilfinksflock i 20 år här i Lilla Huset känns det efterlängtat med gråsparv. Dels för att jag växt upp med dem i Göteborg, dels för att man ser skillnad på honor och hanar. Pilfinkarna ser alla likadana ut, såväl honor som hanar och ungar. Ingen variation.

Gråsparven är aningen större och ser mer vuxen ut i jämförelse med pilfinkarna, utöver färger och markeringar. Pilfinken har brun hjässa och kindfläck. Gråsparven har grå hjässa och vita kinder. Båda är arter med så diskret färgsättning och trist ’sång’ att många inte ens lägger märke till dem. Så nu fick 'Hacke' hänga med som färgklick.