Lilla fjällkokvigan var på vift i några veckor. Plötsligt sågs hon ensam och vilsen i en jättestor beteshage. Där gick hon och åt i minst en vecka tills lösning på 'problemet' uppenbarades. Syntes väldigt övergiven och sällskapstörstande. Avvek starkt från omgivningen med sin vita färg, väckte rent av uppseende. Man undrade varifrån den främmande "fjällan" kom. Slutligen kom hon till sin rätta flock med två andra ungdjur i hagen intill. Äventyrerskan var åter mellan trygga bogar. Och ser mycket tillfreds ut.

På mitt skrivbord står en gammal tummad chokladask fullknôkad med foton som inte platsat i album. Den står här i väntan på att jag ska leta efter något som jag för länge sen glömt vad det var. Men den är så käck och sänder så hemtrevna vibbar att den står kvar tills jag hittat tråden. Behöver bara snegla på den för att bli varm inombords. Ser att den behöver tejpas i ännu ett hörn.

I kommentar till förra inlägget kom just gamla tummade chokladaskar på tal. Det finns ju nyare askar att köpa, men ingen av dem sänder så trevliga vibbar. Att plocka i gamla minnen är som att lägga pussel över sitt liv. En del bitar är vitala och kan inte slängas bort. Då får man ju inte ihop det...