”År 1901 den 22 maj blef denna sten rester till ett minne af herr Anders Johan Karlsson på Apelbacken, Malma. Mig till ära.” Så ristade Anders Johan i stenen som han vid 27 års ålder beslöt resa över sig själv.

Anders Johan (1875-1913) måtte haft självkänsla. Ingen falsk blygsamhet där. Att resa minnesstenar brukar vanligen överlåtas åt andra – men då kan man å andra sidan inte vara säker på att det blir gjort. Det ville Anders Johan tydligen vara. Och tur var det, han blev inte äldre än 38. Kanske kände han det på sig…

Tilltaget med den resta stenen retade hans jämnåriga så att de sköt prick på stenen. Anders Johan fick dra iväg med den till skogs för att dämpa känslorna. Men han lyckades sannerligen bli ihågkommen. Malma socken håller minnet vid liv, lokaltidningar skriver om fenomenet då och då. Själv gjorde jag detsamma när jag var lokalredaktör. Och nu hamnar det i bloggen, world wide webb.

Anders Johan bröt mark på sin arvegård för att odla. Stycke efter stycke plockades rent från sten. Den odlargärning som våra förfäder bedrev blev mycket värdefull för kommande släkten. Kanske var Anders Johan en av de få som insåg dess betydelse. Han samlade alla stenar i ett enormt odlarröse, där han också lät sig fotograferas omkring 1905 då han belönats av Hushållningssällskapet för sin gärning.

Högtidligt har han nedtecknat vilka år han odlat upp de olika tegarna. I en anteckningsbok från 1895-1907 står bl.a följande: ”År 1895 Odla Herr A J Karlsson, Aplebacken, Malma, Nämligen Den Märka Umma Landsvägen. Detta Warder af Mig Själf Pärsonligen Intyggat”. År för år, på liknande sätt. 1906 bröt han t.ex upp ”Den Wallmärka vid Tån Umma Stenmurn”.

Tänk så mycket fattigare vår historia skulle te sig utan dessa märkliga och originella människor. Den gamla bilden är scannad från min tidningsartikel i SkLT 1985. Häromdagen besöktes platsen för stenen vilken hembygdsföreningen flyttat fram från skogen, till odlingsröset som det ser ut i dag.