Näää, jag gick inte på fotoklubbens årsmöte i kväll. Det var nu den skulle bildas. Men jag avstod…

Har nämligen fått en påse under ena ögat som inflammerats. Ja, egentligen sitter påsen långt nere på kinden och är röd. Tycker det räcker med de påsar som tillkommit naturligt, vilka man har att förhålla sig till varje gång framför spegeln. Den här är dessutom i vägen och drar uppmärksamhet till sig. Nä, det fick allt vara.

Har inte heller ambitioner att åta mig några uppdrag. Sen tänker man ju på svininfluensan, varför utsätta sig mer än nödvändigt. Och sen skulle Uppdrag granskning följa upp läkarbristen i tv. (Sorgligt. Men intressant.)

Känner mig inte heller som nån fotograf just idag. Lilla Huset gjorde en inköpsresa till Grannbyn. Utan kamera, och det har sina risker. Det är nämligen då man ser de bästa motiven. Just idag var de vackra kossorna särdeles nära, och just idag cirklade den blå kärrhöken runt över fälten… Jösses, vilka bilder det KUNDE HA BLIVIT.

Kanske är kindpåsen nu på tillbakagång. Höll en ispåse på den idag och fasen vet om inte den minskade något i omfång. Ögat har inte heller runnit och svidit som igår. Hoppas…

Åååh, jisses... gissa om man är mör i kroppen efter sju timmars storstädning i fågelhuset. På två personer. Såpass krävs när man gör höstfint. Ryggskottet som hållit i sig över en månad nu är på tillbakagång så det gäller att vara försiktig. Korsetten på och inga knyckar. Det högg bara till en gång i ryggraden, uuuh.

Har bilder på evenemanget men hann inte bearbeta dem efter På Spåret-minnen på tv i kväll.

Däremot vill jag visa dagens bilder på ladusvalorna som tillbringade dagen på vårt tak och tv-antenn.

De har varit ute över åkrarna i bygden hela sommaren men nu var dom här igen. Samling inför avfärd. Man smälte ju helt när svalungarna låg och vältrade sig på takpannorna och vred upp sina vita magar mot solen, denna sista (?) sensommardag.  Kunde inte hålla mig... På darriga spagettiben styltade jag in efter kameran.

En unge ser ut som om den störtat rätt in i pannorna, men den lyfter bara vingarna för att släppa solen inpå kroppen.

När svalorna återvänder till häckplatsen så här strax före avfärden får jag för mig att de memorerar omgivningen för att känna igen sig när de återvänder nästa år. Får nog ställa den frågan till P1:s Naturmorgon.

Nog lever man mitt i naturen här. Husbonden hade just sällskap av en vårtbitare i tv-soffan (han kände hur det kröp på kroppen...) som fick släppas ut i sommarnatten genom fönstret.