Platt-tv:n är på reparation. Högtalarna hade börjat skrälla. Ja, dom har skrällt länge nog men vi har inte orkat. Vi tog oss i kragen och nu är den iväg. Således fick övervåningens lille-tv komma ner. Tekniska problem uppstod. Det var ju det vi visste.

Platt-tv:n hade två uttag för scartsladdar. Den lille bara ett. Vi valde en scart. Det blev bild. Och ljud. Satellitkanalerna går in. Inte det bästa men det får duga. Bilden går i rött, är mörk, ljudet är lågt och svajigt och låter som det regnar hela tiden. Vi orkar inte. Vi vägrar göra ny sökning, snart ska den ju tillbaka upp igen. Vi finner oss. Avvaktar. Vi orkar bara inte. För övrigt har tv-programmen blivit så dåliga att man avstår från mycket. Allt går utför.

Om vi har tur kommer utvecklingen kanske att kunna gå bakåt. Snart startar vi nog en klubb för oss som upplevde 1950-1970-talen där vi gemensamt kan åkalla dåtiden och känna tacksamhet för att vi fick uppleva den, då det fanns lugn, tid, ro, tolerans och gemenskap istället för aggressivitet, när det fanns framtidstro och förhoppningar.

mot en människa…

Ett rostigt svärd som draggats upp ur Vänern fick plötsligt förtur till sjukhusets röntgenavdelning. Trots att röntgenköerna efter byte av datasystem försenats till i höst! Svärdet tog inte bara röntgenapparat och röntgenläkare i anspråk. Även stor del av personalen var på tårna, enligt artikel i länstidningen. Sånt händer nog bara här i Arns Rike.

Dagen efter läser vi i samma tidning om röntgenköerna. Sjukhuschefen betonar att akuta undersökningar och remisser med förtur tas om hand på normalt sätt...!!..??

Det rostiga svärdet måste alltså varit särskilt angeläget för att gå före i kön. Skrev sjukhuschefen ut remissen själv? Betalades detta med offentliga medel avsedda för humanvård? Eller har vårt sjukhus plötsligt övergått i privat regi med gräddfiler för betalande?

Självklart dunkades en insändare iväg till tidningen. Om detta inträffat på 1960-70-talen när samhället var tolerant och generöst mot allmänheten hade jag inget sagt. Då hade det varit en rolig grej som vi alla kunnat glädja oss åt. Men idag, när sjuka människor jagas med blåslampa och rationaliseras bort är det inte lika roligt. Detta sjukhus är faktiskt vår gemensamma egendom.