Läget för pappa är oförändrat i stort sett men med viss försämring. Finns inget upplyftande att skriva om i bloggen just nu. Ansvaret vilar tungt på mina axlar men känner mig mycket trygg med Hemtjänstens vak. Saknar inget. Fina och proffsiga människor som gör en heroisk insats i det tysta.  Bara väntan återstår nu.

Imponerande att på nära håll varsebli detta nätverk som oavbrutet gnor. Man konfererar och rådslår via mobilerna, hjälp kommer inom kort från sjuksköterska vid behov, insatser sätts in. Pappa är sängliggande mest hela tiden, äter inget, dricker minimalt, det är svårt att ge mediciner. Man önskar att det ska gå fort men han är en fighter in i det sista.

Besöker ett par gånger om dan, hjälper till med att tolka signaler och behov. Har aldrig upplevt detta på nära håll förut men det är inte så skrämmande trots allt. Det finns ljusa ögonblick av medvetande och kontakt samt något leende ibland. Idag åt pappa en glasspinne och njöt!

Har börjat med deklarationerna men gör paus för i natt och en tv-stund med Husbonden och Kommissarie Frost.