Prydnadsapeln invaderades idag av mesarna. Alla var de på jakt efter de yttepytte minifrukterna som hängde kvar, stelfrusna och murknade. Konstigt... vissa speciella dagar kan ett sånt sug vakna. Fram tills nu har de haft noll intresse för trädet i fråga. Men plötsligt var det populärt. Tyckte synd om pippisarna när vi nu har frysen full med nypon - vilka vi faktiskt har 'stulit' mer eller mindre från vildfåglarnas buskar.

Tinade upp ett gäng och trädde upp dem i trädet, precis som vi gör inne hos våra tamfåglar. Strax kom de tillbaka och undersökte detta nya. Några lät sig väl smaka. Andra fortsatte hacka på de stelfrusna minifrukterna. Är det äppelkartstid så är det...        Större bilder med ett klick

Bättre bilder på månen har jag sannolikt tagit, men den här kunde jag inte låta bli. Den var så fantastisk i morse när den full och gul dalade snabbt i gryningsröda molntussar innan den försvann ner i skogen. Lite vårkänsla över den där, eller hur.

Ett annat glädjeämne: det är bara är minus 2,9 i skrivande stund. Hela dagen har känts som sammet i jämförelse med nyligen genomlidna köldknäppar. Nygjorda fötter och till det ... nyklippt. Kan inte bli bättre. Frissans hand hade lugnat ner sig ett tag, till glädje för oss som stod på kö. Akut utryckning när hon ringde. Dubbel lättnad.

Våren ristar mönster i snön på lagårdstaket när det töar. Kan inte hjälpas... jag ser bara mörka industriskorstenar i mönstret på taket. Det var häromdan. Nu är de fler. Och snart är väl taket rent om det får hålla på så här. Hoppet är det sista som överger en.

Nä, här gick ännu en dag på 'ärenden'. Nu MÅSTE jag ta tag i bokföringen! Basta.

I morgon 7:e februari är det ett år sen vi miste våran Ulrik (15 år 4 mån), t.h i bild. Han fick aldrig uppleva våren efter den grymma vintern då han stod på tänderna på isfläckarna. Stackars liten. Det var en sorglig dag, ehuru väntad. Minns hur förväntansfull han var. En ny dag hade just startat. Han såg fram mot spaghetti  och köttfärssås. Sen stöp han bara i ett strokeanfall med yrsel och kräkningar. Kvidande av obehaget och sökte förgäves backa undan från yrseln. Han litade på oss när vi for till veterinären. Litade på att få slippa yrseln. Och det fick han ju… för gott.

Amen.

Han fattas oss, den saken är klar. Glad att vi tog så många bilder för minnet. Han var en riktig pajas, trots värk. Fattar inte hur glad han var ända in i det sista... Han lämnade bara glada minnen. Mammas lille pojke. Om jag koncentrerar mig kan jag känna hans kropp i famnen, och hans doft, se hans blick möta min. Sigrid tänker inte på den hemska dagen numera. Hon var dämpad i några veckor men levde upp och bestämde sig för att leva till 18… allraminst. Jojo, vi får väl se hur det går med den saken… Hon är rena valpen i jämförelse - ”bara” 13,5 år.

Hur som helst gör vi inte många knop i kylan. Det har ju dämpat sig till 5 – 8 minus, och det räcker mer än väl. Men vi avvaktar, våren kommer tids nog. I morgon väntar fotvård. Ännu finns mycket innejobb att ta tag i. En del vid datorn. Muskler i bröstryggen krampar och ömmar. Datorrelaterat. Kanske håller jag upp med bloggen några dagar. Vi får se.

Glada lätta snöflingor har dansat i luften hela eftermiddagen. Såna där som man aldrig riktigt vet om de alls tänker landa. De siktades vid grinden, virvlade runt-  och upp igen - för att sen svepa runt huset och försvinna ut från trädgården. Flingorna som landade på plattgången hade väl i sin tur kommit från åkern eller nåt. Vackert och rofyllt så länge det varade. Nu viner vindarna runt knuten istället.

Fick också frostat av frysen medan verandan ännu var tillräckligt kall. Denna gång en välplanerad aktion. Inte som förra gången när jag startade upp utan att ha hittat rätt tillbehör. Då svor jag att aldrig mer starta så oförberedd – vilket nu infriats. Allt var klart från stopp till start på en och en halv timme. Så ska det ju vara!

Lilla Sigrid sov dåligt i natt. Mäkta oroad över brandvarnaren som kommit in i en dålig period och ger ifrån sig tjutande läten med ojämna intervaller (batteriet är sprillans nytt!). Vid fyratiden väcktes vi av en liten Sigrid som hängde tungt på oss, en i taget, och rev med fötterna på täcket. Typisk väckningsaktion.

Först trodde jag att hon behövde ut, men den spända öronställningen tydde på annat. Mycket riktigt. Vi hann inte mer än in igen förrän brandvarnaren pep till. Bara att dra ur batteriet för att få lugnt. Men Sigrid kom inte till ro igen på minst en timme. Där ser man... brandvarnare väcker även halvdöva hundar.

En gastkramande kyla har lämnat oss. Från -18,1 i natt till -5,7 nu i kväll. Mer hyfsad temp, om man frågar mig. Detta till trots – eller kanske just därför – slog tröttheten till. Drömde i tv-soffan om att vi hade alla fyra hundarna igen. Hade glömt ge dem mat (alltid denna ansvarsnoja i drömmarna) och skar leverpastej i stora bitar i nån slags hysterisk räddningsaktion... puh. Kom inte ur dvalan på flera timmar, och fick därmed släppa planerna på fotoklubbsmöte i kväll.

Skulle nyss uppdatera mig om samhällsnyheterna på nätet. Fler dystra fakta! Orkade bara ett par artiklar innan jag kände energin sippra ut genom tårna. Fick släppa det hela. Dock hittades en angelägen artikel i LO-tidningen ”Vinster i vården dödar”. Läs gärna den. Bra att ha i minnet när S nu velar om vinster i vården igen (en rebell som jag saknar allt det goda Juholt stod för). Ett Hjärta Rött om Non-profit är också läsvärd.

Dörrmålning pågår. Garderoberna var tristvita och toadörrar obestämbart beigebruna. Alldeles för länge. Spegellister på garderober och toadörrar gjordes för något decennium sen. Målning var avsikten. Kunde dock aldrig bestämma vilken färg. Nu är det gjort. Grått med blågrå lister. Bättre sent än aldrig.        Större bild med ett klick

Husbonden sliter med de släta ytorna. Blir liksom aldrig nöjd. Svårt att få slätt och fint. Men jag ser inga mistor. Börjar se ’färdigt’ ut på nåt sätt. Verkligen på tiden efter lång väntan.

Bister kyla ute. Ingen näsa utanför dörren i onödan.

Har skrivit första utkastet för Kompisens ’begäran om omprövning’ till Fk. Alla vägar prövas. Nu klagar vi på att Fk fattat beslutet på ’otillräcklig grund’. Det påstår de nämligen själva. Hör bara – och här varnas för byråkratsvenska:

FK hävdar i motiveringen att: ”av de inkomna medicinska underlagen framkommer ingen status eller objektiva undersökningsfynd som beskriver sjukdomens konsekvens för funktionsförmågan.

FK skriver vidare: ”De symptom som beskrivs är otydliga och visar inte sjukdomens omfattning eller påverkan på din arbetsförmåga.”

- - - - -  Okej.

Men i annat brev har Fk skrivit: ”Det kan innebära att vi tar kontakt med dig, din arbetsgivare eller din läkare för att begära in de uppgifter som saknas. Det gör vi för att vi ska kunna fatta beslut i ditt ärende.”

Det är bara det att Fk har aldrig någonsin, aldrig någon gång kontaktat AL:s läkare för att be om tydligare underlag för sitt beslutsfattande. Ingen skrivelse. Inget enda telefonsamtal. På hela sju år! Inte en enda utredande hand för att få bättre beslutsunderlag. ÄNDÅ HAR BESLUT FATTATS. Gång på gång (avslag i och för sig men dock... beslut). Hur gick det till? Alltså hävdar vi nu att beslutet är fattat på otillräcklig grund. Man gör vad man kan.

Fk är verkligen en omöjlig nöt. Ingen av oss är någon expert på saken. Huvudsaken är att ärendet hålls vid liv så att de inte tar bort hennes SGI (sjukdomsgrundande inkomst). Så länge man överklagar kan de inte ta bort den. Det är själva vitsen med det hela. En vacker dag ska hon väl vinna. Om inte annat så i Kammarrätten.

Ooooopf, nu värker öfvre ryggmusklerna efter datorjobbet. Ska man lägga sig på hårda golvet, tro… Tveksamt i denna vinterkyla. Minus 18,4 förra natten. Nu sjunker det fort. I skrivande stund 16,5. Är det kulmen?

Tiden rann just ifrån mig... Tänkte väl skrivit några rader i vanlig ordning, men AL ringde och behöver hjälp med ännu ett yttrande till FK. Plösligt var tankarna på annat och dagen (eh... kvällen) slut. Tempen sjunker för varje timme. Är nu nere på 13 minus. Man har varnat för svinkall natt. Vi är inne i en sån period då man på 1700-talet tog in gäss, höns och smågrisar i köket för att de alls skulle överleva. Hellegod.

Återstår bara att önska bloggosfären en god natt och trevlig helg!

Svåger och svägerska åkte till Kanarieöarna idag. Bonusdotera anlände från Malaga efter ett modelluppdrag där både baby och barnafader hängt med. Snart åker de till Phoenix i Arizona (yes…USA) med baby Stella. Folk flyger och far. Medan Husbonden målar Lilla Husets garderobsdörrar och jag går på PRO:s ’evighetscirkel’. Kontrasternas kontraster.

Vårterminsstart idag. Ledaren ännu kvar på sjukhuset efter en höftoperation, men vi klarar oss själva tills vidare. Vårens cirkel rör boken ’Så levde vi – fest och vardag i forna dagars Sverige’. Ett ämne vi gärna återkommer till i cirkeln, med eller utan bok.

Trots bakåtblickandet ser vi nu fram mot ljusnande tider då ”da’ra länger säk i bägge ännar” som västgöten säger. Trots den bitande rysskyla som är över oss (-11 här) var det ännu dagsljus när cirkeln var klar. Det bästa med PRO-evenemang är dagtiden.

Så här står det om cirkelboken:

”En historiebok om vanligt folk! Vårt förflutna kan vara lika fascinerande som den mest spännande roman. Författaren Jane Fredlund ger vår egen historia kött och blod, ansikten och röster. Boken spänner från 1700-talet fram till mitten av 1900-talet. Den gör nedslag i olika miljöer; bondstugan, herrgården, det borgerliga hemmet, fattigkvarteren och de första lägenheterna med rinnande vatten och gasspis.

[…] Vi får veta hur folk bodde, vad man åt och hur maten tillagades, hur man skötte sin personliga hygien och hur slitsamt det var att få kläder på kroppen och mat på bordet. Men då, liksom nu, har människor funnit sätt att förgylla tillvaron om så bara genom att avnjuta en kopp kaffe.”

Ingen utryckning i morgon (jippie). Först ringde tandhygienisten återbud, sen frissan. Den senare med värk i handen. Illa. Håret växer vilt men det är ändå värst för henne. Bidar min tid och hoppas på lösning.

-Tänk att du gjorde det! Säger jag till Husbonden då och då. Ibland kommer det bara över en. Detta djärva tilltag att bara gå i pension så där rätt av. Lite ’för tidigt’. Med lägre inkomst, men ändå… Fri.

Fyra månader har gått sen befrielsens timma slog. Tillsammans med sin Bättre Hälft dag ut och dag in. Gemensam frukost varje dag. Lunchen likadant. Delad glädje – dubbel glädje. Fria att göra precis vad som faller oss in. Tillsammans – eller var för sig. Med begränsade resurser, men dock.

Om jag var en aning bekymrad för förlorade stunder av Egen Tid när Husbonden tog pension är det inget mot den känsla av Lyxtillvaro som präglar större delen av tiden. Att Husbonden slipper gå till jobbet. Slipper femskiftet med obekväma tider. Med långa dagar och nätter. Fri att vila och hämta kraft. Arbeta när man vill. Rättmätig ersättning en gång i månaden och som räcker till… livets nödtorft. Om man planerar väl.

Förnöjsamhet, kallas det nog. Ett bortglömt begrepp. Undrar om kommande generationer ens vet vad det innebär. Man vet aldrig hur länge denna lyx är oss förunnad. En framtida pensionstid är egentligen helt omöjlig att planera för. Vet aldrig säkert om man ens kommer i mål. Vet aldrig hur länge man får ha varann. Det gäller att ta väl vara på detta. Njuta medan tid är. Tänker på detta nästan varje dag. Undrar om dagens unga nånsin får pension över huvud taget.