Tack vare kraftig blåst och molnskyar har vi idag förskonats från den värsta värmen. Termometern visade "bara" 26,6 grader idag. Om solen fått gassa hämningslöst skulle vi nog närmat oss 29 tror jag. Skönt att slippa.

Vädret är perfekt för svalungarna som flygövar varje dag runt Lilla Huset. Både tornsvalans ungar och ladusvalans, som jag filmade i ladan, är ute. Ungarna har mer behärskad flykt än föräldrarnas luftakrobatik. En ynnest med blåst så de får öva på tekniken.

Andra värmeälskare är våra fladdermöss. I kväll var flykten vildare är nånsin. En nåd och en ynnest att få uppleva de små ljudlösa svarta skuggorna som ses enbart med himlen som bakgrund. Riktigt närgångna i sin vilda lek där de jagade varann. Vet inget om deras liv, om det var parning på gång eller ungar som kommit ut. Kunde inte tolka det på annat vis än att det var någon slags följa-john-lek. Då och då hördes fladdret från mjuka vingar när de passerade nära.

Nu kanske man snart kan få se några fjärilar. De har verkligen lyst med sin frånvaro under regnperioden. Vi har inte sett dem alls. Hoppas de har överlevt och inte regnat sönder. I våras filmades nässelfjärilar i scillan, fantastiska färger ihop, men sen... inte en enda. Jo, en säger en amiral - med trasiga vingar. Vi som skaffat så mycket växter för deras skull... Andra år har vi haft gott om kålfjäril, citronfjäril, nässelfjäril, påfågelöga och amiral. Faktum är att nattflyna inte heller setts i så stor numerär. Det vore en nåd och en ynnest att få se dem igen.

För övrigt slog tröttheten till idag. Storstädningen i fågelhuset är över. Sista etappen rörde utrymmet 'vars namn vi inte vet'... kanske ska det heta hall och kök...? Kände av mattheten redan i går, idag gick det inte att hålla emot. Däckade vid fyratiden, drömde en livlig 'film', vaknade till vid fem, somnade framför sexnyheterna när Husbonden klippte gräset. Vaknade inte förrän efter halva allsången... hade inte hört ett jota. Jordgubbar och glass. Följde tv-dokumentären om Paul Simons album Graceland (som vi har).

På nåt sätt missade jag den tidens rabalder när han trotsade bojkotterna mot Sydafrikas apartheid och åkte dit för att utveckla detta fantastiska album med lokala musiker. Han menade att politiker inte ska bestämma hur alla ska göra eller tycka. Hur som helst... om han inte följt sin musikaliska instinkt då, när han kände för det, så skulle detta geniala album inte blivit gjort. Graceland - Nådens och ynnestens land. Världen skulle varit fattigare, andligt och kulturellt.

Vi har en grävling under huset… eller hade… vi vet inte riktigt. Rättare sagt bor (eller bodde) han under verandan, vilket nästan går an. Så snart gårdvaren är borta tuffar dom till sig. Det var ju därför vi såg en i trädgården för ett tag sen. Syntes förresten häromkvällen igen. Egentligen tror jag den varit här förr. Hundarna slängde ju sina getögon åt verandahållet ibland, och spårstämplarna en vinter var bevis nog.

Han är alltså hemmastadd. Med toalett vid pionerna! Gräsmattan är full med signifikanta ”stötmärken” efter maskfångsterna. Husbonden har slängt jord på hans toalett. En kompostgrind ställdes för ingångshålet en kväll när grävlingen lämnat sovplatsen. Sen vet vi inte om han flytt fältet. Toaletten är inte använd. Han kan ha en reserventré bakom blåtryn. Det ser vi först när den beskärs.

Kan riktigt se för mig hur ledsen han blev när han trött såg fram emot en god sömn i sitt trygga gömsle efter nattlig runda. Hur han undrat hur grinden kom dit. Hur han puttat på den orubbliga grinden och försökt komma in. Och hur han slokörad och sömnig lommat iväg med hängande huvud och undrat var han nu skulle få somna i lugn och ro…

Eller hur han illmarigt fick en road glimt i ögat vid tanken på sin reservingång under blåtryn. Och på pigga ben studsade dit in… Ja, slutet på sagan är inte klart än.

Att han skulle komma in under huset oroar oss inte. Grunden består av enorma granitblock som står tätt. I ventilationshålen kommer inte ens katter in för där har vi lagt hoprullat nät. Skada under huset kan han inte orsaka. Och det är högt till verandagolvet.

Men nu blir det kluvet… EN grävling blir lätt fler. Kunde nog tänka mig en hel grävlingfamilj här, på sätt och vis. De är ganska harmlösa egentligen. Snälla rent av. Tystlåtna luffar de omkring på sina nattliga stigar och äter maskar. I princip. Sover tyst om dagarna. Vad kunde det göra…?  Men de kan gräva ordentliga gångar. I England hittade man en gång grävlinggryt med 800 meter långt gångsystem…! En jägare har erbjudit sig att komma med fällan. Fast då måste den avlivas, enligt jaktförordningen. Man kan tydligen inte bara flytta dem. Njaee, riktigt så hade vi ju inte tänkt oss det hela. Så svårt det blev nu…

Dags för ”mixerbordet” igen. Med radions program ”Sommar” förvandlas P1 för en dryg timme varje dag till musikkanal, tal blandat med musik. Intressanta program med intressanta personer och - musik. Inte så vanligt i den kanalen.

Jag älskar talade program, lyssnar helst till pratkanalen P1. Men jag älskar också musik, dvs BRA musik. Vill alltså höra både och. Tyvärr går det idag knappt att förena utan hörselskador... eller åtminstone stressreaktioner. Sedan 10-15 år tillbaka (kanske ännu längre…?) sänds musiken ut med mycket hög volym i förhållande till talet.

Jämför t.ex med tv-programmet Mästarnas Mästare där inledning och jinglar dras på så till den grad att man måste sitta med fingret på volymknappen för att det inte ska bli plågsamt för öronen. När det sen pratas igen måste man höja igen till normal nivå. Teknikerna på radio och tv har numera överlåtit åt lyssnarna att själva reglera volymen! Därav mitt ord ”mixerbord”.

Det är som ”skvalradion” i P2:s barndom, när man förutsattes lyssna mer till musiken än till mellansnacket. Det var ju så nytt. Pratet blev till en meningslös utfyllnad mellan låtarna, och på många arbetsplatser gick radion i bakgrunden för musikens skull. Ingen lyssnade till orden emellan.

Nu hör det kanske till saken att jag HÖR väldigt bra. Och då blir onormalt hög volym direkt plågsamt. Hörselskadade Husbonden är mer tolerant.

Vi sitter ofta till bords när Sommar börjar och det blir jag som sköter "mixerbordet". Höjer volymen vid talet, och sänker vid musiken, höj och sänk, höj och sänk… armen går i ett till radion. Ganska irriterande, men ingen idé att klaga hos SR eller SVT ty så har man bestämt. Basta! Vem bryr sig om kunden. Det är väl jag som är gammaldags förstås, men i så fall är vi rätt många i landet som är gammaldags. En majoritet kanske…

Lägger ut ytterligare några bilder på svalbarnen som filmades i går. Visst är det fascinerande med rörlig film, men det är något rofyllt över bilder där motiven sitter stilla. Så man kan studera dem utan stress. Svårt att både fota och filma i en mörk lada på långt avstånd och motjus från insipprande ljus. Det är liksom högt i tak...

Klickbilder

Det må ha varit något speciellt denna gång, eller så var låtarna ovanligt bra, eller så var det för kvällens Norgejubileum men jag vill gärna tro att det var för den goa glada göteborgspublikens skull. Hur som helst blev jag både häpen och förtjust. Allsången på Skansen kan slänga sig i väggen. Lotta på Liseberg gav en betydligt trevligare eftersmak än någon Skansenkväll jag sett på flera år.

Lilla Huset begick sin premiär med allsången på Liseberg. Skam till sägandes – som göteborgare - men det är faktiskt TV4:s fel. En kanal Lilla Huset vanligen undviker på grund av reklamen. Nu blev det bara så av en händelse. Och kvar blev man. Glatt överraskad. Sent ska syndar’n vakna. Heja Göteborg!

I går drog vi med vännerna för lunchbuffé till Byns eget upplevelsecenter. Ja, man får väl säga så när det hela tiden byggs ut och tillkommer nyheter. För mig var massagefåtöljen dagens höjdpunkt. Och studsmattan… fast jag inte vågade lätta på sugfötterna. Att gunga gav tillräckligt med lätt yrsel. Fast kaninungarna sög också tag i maggropen. Nåt sötare är deras hängöron i lätt galopp får man leta efter. Avslutade med vandring bland spirande dahlior i den botaniska trädgården. 

För övrigt fortsätter vi med storstädningen i fågelhuset. Vad som vanligen tar EN dag fördelas i år på TVÅ dagar. Ty i år sker dessutom invändig målning. Massor av väggnät och grenar plockades ned och väggar skrapades. Enstaka fåglar tittade in då och då och undrade vad vi höll på med. Sändebud för att rapportera till de övriga. Snopna blev de när sittpinnarna var borta. Vi riktigt såg hur de semaforerade därute. Massor av skvallra om… Inför kvällen fick de pinnarna åter. Vad skulle de annars vila på. Men i morgon blir det nya fräscha grenar med grönt från Parken.

Senaste boken i LRF:s succéserie ’Livet på landet förr’, nr 6, ligger på soffbordet och väntar. Denna handlar om semester och fritid. Husbonden har gått igenom den. Jag har mitt goda kvar. Härliga dokument med svenska folkets egna bilder, äkta och naturliga, från en svunnen men för oss bekant och saknad tid. Jag anar att LRF kör vidare på detta spåret så länge retrosuget består. Undrar vad nästa titel blir…

Lyckan är att ha en egen lada. Här får man ynnesten att följa ladusvalornas uppfödning av ungarna. Den perfekta miljön för dem att öva upp vingar och snabbhet innan de kastar sig ut i friheten där hökarna lurar. Här slipper de regn och oväder under den känsligaste tiden. Och vi får ha dem kvar ett bra tag till. Ännu under två månader får vi följa dem när de lär sig att jaga och bli självförsörjande - innan de drar iväg mot söder. Kära små vänner.

Vera och Sally gläds åt vistelse på golvet. Inget är som att få slå bakut i frihet med de rosa fotsulorna i vädret. Underbar teater för den som är lagd åt det hållet. Man mår verkligen gott av att se de små liven sprätta iväg livligt kvittrande. Tyvärr släpps de inte i riktigt full frihet i hela huset, man är ju rädd om både dem och elkablarna. Och sen vill man ju få in dem när man själv har tänkt sig och inte vänta tills de behagar komma fram under soffan;-)

Hagen är en riktig pärla. En hållbar trotjänare. Egenhändigt tillverkad av fågelnät i åtta moduler hopsatta med nyckelringar så att hagen kan få vilken form som helst, beroende på vilket utrymme som nyttjas. Därtill lätt att vika ihop till en moduls storlek. Man kan göra hagen lång och smal, nästan rund - eller fyrkantig. Avsedd för inomhus bruk, då den inte har tak (mot ormvråk och hök).

Utomhus är inte att tänka på en sån här sommar. Marsvin tål inte att bli våta och kalla om magen. Hagen var ett knåp och ett knep för några år sen, men det var det värt. Om man varit frisk kunde man massproducerat såna där och sålt. Nu får man glädjas åt den som är.  Det gör både vi och de små ”hästarna”.       Klicka för större bilder

Veden kom in i fredags. Molnen hopade sig hotfullt medan det sista av veden bars in… yes, we can!  Traktorerna mullrade på bôggda och gick i skytteltrafik över markerna medan himlen mörknade allt mer. Bönderna runt oss jobbade in i det sista före regnet… rädda vad som räddas kan. Ena grannen vände höet på åkern en sista gång och sen gick lassen mot ladan, det ena efter det andra. Andra grannen balade ensilagebollar. Att vara bonde ett sånt här år måste vara nervpåfrestande.  

Sista slatten i botten av vedhögen var alltför sur för att tas in. Resterande vedträn staplades i en yttepytte hög, väldigt glest för att få en chans till tork om och när en bättre period nalkas. När vi väl pustade ut med kaffe under tak hördes åskan en bit bort.  Yes, we did it.