- Åh, varför är jag inte ett och ett halvt igen, utbrast Väninnan avundsjukt när jag berättade om dagens julklappsfrossande. Instämmer! Det finns ju så många käcka leksaker och barnböcker, man blir som barn på nytt.

Leksaksaffären i Grannbyn är välsorterad och vi frossade runt bland frestelserna. Imponerades av maffiga traktorer med tillbehör, verklighetstrogna tröskor, riktiga kärror av plåt och… sexskäriga plogar. Man blir ju alldeles vild. Dockvagnar och spisar med kastruller. Lego i alla former och gamla hederliga BRIO-klossar. Gillar omålade bäst. Färg finns tillräckligt på all plast, barn måste ges chans att uppleva riktigt trä också.

Några böcker blev det förstås, somliga barnböcker är så himla roliga att det blev någon till oss själva också. Bläddrade i Mamma Mu, tecknad av Sven Nordqvist (som gjort Pettsonböckerna). Hejdlöst kul där Mamma Mu sitter på biblioteket med juvret hängande bredvid stolen, sitter på lastbilsflaket med famnen full av låneböcker eller ligger platt på mage med frambenen över ögonen. Sven Nordqvist måste ha väldigt roligt själv när han kläcker idéerna.

    klickbilder

Bilden visar typiskt sceneri så här i december. Hallen belamrad med lass och kass, som Väninnan säger. Fyra timmars shopping. Mest julmat, men i år även julklappar – till lilla Stella. Säcken längst bak i bild är hampaströ till fåglar och marsvin. Maten packas i kundvagn, upp på kassabandet, ner i kassar, in i bilen, in i huset och slutligen in i kyl och frys. Enklare då att packa in julklappar, bara en gång. Allt är klart nu, bara rullsyltan fattas.

Som vanligt slutade inköpen med ett nytt gosedjur till Lilla Huset. Välkommen Lille Kanin, som sitter i trappan och begrundar sin nya hemmiljö.

Lagom till Nobelfesten blev julknäcken klar. Husbonden fick ett ryck igen, eller var det rastlösheten. Men han blev visst inte riktigt nöjd med läckerbitarna. Jag vet inte så noga, har aldrig fuskat i den branschen. De får visst inte bli för mjuka och inte för hårda och allt vad det är. Äh… jag tyckte dom blev goda.      Klickbilder

Ett förfärligt sorl på stora fester. Klart man tittar lite, men orkade inte så mycket. Ska inte orda så mycket om varken Nobel eller kläder för jag behärskar ingetdera. Bara detta… Kronprinsessan Victorias glittrande smaragdgröna klänning nog var nobelfestens höjdpunkt. Tjusigare än så kan det knappt bli. Märkligt, men grönt passar ofta särskilt bra vid dessa högtidligheter. Bilder på SVT HÄR.

Kul med enbart kvinnliga programledare, men de kunde nästan haft sina frackar som i trailern. Hur som helst blir det enklare. Kvinnliga festkläder är svårt, alla kan inte bära upp dem. SVT har stort ansvar för programledarnas kläder – särskilt vid ett tillfälle som detta. Fel kläder stör tittarupplevelsen. Anna Hedenmos genomskinliga tyllärmar kändes flera nummer för trånga. De skrynklade sig och klämde åt på flera ställen. Vad är det för fel på klädda ärmar om man inte får till det på annat sätt.

För övrigt la jag mest märke till Anna-Maria Corazza Bildts spretiga fågelbofrisyr som lyftes upp av nåt felvänt rött diadem - i nacken, av alla ställen…

Om det nu ska bli en snörik vinter... igen, ska jag försöka fokusera på det vackra. Där finns former och fasoner vi aldrig ser på sommaren och svårligen kan efterlikna. Klicka för större bild.

Det börjar likna vintern 2009-10, om man frågar mig. Snömassorna samlar sig på hög. Börjar hänga över från taken så där hotfullt igen. Och det slutar ju aldrig - uppehåll en dag, sen faller det igen. Ny snökanon* från Island i faggorna. Vackert som en saga, men olycksbådande på nåt sätt. Har vi sett det förut… jojo.

Julekransen välkomnar för sista gången – snart inte en kotte kvar i den, tappas var gång som dörren stängs. Stjärnan i fönstret på loftet värmer sinnet i vinternatten. Fåglarna gläder oss var dag med sin närvaro… vi blir ruinerade;-)

*Snökanon, är tydligen SMHI:s nyord för "mycket snö på ett ställe".

Snöat i dagarna tre. Håller på än. Sopa farstun är ogjort arbete. Små lätta flingor virvlar och yr. Tre dm snötäcke. Allenast fyra minus, bara det är ju ett plus;-)

Vill helst bara bli insnöad när det är så här, men man måste ut. Tandläkaren i förrgår – lagning av en tand. Fyra bedövningssprutor innan det tog (=upprörd innan) och tusen spänn… hej och hå. I går skulle jag ’vaccinationeras’… tungan slant… jäkla ord... välbehövligt skrattanfall. Vägföreninga’ plogade stora vägen, men inte vår ”tyckte inte det behövdes” - e’ dom goa eller. Åtgärdat nu. Internetproblem i går kväll. Höll i sig tills i morse. Sen strömavbrott på det… och nya internetproblem… Vintern ÄR en prövning.

Fåglarna befolkar utfodringen mellan 8.00 – 16.00 Som på ett schema. Då ska allt vara fyllt och servat. Nu får man sparka undan snön också. Många äter på marken vad andra kastar ut. Grus för krävan hämtas under tak i ’carporten’ vid fågelhuset, förfriskningar intages i dammens vak.     Större bilder med ett klick

Stekt pannkakor för fyra framtida middagar. Husbonden kör slungan på garageplan – rena LYXTILLVARON! Hur orkade vi innan slungan? Undrar så om fjärilarna hittade in i nya holken.

Engelska regnbågssajten har nu lagt ut mina regnbågsbilder på marken HÄR. Där ska de visst finnas för evärdliga tider. Ett fasligt tjat i bloggen om detta, men faktum kvarstår;-)

Vinterfåglar ska njutas nära. Särskilt när kölden är svår och man kurar inomhus. Trött på att speja tvärsöver vägen för att få en glimt – och därtill genom en pinnig häck. För att inte tala om alla år jag frusit fingrarna blå för att alls få några bilder - innan man skrämt bort dem. Sällan kunde vi avgöra vilka arter som var där. Med allt skummare ögon äro pilfink, grönfink, bergfink eller bofink i blek vinterskrud alla lika varann i decembermörkret.

När hundarna inte längre finns (frid över deras minne) och kan knôka sig fulla med fröer, fågelskit och talgrester var det inget att tveka på. Fågelbordet skulle flyttas! Vi längtade så. Sen må väl sorkarna invadera oss - det gör de ändå. Förut grävde de gångar från fågelbordet under vägen och in i trädgården. Nu får de närmare;-)

Sagt och gjort. Men vi höll på att missa chansen när kölden kom så snabbt. Tjälen!... ropade vi i kör och kastade oss ut i går kväll innan det blev -16,4. Ännu mjukt i marken. Idag gick timmarna fort innanför fönstret. Se där… en bofink, tre-fyra bergfinkar, tre entitor (de är få i år), mängder av talgoxe, blåmes samt hela traktens pilfinkar. Hacke Hackspett hittade också till nya stället. Siktade med kameran mellan ljusstakar och blomkrukor och sköt vilt. Se bilder.

Kul att följa det sociala spelet, hur de söker upp skyddade ställen vid staket och buskar och deras vaksamhet. Mindre kul när höken provade ny anfallssträcka - mellan fågelbordet och huset. Inget att göra nåt åt, annat än skrämma bort ifall han sitter för nära och vaktar. Vintern blir rikare så här. 

Överrumplad, är ordet. Av kylan. Minus 13 i morse. I skrivande stund 14,6. Hummpf. En smäll på käften, liksom. Först är det milt, milt och milt. Sydvindar helt nyss. Och sen… arktisk kyla på en gång. En tillvänjningsperiod hade varit trevligt.

Advent är här. Till kyrkan i dag för Bered en väg för Herran, Jesus från Nasaret, Hosianna och Dotter Sion. Nye prästen verkar helt ok. Vita vidder på vägen dit och hem. Solen bländade från låg horisont. Skidskyttet fick vara för en timme. Anden måste få sitt.   Klicka för större bilder.

Svenska kyrkan experimenterar med ny gudstjänstordning ett år framåt, sägs det. Sorry, märkte faktiskt ingen större skillnad. Ledsamt, förnyelse behövs verkligen.

En kille i Hedemora har däremot förnyat psalmerna. Med video för psalmkaraoke där han tolkat psalmerna på sitt vis. DET lät intressant. Sven-Holger Rosenvinge heter han. Undras om man får höra nåt från videon nån gång.

Trevliga programmet ’Allt för Sverige’ ses av Lilla Huset på söndagar. Man får ny kännedom om oss och vårt land. Tävlingar och utslagningar tillför dock inget. Halva programmet går åt till kramar, gråt och salvelsefulla utsvävningar om hur goda vänner svenskättlingarna blivit och hur jobbigt det är att lämna. Det hade givit mer om alla deltagarna var med till slutet. Programmet har allt, och skulle vunnit på detta.

Känner för tidig nattning. Kylan tar kraft. Ha en God Advent därute, vänner!

Så kom äntligen snön lagom till advent. Just som jag vill ha det: tre minus, lätt pudersnö som flyger undan för varje steg. Nu kunde det få vara så här, tyckte jag. Men det skulle bli mer. Drygt en decimeter faktiskt. Stilla och tätt snöfall hela förmiddagen. Stora flingor. Så vackert.        

Är det barndomens minne av det första magiska snöfallet som gör en så förtjust – varje år? Snöfall gör mig harmonisk, ja rent… meditativ. Jag drog motionscykeln fram till fönstret och njöt av utsikten under turen. Pulsen höll sig låg, trots normalfart. Meditationspuls? Husbonden flydde till Popsens hemtrevna stickekofta i Vinterstudion. Tids nog väntade arbete… skottning.

Han körde snöslungan och jag kröp på knäna hos fåglarna… adventsstädning. Härlig grönsakssoppa följde. Självgjort är välgjort. Mer Vinterstudio… damernas skidskytte. Herrarna först, damerna sen – ungefär som på hundutställning där hanarna går först för att slippa påverkas av eventuella löptikar, hehe.

Ingen advent utan julgris. Självklart kom grisarna fram i år också. Ett stående inslag i denna blogg. Det vill liksom inte bli jul annars. Nu står de där i stora brödfatet, galten och hans tre nygrisade suggor med kultingar. Plus två slynglar i bästa busåldern vilka klarat sig från slakt och överlever denna julen också. 

Övningar i provköket till kvällen. Rostade rödbetor har lockat en längre tid. De låg i kylen och väntade. Hittade ett recept hos Arla och slog till. Testade både klyftor och chipstunna flarn: 225 grader, i ugnens mitt, 20-30 minuter. Klyftorna blev bra, ska kunna passa till ex. potatismos och pannbiff enligt Arla. Eller ostkräm. Nu blev det bara provsmakning. Chipsen misslyckades. Aningen brända, trots att de ännu var fuktiga. Nya tester väntar.

Kvällens avsnitt av Downton Abbey blev sorgligt värre. En av döttrarna dog i barnsäng av eklampsi, vilket fick mig att slå upp både hundars mjölkfeber och kornas kalvförlamning, djurrikets motsvarigheter. Downton Abbey är Lilla Husets favorit sedan starten, men nu blir det alltmer såpa – som så ofta när en succé bara ska hålla på och hålla på. Karaktärerna är ändå ljuvliga. Man dör lyckligare efter att mött t.ex änkenåden cousin Violet (Maggie Smith).