Manus till Lilla Husets kokbok börjar ta form. I dag fulländades ännu ett recept av favoriträtterna – kålpuddingen intogs till vinterstudion via ’paddan’ i köket. Recepten förvaras i nuläget på några kompakta A4, frågan är när samlingen är tillräckligt komplett för att tryckas upp. Nej, bokhandeln ska icke belastas med ännu en kokbok, där finns tillräckligt. Men för några hundra kan man beställa en egen bok i ett exemplar. Skulle vara kul.

Efter råd från en textilkonstnär har huset begåvats med nytt strykjärn, det gamla är inte varmt nog för vissa tyger. ”Inte under 1600 W” löd rådet – och vis kvinna lyder råd. Av två alternativ valdes OBH Nordica 2400 W – för den svenska texten på förpackningen. Sånt säljer! Paketet öppnades först vid hemkomst och renderade strax imponerade utrop. Tjusigt svart med digital temp-visning i blått, tre meter lång knallröd sladd och lika röd botten. Ser hett ut;-) Snart kör vi järnet med denna där.

Gårdagens besök hos nämnda konstnär var i sanning en överväldigande upplevelse. Ett ombonat och trivsamt hem fyllt med genomtänkt värme och stil - engelsk kompakt living - med mängder av synintryck och skönhetsupplevelser. Textilier på längden och tvären, smakfullt inrett, och samtidigt utnyttjande av varje millimeter. Nog ett tämligen ovanligt hem som jag är glad att ha fått uppleva, med både vackra och roliga ting.

Många vill-ha-grejer… största tuppen nånsin imponerade t.ex grymt. Förbannar mobilkameran som aldrig använder blixt trots behov. Därav mjölkiga och oskarpa bilder, även efter behandling i Photoshop! Hur får man mobiler att använda blixt… undrar en som slitit grå hår i ilska över saken.  

Den muntra kreativiteten i ’konstnärshuset’ sände positiva vibbar i varje hörn. Lite knockad samtidigt, av alla intryck – men oerhört glad av detta. På the very same place skedde även visst erfarenhetsutbyte av hemsidesteknik, så här har pluggats… mellan kålpuddingen och skid-VM.

En sten har lyfts från våra axlar! Ett avgörande steg har tagits i avloppsfrågan som hängt över oss i drygt ett års tid, och klockan tickar. Hela Sverige ska förbättra alla enskilda avlopp före 2018. Stora investeringar för hushållen - för så har EU bestämt. Vår socken drabbades givetvis först i kommunens jätteprojekt (alltid fel tajming…). Inventering 2011. Två år fick vi på oss - deadline till hösten.

Som vi har funderat på markbäddar, infiltration, reningsverk och grävning. Hur skulle vi på vår lilla tomt få plats med en stor markbädd, nästan en meter hög kulle på 40 kvm yta? Måste vi riva staket och rycka upp häckar för att få in en stor grävmaskin i en ordnad trädgård? Nej, det nybyggarlivet hade vi för 20 år sen när vi flyttade hit och vände uppochned på allt. Inte en gång till… för att EU så vill!

Men… heureka! Lösningen är här. Efter ett tips i förra veckan. Finska mini-reningsverket Green Rock för 30 000 kr, formad som en stor sten vilken ställs över sista delen i trekammarbrunnen. Ingen grävning. Ingen markbädd. Bara en meter i diameter. Bara 60 kg. Hämtas med kärra. Vi bär själva. Ingen entreprenör. Superenkelt. Vånda och beslutsångest är över. Guds gåva till oss med små utrymmen. Kommunens tekniker var på besök idag och nickade bifall. I morgon ringer vi banken. Halleluja… Welcome Little Rock Mountain – stenbumlingen från rymden.

Ja, den ser lite lustig ut, men vaddå… vi leker väl att det är en runsten och ristar nåt fyndigt på den.

”Allt löser sig, sa han som sket i vasken.”

En del prylar går rakt in i hjärtat på en. Surfplattan överstiger alla förväntningar. Bästa köpet någonsin. Stor förundran inför detta märkliga objekt. Sjunger paddans lov idag.

Den här saken använder vi verkligen. Nya ljusstarka ”retinaskärmen” är enastående i skärpa och lyster. Perfekta färger. Även dåliga bilder blir bra i den. Ljudet är finfint. Både stark och snabb. Fulländad. Utvecklingen kan nästan stanna här…

Vinterstudions skidskytte gjorde oss sällskap på lunchbordet idag. (Det bästa mamma har sätter hon på bordet… ) Mindre än en A4, ju. Och nu när SVT sänder alla program via Internet är det perfekt. P1:s Filosofiska rummet hördes vid brasan, med plattan uppställd på stolen intill mig. Suverän att ha i knäet. Eller på magen om man ligger ner och läser nättidningar.

Används som uppslagsbok. Sträcker bara ut armen och får… svar direkt. Förr fick vi vänta tills datorn sattes på vid kvällstid – och då hade man redan glömt vad som skulle sökas efter. Hela världen som i en liten bok. En makalös mackapär, denna där. Hundratals funktioner återstår att utforska, har bara prövat en bråkdel… Tillstår nu att en del appar faktiskt är nödvändiga – för att kunna lyssna på radio t.ex Återtar mitt föraktfulla fnysande över onödiga diton häromsistens;-)

Att fodral behövdes märktes genast. Den var både tung och hal för att bara hållas med handen. Riskerade att glida ur näven. Nu har man rätta greppet. Av en ren händelse valdes inte Apples vanliga fodral med viksystem. Slumpen valde ett ”Belkin cinema folio” av konstläder och nylon. Bilden fladdrade upp på databutikens skärm och jag slog till. Ångras ej! Helsmart konstruktion, underlaget med gummiartade räfflor ger nästan valfritt antal lutningar.

För övrigt...

har träningsvärken varit olidlig. Börjar ge sig nu. Men här har värkt... även i stillhet. Kändes som växtvärk. Fick ta både liniment, värktablett, massage och värmedyna på låren för att kunna sova. Har lindrats något nu.

Gulsparvarna har slagit sig ner här för ett tag. Glada solstrålar i vintermörkret. Lite sol på pippisarna skulle givit bättre skärpa, men i paddan ser bilderna perfekta ut… hehe.  

Har knappt någon egen tid numera. Hur roligt man än har som pensionärer, och hur bra man än trivs tillsammans så är ett obestridligt faktum detta. Väldigt lite egen tid. Det tog ett år att vänja sig vid nya rutiner, nya möjligheter, sämre ekonomi… Kanske tar det ännu ett år att finna nya sätt att få egen tid.

Husbonden fick ledigt från fåglarna idag. Årlig besiktning hos doktorn. När de dagliga sysslorna var klara tog jag itu med städning hos nymfer och papegojor. Hela Royal Suite på egen hand. I egen takt, egen planering, på eget sätt. Så nöjd med mig själv har jag inte varit på länge. Träningsvärken sitter som en smäck - i lår, knän och rygg – värre än efter hantlarna. Här går inte att köra smygstart, det ska bara göras klart. Också ett sätt att utnyttja sin egen tid!

När mörheten ändå infunnit sig var det lika bra att bädda rent i sängarna, tvätta en del och göra åldringsvård på ’my very self’. Ty i morgon vet ingen om ryggen ens kan böjas;-) Toknöjd med dagen!

För övrigt...

har Nyhetens Behag har lagt sig. Det är lugnare på Lilla Husets IT-front. Lärt mig massor på och om paddan – och det är inte färdigt än, men… det är skönt med tystnad och stillhet också. Här har snöat i dagarna två, snöslungan kördes för andra gången och stora 'norrlandsplogen' gjorde vägen. Narig vind, trots få minusgrader.

Ett 20-tal gulsparvar gästade utfodringen idag. Så många var de minsann inte under Stora Fågelräkningen 25-28 januari då vi till SOF (Sveriges Ornitologer) rapporterade 18 talgoxar, 12 blåmesar, 3 entitor, 6 gulsparvar, 2 hackspettar, 3 skator och 30 pilfinkar.

Barnbarnet Stella är sig själv igen efter hjärnhinneinflammationen. Glad och pigg. Tack och lov. Och Väninnans gubbe är hemma från sjukhuset. Arbets-EKG görs framöver eftersom ’vinterkräken’ gjorde honom så matt.

På våra sjukhus görs nu försök med matserveringen i Västra Götalandsregionen. På NÄL i Trollhättan ska patienterna kunna välja mellan 16 rätter – varje dag. Och bestämma sig så sent som tio minuter före maten! Sexton rätter! Så många rätter har inte ens restauranger. Ska detta verkligen vara nödvändigt! Och allt medan överbeläggningar och underbemanning ger vårdkaos. Hur tänkte man här?

Vinterfåglarna kvittrar och himlen är grå. Snötungsgrå. Snö har vi fått, minst en decimeter. Husbonden fick ledigt från fågelhuset i morse för att skotta och slunga. Mer faller i skrivande stund. Förmiddagspromenad pulsande i snö, krönt av ljuvlig fläskpannkaka… samt en lutare…

Tror jag pratat i telefon i flera dagar. Jo, det stämmer nog. Vissa perioder blir det så. Väninnans make fick vinterkräk härom kvällen, ett kort och intensivt förlopp. Över på två timmar, men med kända krämpor av andra slag och hög ålder fors det i amulans till sjukhuset där han nu tillfrisknat men fortfarande är darrig. En grym pärs för gamla och sjuka. Väninnan tycks ha klarat sig, peppar, peppar…

Annan god vän ringde störtförkyld och kraxade så till den grad att jag sånär lade på luren. Trodde det var en japansk försäljare eller nåt. Men det redde ut sig. Kraxande röst på hackig mobil är ingen höjdare.

Kuverten för Grannsamverkan är utdelade. 19 hushåll fick var sina listor med namn och telefonnummer – utifall något oönskat händer. En ringde med ens och meddelade att det stod fel nummer för hans del – hej och hå, så tokigt det kan bli. En annan ringde och hoppade av. Håhå jaja…

Och AL:s sjukersättningssärende rör på sig. Handläggaren ringde AL med positiva signaler. Hon tillstyrker, men kan inte gå i god för beslutsfattarna. Det handlar om veckor nu… hoppas, hoppas.

Sen har jag hjälpt ett par grannar med program till sin bärbara. Det gick vägen;-) Och när kvällen kommer är man trött och kikar lite på tv. Ny serie om Rektorerna i kväll – hygglig.

  Bilderna lånade från http://www.tranahemma.com

I övrigt svingas hantlar högt och lågt, och pilatesbollen rullar. Jäklar vilka övningar jag hittat på nätet på Träna hemma! Mängder! Träningsvärken är just nu sådär lagom. Pilatesbollen är suverän. Hantlar är fantastiska uppfinningar. Nobelpriset till den som uppfann dem. Undrar vilka muskelgrupper som sitter under gäddhänget? Nöjd om det kan åtgärdas - samt "cortisonbältet" runt midjan. Motivationen är stor. Sen gäller… disciplin!!!

Bästa träningen är den som blir av.

19 poäng i På Spåret. I semifinal – vilken revansch! Och 2 poäng på en musikfråga (Kjell Höglund och Monica Dominique)! Första resan: Oxford (tjurigt fordon och vänstertrafik) piggade upp avsevärt. Och Rocklunda-Badelunda gav oss Västerås. Sen tog vi dronten, Händel, latinet, Uppsala (Östra Aros) m fl. Skönt man slipper känna sig alltför dement. Alla tidigare avsnitt hade fått mig att tappa hoppet totalt, men… det är ju i finalerna geniet vaknar. Eller hur!

Vädret svänger hit och dit. Men så här års kvittar det med plus- eller minusgrader. Det är LUFTEN som räknas. Och LJUSET. Våren är på gång. Även om det är långt kvar så är det nåt speciellt med luften. Vänta bara...

En vän ringde och tillkännagav sin överlevnad… Hon hade trampat igenom ett golv på loftet, blev hängande på en regel tre meter över ett betonggolv (!) och kunde strax därpå lyftas upp av några stadiga karlar. Blåmärkt och skrapad, mörbultad och skräckslagen med dödsångest. Det går fort när det händer. Vad allt kunde ha hänt!! Inget mindre än änglavakt där och då! Grattis till livet, sa jag. Jisses, så det kan bära till.

Familjen Stella har haft sitt möte med ”De Korslagda Armarna” -  på Vårdcentralen vilken enligt min mening ägnade sig åt allmänfarlig vårdslöshet som så när kostat flickebarnet livet med sitt ”gå hem och ta alvedon”. Verksamhetschefen insåg tack och lov allvaret, var ödmjuk, bad om ursäkt samt var tacksam för att familjen berättade hur nära ögat det varit! Men ”De Korslagda Armarna” kunde inte förstå att något fel gjorts, för den allvarliga diagnosen (hjärnhinneinflammation + blodförgiftning) var ju sååå sällsynt så den fanns ju nästan inte…. typ. Men det räcker med ETT fall som går illa! (Som jag brukar säga angående hundar och enskilda vägar med ”nästan ingen trafik alls”… det räcker med EN bil!)

Föräldrarna gav dem 'på moppo' och höll faktiskt en liten lektion om hur blåmärken vid denna diagnos fungerar. Tänk att det ska behövas! Mor och far var ganska balanserade trots situationen (hedervärt, min anm.) och stod fast vid kravet på att en avvikelserapport ska skrivas för en Lex Maria – så att ingen annan ska behöva råka illa ut. Så att det inte stannar där. Men man vet aldrig med vården numera.

Lilla husets nätverk tuffar på. Nya tekniska landvinningar görs på smartphone, padda och laptop. Men det tar sin tid för allt att sjunka in. Husbonden läser tidningen på ’lappen’ varje morgon. Perfekt på landsbygd där tidningen levereras tidigast vid middagshöjd. När frågor väcks sträcker vi bara ut armen efter paddan och får svar direkt. Och det där med appar har jag avslöjat… mest larv!

Man behöver inga appar. Det går lika bra med genvägar på ’hemskärmen’. App, lapp, du slapp... Okej, några bra appar kanske det finns, men inget att jaga livet ur sig för. Fodral till paddan är beställt, nödvändigt för den är hal som en ål och kan lätt glida ur hand eller knä. Och när SVT i februari sänder alla program via Play får vi frukost-tv i köket via laptopen.

Mågen introducerade en ny grej – facetime. Genom vilket vi ska kunna föra videosamtal mellan paddan och iPhonen också. Men där har vi stött på patrull. Något som inte är som det ska. Kommer tid, kommer råd.

Barnbarnet Stella har gjort återbesök på sjukhuset och följde med misstänksam blick ’nålstickarna’ i de blå rockarna. Hennes vita blodkroppar är nu redo för nya angrepp – som vi dock hoppas hon slipper. Bra. Hon är något piggare men ännu inte sitt gamla strålande glada jag. Tänk, vad den smällen tog på en liten kropp. Snart ska familjen konfrontera läkaren med ”alvedonen och de korslagda armarna” som fördröjde Stellas ankomst till akutvård och sånär kunde kostat henne livet. Mågen lovade att göra ’tusen nålar’ på vederbörande. Väntar ivrigt på rapport från detta.

Själv är jag däckad av oförklarlig anledning. Något skumt är det… kanske all teknik? Genomtrött hela veckan. Sover som en gris om nätterna. Drömmer hejdlöst. Även ett par lutare om dagen. Matlusten är obefintlig, ideerna som bortblåsta, esofagiten (matstrupsinflammationen) har gjort sig påmind. Tarmen är orolig. Vad fasen… nu får detta ge med sig!

Ljusstakarna har tagits ner. Julen är definitivt slut i Lilla Huset. Nu börjar nya tider. Vår i luften med tö och sydvästvindar. Nä, vi tror väl inte det egentligen, men vi kan väl få låtsas ett tag…

Liten Stella gör framsteg efter sjukfallet och går nu åter själv utan att benen viker sig. På tårna ibland! Ett gott tecken. Nu har vi sett det med egna ögon, och det var en liten dämpad flicka vi mötte. En som på ett hårdhänt sätt erfarit att livet inte alltid är en dans på rosor. Hon som alltid strålat av glädje, nyfikenhet och aptit på livet. Men så ska också återhämtningen ta tid. 1,5 år är en alldeles för tidig ålder för att behöva drabbas så där, men man kan inte välja. Det slår bara till. Familjen hämtar sig efter pärsen och ska på uppföljande återbesök i veckan.

Livet består numera av väntan på läkarrapporter... Väninnan var på sjukhus med svårutredd öm fläck på benet. Diagnosen som i tur och ordning från såväl vårdcentral som sjukhus växlat från djup blodpropp, rosfeber till borrelia (och tre häftiga penicillinkurer) fick sin slutliga (?) diagnos: åderbråck. Ordination: stödstrumpor! Låter enkelt, men inte med reumatikerhänder! Den suveräna strumppåtagaren BENjamin (fyndigt) ska därför testas. Läge för en sån där vårdrobot jag skrev om en gång, en som kommunicerar med gröna blinkande ögon och som kan berätta vitsar;-)

"Familjen Stellas" anmälan till patientnämnden om vårdcentralens nonchalans (”åk hem och ge alvedon”) resulterar nu till fredag i familjens möte med läkaren som bakåtlutad och med korslagda armar inte ens tog blodprov när barnets hälsa och eventuella överlevnad hängde på minuter. Men det är klart… hur många blodprov kan man ta med korslagda armar…!

”Allmänfarlig vårdslöshet med risk för annans liv” vore en lämplig åtalspunkt om sjukvården kunnat ställas till svars på riktigt. Men både polis och läkare utreds ju av polis respektive läkare, och då läggs locket på. Hur länge ska vi finna oss i detta?