Haha, jag lurade Adobe Reader! Den nya dumma dialogrutan för utskrift var plötsligt helt förändrad och rent bisarr. Man borde kanske ge fasen i uppdateringar? Samtidigt ängslig att förlora funktioner.

Elddopet kom snart. Plötsligt behövde jag skriva ut ett pdf-dokument på både fram och baksida. Inte mer än 16 sidor, men ändå… Förr valde jag utskrift av udda sidor, vände på dem i skrivaren för att välja jämna sidor. Klanderfritt. Enkelt. Fick nu leta ordentligt för att ens hitta valmöjligheten, och när så skedde kom sidor ut i en enda oordning. Vad i he...!

Hur jag än försökte gick det käpprätt (ark och bläck till spillo). Så här kan det ju inte fortgå om man måste skriva ut en manual på 140 sidor... Måste lösas.

Hjälpen sa: ”1) skriv ut med jämna sidor, 2) välj ’omvänd sidordning’ - i detta fall gör ’omvänd sidordning’ så att sidorna kommer i rätt ordning (!). 3) Vänd på hela bunten utan att ändra något och stoppa in i skrivaren igen. 4) Skriv ut udda sidor.”

Så jag körde väl på då. Under förtretat muttrande: ”Si, si, ben komma pronto. Mamma mia, hundar börjar tala mat…”. Humorn är flytvästen på livets flod.

Som anat kom utskrifterna förstås ut med hålen på fel sida. Och förstås i tokig ordning. Häftade ihop dem, studerade, funderade… hmm... tiden gick... Hade förstås glömt att välja bort ’omvänd sidordning’ vid andra utskriften. Bestämde mig för att göra precis tvärtom… och si, det blev perfekt. Ha! Jag lurade den dummingen.

Noterade noga hur det ska göras. Livet är fyllt av noteringar om teknik.

”Du kan hälsa Gubben att det han ska ha mellan benen, har vi hittat nu! Den låg i ladan.”

Sen bröt Väninnan och jag via telefon ut i skattparoxysmer en lång stund över denna interna lustighet. En tvärslå till deras utebord som vi vinterförvarat hade saknats vid montering på balkongen. Det var då för väl, nu kan bordet stå upp igen.

Då vi, något andtrutna, hämtat oss från detta kom nästa attack. Efter sina första facebookövningar hade hon råkat gifta sig TVÅ gånger, varav den sista i går…! Visst är livet i cyberspace spännande...

Idag prövades av en slump ett nytt matställe för lunch. När ärenden i Grannbyn hamnar mitt i lunchstängningar bör tiden nyttjas väl. Dock den mörkaste restaurang jag någonsin sett! Detta ’skumma’ ställe, en gammal nedlagd biograf med mörkbruna väggar såg nattsvart ut - trots dagsljus. Så mörkt att det var svårt att hitta själva maten. Husbonden tog bruna bönor och fläsk, enklast så.

Salladsbuffé för min del – vilken knappt kunde urskiljas i dunklet. Inga skyltar visade på innehåll i skålarna. Kände igen rivna morötter, gurka och sallad. I övrigt mest svamp, ärter, bönor, paprika, apelsin, sparris…. allt min tarmsjukdom inte klarar. De' e' mycke' fibrer nu… Trevade mig slutligen fram till lite ”gulasch och ris” och öste upp.

Vid bordet, med lätt dvärgkänsla (alldeles för låga stolar), ägnades måltiden åt att pilla bort svamp (igen) och paprika (igen) samt grova lökstrimlor ur gulaschen. Återstod två (!) små köttbitar. Smakade bra så jag fyllde på igen. I mörkret missades kyckling och tonfisk som enligt ’plejsets’ hemsida skulle finnas.

Hemkommen fotades vårtecken ute i stormen. Minsann inga dunkla motiv där. Yttepytte narcisser som lyser upp även det mörkaste hörn. Videkissar mot klarblå himmel. Läcker vallmoblast som ger förhoppningar. Och… lyckan är en egen grushög… där lyste tussilagons små solar. Grodrommen i fiskdammen. Minsta vedhögen. Samt vintertrött växthus i väntan.

Och när elementet i badrummet gav upp efter 20 år hämtades reserven från övervåningen. Ett provisorium där man får dra ur sladden för att kunna stänga dörren.

Elementärt, Watson; vägrar sitta på iskall toa.

Nu är det slut på frossandet. Hemvändarna har lämnat vår utfodring och dragit vidare. Under en dryg vecka var här fullt hus. Ett 50-tal bofinkar och lika många bergfinkar samsades gott med ett 15-tal grönsiskor och våra vanliga mesar. De tycktes föredra fröerna på marken som vinterfåglarna sprätt ut (svårfotograferat med rörig bakgrund). Troligen fanns där fröer som blötts upp och grott, och det är extra näringsrikt och gott.

Fantastiskt att ha dem här så länge. Det visar hur viktigt det är att inte sluta med matningen för tidigt. Skön känsla att ha låtit dem äta upp sig innan de drog vidare. Roade mig med att lista alla arter som var stamgäster under dessa dagar, och nästan alla kunde ses samtidigt: steglits, bofink, bergfink, grönfink, gulsparv, grönsiska, entita, talgoxe, blåmes, svartmes, pilfink, nötväcka, hackspett, skata samt nötskrika (om nötter serverades).

Och plötsligt en dag är de inte här. Bara våra 'egna' bofinkar och grönfinkar som ska stanna just här i sommar med våra vanliga stannfåglar.

För övrigt finns tydligen vildsvin på bôggda. Har inte sett dem själv än (längtar) men grannarna har haft besök i sina trädgårdar intill husen där marken inte var så djupfryst som omgivningarna. Kanske fick någon av dem sätta livet till härom natten när vi hörde fyra skott avlossas klockan 01:15. Får man verkligen jaga så dags, tänker jag. Hur kan jägaren vara säker på att inte skadeskjuta då? Har för mig att tiden för jakt sträcker sig från gryning till skymning. Men vad vet jag...

Därtill har jag i dag lotsat Väninnan (72) ut på Facebook. Hon hade lockats av en sida där kusinerna huserar och talar om gamla tider. Se där... vi har alla våra motiv för att dra ut där. För eller senare åker man dit. Så länge man är nyfiken finns det hopp. 

Nöj dig med tre saker om dagen! Det är psykologers råd till stressade personer som inte tycker sig räcka för alla måsten.

Började med deklarationen. Sydde i den tappade knappen till skinnjackan (träligt). Välkommen paus med samtal från en vän. Under samtalet siktades med dimsyn något som kunde vara steglitser vilka såg ut att vilja till fågelbordet. Med de varma vindarna kommer flyttfåglarna i stora skaror och mellanlandar vid utfodringsplatser. Viktigt att inte sluta med maten för tidigt.

Steglitser! Jisses, dem har vi inte haft här förut… Slog på Stora Larmet med blåljus och allt… fick in Husbonden i huset för att ge rariteterna en chans. Vi hann inte mer än in så var de framme. Två stycken, säkert ett par. De bara vräkte i sig mat under någon timme. Störthungriga. Fågelskådning i stort som smått från fönstret. Steglitser, bergfinkar, grönsiskor, hur många bofinkar som helst, svartmes… you name it. Kameran gick varm. Halvlyckade bilder, ehuru minnesrika för Lilla Huset.

Åter till knappen… suck.

Det var tre saker ja, Då ska man vara nöjd.

Steglitsen finns i nästan hela Europa. Häckar även i Asien, Kaukasus, Himalaya och Nordafrika. Hos oss mest i södra och mellersta delarna. En del av vårt bestånd flyttar i okt-nov till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars-april, andra övervintrar. Lever mest av fröer, helst från tistlar och kardborrar. Båda könen har samma färg. Har förr ofta vildfångats och hållits som burfågel i Europa, bland annat i Grekland och på Malta. Korsningar med kanariefågel har skett. Numera är det inom EU förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar. Fakta på Wikipedia HÄR.

Nån som minns pac-man? En glupsk gul cirkel med gapande mun som äter allt i sin väg och som förföljs av monster i labyrintspel. Klarar bara inte såna spel. Blir helstressad. Vem behöver det i dagens samhälle... Det räcker med att läsa tidningen... Tänker dock på pac-man varje gång jag steker falukorv.

Framför mig ligger deklarationen…

Smiter. Redigerar hellre foton med vårtecken: Första utebadet för kanarierna. Några vårblommor. Timmerhögen. Yrvakna fiskar i isfri damm. Första ärlan knappt synlig (ur mobilens vidvinkel). Första skottet efter höstens beskärning...

Värmen är här. Sexton grader! Luckorna drogs upp för småfåglarna. Strömhopp ut. Glädjen vid åsynen av badkaret. Torrbad (!) med smattrande vingar och trippande fötter innan vattnet hann fram. In efter kameran. För sent… alla hade redan plaskat klart och satt på torkning. Utom Lava som ensam kom ur vattnet dyblöt.

Efterlängtat. Risfåglarna slet i sega fjolårsväxter. Stod på hälarna och stretade bakåtlutade för att rycka loss sega strån. Härliga syner. Man blir varm och glad inombords. Känns ännu lite ovant att se dem i voljärerna. Det har varit tomt och kallt alldeles för länge.

Ett tjugotal bofinkspar äter dagligen vid fågelbordet. En stare sågs på genomfart i går. Storspoven drog visslande förbi. Flera tofsvipor gladde oss på gårdagens promenad. Det tar sig…

Klipper och redigerar film om kvällarna. Drygt tio år gammalt material får nytt liv och tillvaratas. Plötsligt får man lust med så mycket.

Och framför mig ligger deklarationen…

Avverkning i skogen intill. Alltid roligt att se de stora maskinerna som sparar så mycken mannakraft. Hanterar stora träd som plockepinn. Grannen har tur, tjälen ligger ännu djup. Inga skador alls. Hittills, vill säga... Nu spås vårregnen komma och maskinen hinner väl inte helt klart innan dess. Vi ska i alla fall hämta lite tallgrenar till fåglarna.

Värsta tröttheten efter ’klockställartramset’ har passerat. Nyduschade, efter båd pedikyr och manikyr samt bytta lakan i sängarna känns Lilla Huset redo att möta våren som SMHI utlovat.

Tranor har passerat, lärkorna sjunger som tosiga ute på åkrarna. En – säger en - tofsvipa siktad. Sju koltrastar anlände i morse, men av stararna synes inkentinken.

Trastarna var hungriga. Vi slängde ut både russin och bröd. Sen sågs de värma sig i solgasset vid dammen. Hade väl tvättat av sig resdammet, kan man tro. (Knappt synliga på bilden... följ pilarna, hehe)

Av den tjocka isen återstår nu bara några tunna isflak på dammen. Fiskarna anas rödaktigt genom envis nattis – ny för varje natt. Vi gläds oerhört åt en endaste liten gul blomma som står så öde i rabatten, troligen vintergäck. Ytterligare en (krokus?) har lättat lite på förlåten. Det har verkligen varit segt i år.

Jag gick med i PRO kanske ett år före Husbonden. Tidningen kom i mitt namn. När Husbonden blev medlem skrev PRO plötsligt HANS namn på tidningen istället. Är det gammeldars könsmaktsordning, eller vad…? Har låtit det passera. Men ibland så ringer PRO om sina lotterier…

Härom veckan hände det igen (alltid ett Malmönummer). Manlig röst ville tala med Husbonden.

- Vem är det? frågade jag.

- Det är PRO.

- Gäller det lotter, sa jag.

- Ja, det gäller förändringar och förbättringar, svarade Den Anonyme.

- Ja, du förstår, vi inte är ett dugg intresserade av lotter här, bet jag av.

- Nähej okej då… men TACK SÅ MYCKET FÖR ATT JAG INTE FICK EN CHANS ATT TALA MED HUSBONDEN.

Sade rösten med skärpa och lade på.

Försök till analys:

Och…????  Varför blev människan så störd av detta?

Telefonören visste förstås (borde vetat) att även jag är medlem.

Varför dög det inte med den som svarade?

Trodde han att Husbonden skulle vara lättare att övertala?

Om så skett, avsåg han då att med ”övertalning” orsaka konflikt i äktenskapet, eller?

Han borde inse att gifta personer har gemensam ekonomi och gemensam syn på deras lotterier.

PRO har ibland underliga saker för sig.