En liten tygkossa blev vännen för dagen. Hur kan man bli så löjlig… Konstnärsvännen Cecilia (+ make) kom på kaffe en kväll och visade senaste stick- och virkkollektionen. Tog också med vad hon hade hemma i ko-väg. Alltså minst lika nipprig som jag:-). Bl.a medföljde kossan som kan hängas på väggen och användas för förvaring under klänningen - med kassar eller nåt. Självskriven för Lilla Huset.

Ena ögat hade dock fallit bort – även det andra satt så löst, bara att plocka bort. Så kunde jag ju inte ha det. Herregud, kossan var ju blind!

På nätet kunde man få tag i svarta runda glaspärlor, 8 mm, som innan. Ringde ändå Byns Färghandel för säkerhets skull. Det ska man alltid göra!

- Tja, vi har ögon… som riktiga ögon med vitt runtomkring. Det passar ju bättre till en ko.

- Va.., detta måste ses, sa jag och for ner till Byn.

Stor glädje. Skyndade hem och sydde på dem. Kossan ser igen! Och blev nog sötare än innan. Funderar på lämplig plats.

Cecilia hade också med headsetet till vår iPhone (används mest till ljudrecordern) Hon har ’virkat in’ på häftigt sätt. Ger trådsmala kablar stadga och förhindrar trassel. Tilltalar mig ffa av sistnämnda skäl. Vanligt idag tydligen. Finns inget värre än trasslade och knutna trådar när man ska använda dem.

Sticketofflorna på bilden ingår i årets kollektion, kallas gästtofflor. Perfekta när folk kommer på besök om vintern. Många olika färgställningar – den ena vackrare än den andra. Kvalitetsarbeten.

Hela hären av balsaminer står samlad i enad front med Lilla Huset i skottlinjen. Nu har dom visst gaddat ihop sig inför stora frösläppet. När man vet vad de kan, dessa växter, så är det inte utan att det känns hotfullt. Vi kommer alltså att bli bombarderade med balsaminfröer. De skjuter långt – flera meter. Får de dessutom hjälp av vinden har vi hela trädgården full. De självsår sig otroligt lätt, växer enormt och kan på det viset vandra över en hel bygd.

Men… de är väldigt lätta att dra upp. Växer ytligt med spröda stammar och kan plockas hur lätt som helst. Varför har vi då inte gjort det. Antagligen för att de faktiskt är lätta att stoppa. Om man går in för det. Sen är de ju vackra. Och så gillar vi växter ”som vill själva”. Det gör de här. Fast det kunde ju räcka att ha dem i Parken.

Nu är det liksom för sent att stoppa dem. Det ska ske innan de blommar och sätter frö. Ja förresten, jag har även sett dem ligga slängda på rishögen och blomma, sätta frö och… skjuta.. hehe. Kul växter det här. Om man håller lätt om en frökapsel sprätter den till och skjuter frön. Är man inte beredd blir man faktiskt lite chockad, det känns som ett djur som sprattlar till mellan fingrarna.

Vi fick dem av en tillfällig hyresgäst på grannstället. Hade ingen aning om vad de förmådde. Och nu har vi dem överallt. Om vi vill det. En dag när vi inte längre förmår värja oss för deras framfart får vi väl använda machete för att slå oss ut till färdtjänsten ;-)

De rangliga knallgula rudbeckiorna är en verklig sensommarfröjd. De blommar länge och måste alltid bindas upp. Det har hänt att korna smakat på dem över stängslet, men just nu är hagen tom. Kanske får de blomma färdigt innan korna är tillbaka. Annars bjuder vi gärna.

Helt underbart hö till marsvinen är bärgat, det vill säga hemkört från vår höleverantör. Man kan alltid lita på bästa möjliga kvalitet där - i förhållande till vädret alltså. I år var det ljuvligt. Grönt och väldoftande på loftet, så som man vill ha höet. Det tyckte marsvinen också.

Skulle ju fota tomaterna på buske i växthuset… Hinner inte innan Trädgårdsmästar'n plockat av dem. Nu står de framme i fruktfat på köksbordet. Äter dem som äpplen, rena frosseriet. Självgjort är välgjort, heter det ju.

Som att kliva in i en varm filt när man gick ut från relativt svalt hus. Nytt värmerekord i Lilla Huset idag med 29,7 grader en stund på eftermiddagen. Samtidigt var det 32 grader på Byn vid provianteringen. Det är väl asfalten och alla husen, tänker jag. Hemmave’ fläktar det mer. Omgivande växtlighet skuggar. Usch, för att bo i storstad då…

De sista stånden potatis – i perennarabatten - togs upp. Riktigt trevliga. Vi har inte odlat egna potatis på över tio år. I år testades dels hinkodling i växthuset, dels på friland. Kul. Det är nåt visst med lite egna potatis. För känslans skull.

Fågelhusets växter togs ut för dusch och omplantering. Så kom man åt att tvätta fönstret också. Inte lätt annars när ampelliljor och hängsparris klättrat upp efter rutan och in i varandra. Värmen steg och luftfuktigheten också.

Sedan in för vila i svalkan. På bara någon timme efter en regnskur sjönk tempen därute ute med flera grader. En lättnad så att man orkade åka till Grannbyn, där vännen ’Textilkonstnärinnan’ skroderat om sina igelkottar. Jojomän, visst kom de fram även denna kväll – prick klockan 21.00 som utlovat. Fick flera trevliga filmklipp i parknaturens skymningsljus.

Värmeböljor ställer allt på hu’vet. Korsdrag om kvällarna i totalmörker är ett måste för att hålla flygfäna ute. Lampor värmer ju också kolossalt. Mitt knep för arbetsbelysningen; en handduk över lysröret – bara ledljus behövs.

Telefonanslutningen har pajat. En kompis slog larm, annars hade vi inget vetat. Vid felanmälningen meddelade Telia att ett fel var uppmätt. "Ordnas i dag", sa rösten - klockan 20. Ha, det går man ju inte på. Tur att internet fungerar! Ett under i sig - samma ledningar som det är.

- Nej, inte den, kved jag hjärtnupet från stranden. Dock egentligen övertygad om att det måste göras.

Husbonden fick på sig sjöstövlarna denna varma dag (27,2) och plumsade ned i vår lilla damm som ingen mindre än Nessie själv. Här skulle rensas. Blomvassen har spridit sig som en löpeld och dagliljor skymmer den ena näckrosen så vi har fått kika mellan stammarna för att få en skymt av de vackra blommorna. Rensning ej utförd på minst ett par år.

Fiskarna flydde hals över huvud i det grumliga vattnet när Storsjöodjuret rev och slet i växterna. Insjödoften spreds i trädgården när renset kastades upp på land. Med rätta doningar såsom dessa fantastiska sjöstövlar gick det lätt utan att söla ner hela sig. Jag skulle inte heller vilja gå barfota på dyig botten full med gamla slingriga stjälkar.

När lunchen serverades hade sjöodjuret hängt av sig kostymen på tork. Vattnet klarnade snabbare är man trott och fiskarna var glada över såväl återseendet som ökat utrymme. Värst så stor dammen kändes med ens… Och rönnbären mognar ovan där. Eftertankens kranka blekhet får mig att så här i kvällningen undra hur många sländlarver som stördes… eller förstördes på detta vis… hmm.

Daggfunkian kom väl till sin rätt i morgonljuset. Gammal i gården, fanns här långt före oss och blommar alltid lika frejdigt, struntar liksom i både väder och vind. Torrt eller vått, kallt eller varmt - den blommar på.

Dahlior har vi också, ett par sorter vi inte vet namnen på. ’Doljer’ som ”morbror Sten på Gnicke” sa på sin tid. De tog ett tag innan jag fattade vad han pratade om. ’Doljera’ är ju så känsliga för frost, så det var alltid ett sjå med dem. När ’doljera’ skulle planteras ut, och när ’doljera’ skulle in på hösten för att inte skadas. Därför skojar vi alltid om ’doljera’.

De röda måste vara en gammal ’bonndahlia’ som vi fått av en grannfru här intill. Den rödvita kaktusdahlian köptes på ortens dahliaodling Magnolia. Klart vi slarvade bort lappen…

Fjärilarna trafikerar äntligen Lilla Husets räjonger. Mest kålfjärilar, men det gör inget, bara det fladdrar. Här har varit så tomt, så tomt. Gjorde några försök att fota dem i flykten. Resultat… så där. Och sen kom en amiral i flygande fläng, bara så. Knappt jag hann uppfatta vem det var. Kvickt vidare… som ett streck liksom.

Även humlorna har vaknat till sent omsider och är nu överallt på en gång. I alla storlekar, både små, mellan och vuxna. En pytteliten en hade somnat på farstubrädan och for yrvaket upp när jag kom ”åh, herregud här ligger jag och slöar, hmmm… var var jag nu… måste jobba, jobba, jobba…” tycktes han tänka och snodde runt en stund innan han fick grepp om tillvaron igen.

En liten sötnos bland perennerna är höstöga (coreopsis vert. Zagreb). Och… som jag fick leta för att hitta namnet när jag väl hade tappat det! Letade igenom 57 sidor hos fröer.nu som har 2624 frösorter. Bara just inte denna, upptäcktes det. Letade igenom egna växtkataloger – som slutat ha med just den sorten. Håhå jaja. Fick till slut en hint genom diverse sök på google/bilder som ledde mig rätt.

En massa extra tid går åt till att hämta upp tappade minnen. Därför är det bra med en blogg… förutsatt att man skriver ut det man vill komma ihåg. Vare härmed gjort… höstöga, en gång till.

En annan rar växt är såpnejlika (saponaria officinalis), som enligt en sajt på nätet även kallas gammeljäntor eller ibland höstflox. Lättodlad, och bör visst planteras lite för sig eftersom den lätt sprider sig och kväver andra växter. Så fick man veta det också. Har odlats i Sverige sen 1600-talet, kanske även tidigare. Från början som nytto- eller läkeväxt. Blad och rötter är tydligen särskilt lämpade för tvättning av ylle. Tänker inte pröva. Roten är svagt giftig.

För övrigt inköptes på Marknaden idag ett par små djur. Passade bra - det var ju förr kreatursmarknad på denna anrika marknadsplats. Kunde inte låta bli sötnosarna. Förresten var två av Bondens kalvar på drift i går. Travade så glatt utanför grinden, tippetippetapp... Glömde jag fota, eller...

Och i morgon är det redan 1:e Augusti och sensommaren lurar i buskarna.

Fram tills nu har vi knappt sett några fjärilar alls. Två kålfjärilar, någon citronfjäril, en amiral och ett par till. Kändes bekymmersamt. Sedan en vecka ökar hoppet, nu har kålfjärilarna tutat runt i trädgården lite mer frekvent. Idag kom en tistelfjäril. Men det är allt. Känns hotande ödsligt på nåt sätt. Vad månde bliva av detta?

Nya blomster har slagit ut i trädgården. Gullspiran är en riktig fuktmätare, den slokar men bladverket för minsta lilla. Nu mår den prima efter regnen och stängt av 'larmet'.

Floxen mår fantastiskt. Nu står de flesta växter felplacerade, som förvaring och överlevnad i väntan på bättre planering. Således fotas rosa och vit flox hoptryckta med temynta och kokarder. Inte särskilt elegant. Blå floxen får sina vackraste färger efter regn och i lätt skugga, menar jag. En väldigt trevlig klocka har bitit sig fast i trädgårdens ytterkanter. Kan det vara knölklocka? – Den där blir ni aldrig av med, sa Grannen för några år sedan och förutspådde stor spridning. Men den har hållit sig så diskret i syrénhäcken och vandrat i sidled. Den förtjänar ett bättre öde. Får ta hand om den. Växter som vill själva ska man vara rädd om. Bara en sorts lilja som överlevt, men den ser desto friskare ut och har hittills (peppar, peppar...) sluppit stt gissel, de röda skalbaggarna.