Ja, då var räkningarna betalda. Tjoff, tjoff, tjoff.... och man känner sig betydligt fattigare. Men fri. Ty den som är satt i skuld är inte fri, som Persson sa en gång. (Det är kanske därför han hommar åt sig nu, för att inte vara skuldsatt. Hellre girig än ofri... eller vad det ska betyda.)

Äntligen kunde man göra utskrifter på kontoutdrag och betalningsuppdrag. Så länge datorkrånglet höll i sig var skrivaren urkopplad och två månaders fakturor fick betalas utan skriftliga sammanställningar. Bedrövligt. De har blivit liggande i högar. Nu ligger högarna framför mig och ska sättas i pärmar. I morgon. Mañana, mañana...

Kom också på att jag skulle betala ett par hundringar till en släkting vars kontonummer jag erhöll för en eller två månader sedan. Jag visste i flera veckor exakt var uppgiften var nerklottrad, men nu... Borta.

Det där datorkrångleriet ställde till mer än man kan tro. Det tar på hjärnans reserver.

Har idag varit på 18-milatur med bilen till käkkirurgen för att få sista implantatoperationen gjord. Har gått hela sommaren med tandluckor sedan titanet skruvades fast. Fyra distanser skulle nu på plats. Husbonden körde mig, trots att han skulle jobba natt. Nej, jag skulle inte få sedering (lugnande) denna gång, men vi vågar inte släppa iväg mig ensam i bil eftersom jag somnar så lätt. Helt riktigt, vi hann bara till Grannbyn två mil bort då jag nickade till. Ibland undrar jag om det är den så kallade sömnsjukan.

Var rätt skärrad inför ingreppet då man skulle skära upp tandköttet och skruva på dessa distanser. Är egentligen tuff och van vid tandläkarbesök men har med tiden blivit en blödig fegmopp. Tycker väl att det räcker nu… Fick hjärtklappning av lokalbedövningen och var alldeles skakig. Har kommit på att det är till fördel att erkänna sånt, för då blir personalen så snäll… Det underlättar. Bad om ett täcke och mådde hyfsat bra under detta. Såg inget för operationsduken över ansiktet där bara munnen var blottad.

Ingreppen var snart gjorda och nu sitter jag här öm i mun och tänder och tjock om tungan och försöker tänka på annat. Inte känner jag för att äta heller… det kanske bara är bra. 

Morgonrundan avverkades redan i soluppgången eftersom pappa skulle komma idag. Gick utan stavar, fast de hängde med som tröst. Och tänk... jag JOGGADE vissa sträckor (!), korta men dock. Nu låter detta skrytsamt men det var nog den syrerika luften som fick mig att pröva. Ibland går ju bilar särskilt piggt om morgnarna och det får kanske samma effekt på oss. Det gick hyfsat.

Men det där med joggning... Fattar inte vad som gör ont i huden överallt i hela kroppen, framför allt i nedslagen. Att man kan få ont i fötter och leder är ju känt... men fattar inte det där med huden. Det känns till och med i kinderna (!) fast de äro ganska magra för närvarande. Ovanan kanske... eller så är huden slapp. Vad vet jag.

Hursomhelst var det uppiggande med tranornas rop under alla sex kilometrarna. Fick långa öron då med blicken fäst i fjärran. Först var jag mitt i en skränig kajflock och trodde väl aldrig jag skulle få höra tranorna igen, men jo-o-då det fick jag. Klart och tydligt. Såg även en som landade på fältet.

Men... mitt i denna skönhetsupplevelse brann flera skott av. Baadoong. baadong! Och tranorna tystnade! Vi har en JÄGARE till granne bakom skogen. Och det har vi fått erfara framför allt i år. Det låter som om han sitter och kastar kulor omkring sig på allt och alla. Han har skrämt mig på riktigt vid några tillfällen, såpass att jag ringt till polisen och frågat vilka regler som gäller.

Jägare påstår ju ofta att de njuter av naturen. Det gäller inte denna i alla fall. Han håller alltså på och skjuter in vapen inför älgjakten hemma på sin lilla gård. Och han kunde inte låta tranorna ropa ifred! Inte heller låta oss andra som också var morgonpigga få njuta av dem. Nehej, JUST DÅ måste han bränna av sina skott.

Stekt makrill med gräddsky stod på menyn när pappa kom. Sen somnade vi i varsin stol framför TCM på tv-n, det vill säga när vi inte pratade om hans förestående flytt till servicelägenhet. En del att planera är det.

Kanarierna gjorde samma strömhopp idag, andra dagen. Satt innanför och väntade på att luckan skulle gå upp i morse och ut for hela bandet med ens. Idag var de mest på gräsmattan och plockade gräs, jord och insekter, de drar upp gräset med rötterna (!). Inte bryr de sig om regnet heller.

När jag kom hem från dagens lunk hörde jag ett bekant läte i voljären; en risfågel som spelade. Svår att se med sin grå färg, men där satt den spelevinken... ensam i lövverket. Nå, kommer en så kommer snart flera men de dröjer med premiären. Den som väntar på nåt gott...

Städade hos marsvinen. Sen kom bonusdotera på snabbesök med pojkvännen innan de drar till Californien på 14 dagar för semester och visit hos hennes gamla au pair-arbetsgivare. De ska bland annat flyga sightseeingtur över Grand Canyon (skulle jag aldrig våga). Nu vilar vi ut och njuter frukterna av vårt voljärjobb.

Jiihaa... nu har gammeldatorn fått tillbaka sitt ljud... högtalaren är HEL. Tv-handlar'n klarade min (av mig) söndertrampade kontakt och vi har ett bekymmer mindre. Gott.

Ringde kommunen om pappas servicelägenhet i morse. Har nu fått bekräftelse från två håll, så nu kan man börja glädja sig åt att han ska in där. 1 december som tidigast, kanske 1 januari. Himla kul årstid... men det får väl gå. Att få in en 84-årig och sjuk pappa där är värt vad som helst. Mycket planering återstår.

Blev försenad på morgonen men hann gå mina fem kilometer innan regnet kom. Första droppen kändes inte förrän på "målsträckan". Bra tajming. Tog ut mig bra idag. Var dessutom trött efter gårdagens händelser. Blir det numera när det händer föör mycket samtidigt. Somnade i soffan efter middagen med glasögon på näsan och ett sudoku i handen... medan Husbonden jobbade färdigt med voljären.

Detta är inte klokt... men den takten klarar jag bara inte. Oss emellan... det kan vara ganska påfrestande att hålla sin egen takt i vardagen när man har en turbo alldeles intill. Tycker jag gjort framsteg som lärt mig acceptera skillnaden. Det tog "bara" 18 år...!

Men... mot kvällen får den late bråttom. Vaknade i senaste laget och fick störta iväg till affären och bunkra mitt i värsta ösregnet. Vi hade slut på morötter till marsvinen och så kan man inte ha det. Kom hem med fyra tunga kassar. Nej, det var inte morötter alltihop...

Så här års vaknar nämligen min hamsterinstinkt. Vill bara vara hemma och kura så jag fyller varje hylla i hushållet, så man ska slippa att ge sig ut och handla i onödan. Kan ju bli snöstorm, orkan... och you name it.

Kommer att få resa ändå så det räcker. Nu börjar tandläkarsvängen igen. Många resor inprickade i almanacken. Ska äntligen bli fulltandad igen under oktober. Har gått med pinsamma luckor hela sommaren sedan implantaten sattes in. Psykiskt påfrestande när man träffar nytt folk... Istället för ett naturligt leende möts de av en förvriden grimas när man försöker dölja sanningen. Gamla vänner får däremot ta en som man är.

I morron kanske vi får se kanarierna ute. Om de "vågar" pröva nya hålet på "fel" ställe. Ett stort provisorium är det invändigt, men det funkar. Hoppas på gott väder.

Vi kunde inte låta bli.
Kunde bara inte vara utan den.
Vi greps helt enkelt av habegär.
I kväll tändes även baby-kaminen.
Och den funkar.

Kamininstallatören råkade ha den i fönstret när vi var där. Och det var inget att göra åt. Vi föll som käglor och bad dem ta med även "den lille". Det är en modell av det gamla kända danska märket Morsø, i riktigt gjutjärn med en ekorre i relief på vardera sidan. Endast 19 cm hög.

... och halv åtta kom rörmokar’n med nya dränkpumpen till brunnen.

Strax därpå kom elektrikern och kopplade in den… samt gjorde en riktig kontakt till den rara tvättmaskinen.

Vi hann bara äta smörgås till lunch, för sen kom nya kaminen - en dag för tidigt. Kaminfolket skulle varit på nåt tak idag, men det regnade för mycket, och då fick vi förtur. Jippie.

Tam taram ta ta ta.... Här kommer den!

(Kolla den lilla vaktmästar'n i t.v dörröppningen!)

Installationen gick bra...

(och vaktmästar'n är med... t.h bakom killen!)

... och proveldningen gick perfekt!

Underverket Handöl på sin rätta plats!

 

Sen höll regnet upp och Husbonden färdigställde voljärens yttre skyddsnät på dess tak. Han skruvade sig i ännu ett finger, in efter plåster och på’t igen.

----

Omelett med krabbstuvning avrundade dagen, varpå vi satte oss i soffan framför braskaminen, eldade igen och somnade där med hundarna i famnen.

----

Så nu är det bara att invänta fakturorna.... hå hå ja ja...

 

... och vi har komit in i regnperioden. Känns det som just idag. Sitter inne i stugvärmen medan rörmokarna håller på att byta vattenpump i brunnen. Inget kul väder att jobba ute i. Nej, gamla pumpen är inte trasig, vi vill bara byta upp oss till en kraftigare. Mitt fel... att vi la oss i underkant när vi byggde. Och kanske blir det torrare somrar framöver... lika bra att byta när man kan.

Så här bor vi. Lilla huset på Prärien. Precis i gränslandet mellan skogarna i väster och Västgötaslätten. Bakom vårt hus kan man gående i skog ta sig ända till Risveden. Just här börjar Västgötaslätten som utvidgar sig västnordväst bakom kameran. Lagom ensamt med sex grannar inom 300 meters avstånd, några synliga, andra i skogen.

Tomten runt huset omgärdas av 1,60 m högt "hjorthägn" som hindrar skogens alla rådjur att hoppa in. Alla växter får således vara i fred. Nedre delen är försedd med hönsnät som hindrar hundar att gå ut och harar att gå in. Detta är senaste sträckan där planterad häck ännu inte täcker helt.